Vår civilisation har sedan 1968 ett mycket ambivalent och förvirrat förhållande till fenomenet auktoritet. Detta har vi de senaste veckorna inte minst kunnat se i media, där bland annat tågkonduktörer och SOS-sjuksköterskor utsatts för mer eller mindre berättigade drev. Dessa drev har dramatiserats av media i sedvanlig ordning, och sådana detaljer som att SOS-personal av besparingsskäl har vissa förhållningsorder eller att både polis och tågkonduktör ansåg att den invandrade elvaåringen såg betydligt äldre ut har därför fått en mycket undanskymd plats i rapporteringen.
Man kan i den mediala rapporteringen identifiera ett anti-auktoritärt sentiment, en grundläggande anti-auktoritär inställning. ”Makten” gör fel, den paradigmatiska representanten för denna ”makt” torde vara den sadistiske läraren Caligula i Bergmans Hets. Här finns dock, som vi snart kommer att se, ett helt komplex av ambivalens, paradoxer och inkonsekvens. Detta komplex är intimt kopplat till det som kallats bland annat politisk korrekthet, kulturmarxism och 1968 års idéer.
Auktoritet och makt ur ett europeiskt perspektiv
För att förstå denna förvirrade syn på auktoritet och makt måste vi först kort beskriva den traditionellt europeiska inställningen till fenomenen. Mycket förenklat är då världen en så komplex plats, och människan ett väsen med så destruktiv potential, att politisk organisering blir nödvändigt för att undvika kaos och lidande. Detta är maktens negativa förutsättningar, dess mer positiva förutsättningar i denna tradition är synen på människan som ett socialt och politiskt djur, som mår bra av att ingå i en gemenskap och ett projekt, och synen på den politiska människan som skapare av ordning i världen.
Auktoritet blir i detta synsätt ofta en relation mellan människor, med ömsesidiga förpliktelser (längre tillbaka kan man också identifiera en relation till det mer än mänskliga). Ett näraliggande exempel är relationen mellan väljare och valda, men även i feodalismen och monarkin kan man identifiera liknande inslag (explicit uttryckta i samband med vissa bondeuppror eller tyrannmord, där adel och kungar försökt förändra relationen till sin egen fördel). En sådan relation kan ta sig tämligen komplexa former, exempelvis med flera hierarkiska nivåer. Den skiljer sig dock kvalitativt från relationen mellan journalist och mediakonsument, bland annat eftersom auktoritetsrelationen är explicit och ansvar därför kan utkrävas. De diffusa kollektiv av makthavare som ett journalistiskt drev utgör kan också liknas vid en hydra, i jämförelse med de mer individuella makthavare man i europeisk tradition kan identifiera.
I det europeiska perspektivet finns också en syn på makten som en metafysisk kvalitet, något som kommer inifrån. När man har självkontroll kommer maktens yttre attribut mer eller mindre naturligt. Här står spelet mellan det metafysiskt maskulina och feminina i centrum. Stabilitet och en fast kärna är maskulina egenskaper enligt detta synsätt, medan makten som attraheras av detta är av feminin natur (och därför också mycket flyktig och svekfull, kanske ska tilläggas). Man kan se på detta inte särskilt feministiska språkbruk hur man vill, men kopplingen mellan inre kvalitet och positioner av auktoritet är av värde i vår tid då rekryteringsprocesserna ofta tycks garantera att det är olämpliga människor som blir makthavare.
Anti-auktoritära makthavare
Kulturmarxismen använder en vetenskaplig terminologi, men bedriver ingen vetenskap. Förhållandet mellan student och lärare blir därför av nödvändighet en auktoritär relation trots att budskapet många gånger är antiauktoritärt.
– Tristan
En anti-auktoritär makthavare torde spontant framstå som en självmotsägelse. Men på samma vis som Djävulens största triumf sagts vara hans förmåga att övertyga människorna om att han inte finns, är det en självmotsägelse med vissa fördelar. Den idéhistoriska bakgrunden till detta är kombinationen av anti-auktoritära och auktoritära sentiment i 1968 års idéer, exempelvis genom den mycket detaljerade bilden av vad ”friheten” skulle medföra, den socialhistoriska bakgrunden är att de forna ”rebellerna” blivit makthavare.
Alltför mycket behöver vi dock inte orda om detta, de flesta utom de berörda själva kan identifiera den monumentala paradoxen. Av större intresse är den konflikt som kan identifieras mellan olika segment av det Paul Edward Gottfried definierar som den Nya Klassen. Här avses nya klassegment som vuxit fram tillsammans med den alltmer omfattande välfärdsstaten, samtidigt som denna muterat till en terapeutisk stat. Genom denna terapeutiska stat står de i en särskild relation till produktionsmedlen (som synes uppdaterar Gottfried alltså den historiematerialistiska analysen på ett sätt få samtida ”maxister” haft förmåga eller vilja till). Den nya klassens ideologi är normalt politisk korrekthet, kulturmarxism, kort sagt 1968 års idéer. Professioner som kan räknas till den nya klassen är allt från bibliotekarier och genuspedagoger till socialsekreterare och, vilket här är av stort intresse, journalister.
Journalisterna som kast och profession befinner sig nämligen i ett informationssamhälle i en särskild relation till kommunikationsmedlen, vilka de därför av naturliga skäl monopoliserat. De har samtidigt utvecklat en kåranda och ett alltmer gemensamt synsätt på det samhälle de i hög grad kontrollerar.
Här kan två olika modeller för maktutövande och auktoritet identifieras, ett byråkratiskt och ett medialt. Den äldre, byråkratiska modellen är bland annat personlig, hierarkisk och indirekt. Ett tämligen representativt exempel är tågkonduktören som av sina arbetsgivare fått auktoriteten att avgöra vem som får befinna sig på ett tåg, eller socialsekreteraren som av sina arbetsgivare fått auktoriteten att avgöra vem som ska ha bidrag eller tvångsomhändertas. Mot detta står en medial logik, som kan beskrivas som kollektiv, diffus och direkt. Dessa två logiker tycks stå i en inte helt harmonisk relation till varandra (detta gäller också i hög grad relationen mellan maktens repressiva aspekt, representerad bland annat av polismakten, och media. Men medias ansvar för omöjliggörandet av hantering av bland annat angreppen på räddningspersonal i förorterna får bli ämnet för ett framtida inlägg).
Journalistkastens påstådda underdogperspektiv döljer här en rivalitet mellan två logiker, där man gärna angriper företrädare för den andra logiken. Detta ligger i sakens natur, då den byråkratiska modellen genom sin karaktär ofrånkomligen leder till misstag. På grund av verklighetens komplexitet är varje beslutssituation unik, och kan jämföras med det ”undantagstillstånd” Carl Schmitt beskrev som en av maktens aspekter. Många beslut kan därför inte förutses i regelböcker, många beslut kommer i efterhand att framstå som felaktiga och ett utrymme finns dessutom för det subjektiva godtycket. Ibland uppfattar man exempelvis påstådda elvaåringar utan biljett som betydligt äldre, och avvisar dem från ett tåg. Att inbilla sig att man själv alltid skulle agera annorlunda, eller att ett samhälle kan klara sig utan tågkonduktörer, är uttryck för den maktlöses eller självgodes ressentiment.
Intressant är att journalistkastens underdogperspektiv inte vänds mot kastens egna medlemmar. Den vänds dessutom sällan mot den verkliga makten. Så får en tågkonduktör mer uppmärksamhet än SJ:s ledning, eller för den delen paret Bildt och Billström. Så får Qadafi en annan rapportering än Obama, trots att det idag står helt klart att kriget är betydligt mer komplext än media rapporterar. Inför den verkliga makten gör medias granskande ögon halt, mikromakten tycks sticka mer i ögonen än maktens makroaspekter. Denna lojalitet inför makromakten är förövrigt en av neokonservatismens förutsättningar.
Man kan fråga sig om man här kan identifiera konturerna av en ny konfliktlinje i, den vid det här laget inte längre fullt så nya, klassen. Ian Gough menade på sin tid i Välfärdsstatens politiska ekonomi att professionerna knutna till välfärdsstaten som följd av nedskärningarna skulle bli politiskt radikala. Idag kan man tvärtom fråga sig om inte dessa sociala segment, på ett symboliskt plan ofta angripna av journalistkasten och på ett reellt plan ofta de grupper som först stiftar bekantskap med den multietniska verkligheten, kan ha en viss mottaglighet för verkligt subversiva idéer.
Den mediala kritiken av den byråkratiska modellen präglas nämligen inte minst av gnällets repetition. Man har inga alternativ att presentera, något som beror på att den egna världsbilden har tydligt auktoritära inslag. Begreppet ”populism” avslöjar denna auktoritära grundsyn, och implicerar att det system där lokala gemenskaper väljer sina tjänstemän vi känner från delar av den anglo-saxiska världen inte är ett alternativ. Journalistkasten har inte sådant förtroende för folket att det skulle låta det välja sina egna migrationstjänstemän, för att ta ett tydligt exempel.
Sammantaget kan man i varje fall inte känna annat än förakt för ett sådant historiskt fenomen som anti-auktoritära makthavare, ett självbedrägeri av betydande proportioner. För att komma tillrätta med det problem detta utgör för den politiska sfären och för demokratin är ett viktigt första steg att ekonomiskt bojkotta journalistkasten, ett andra steg att diskutera frågor om makt och auktoritet, och ett nödvändigt sista steg är lagstiftning som begränsar den lilla journalistkastens möjligheter att manipulera den politiska sfären.
Relaterat
Lästips: Mellan politik och mediamakt
Media som icke-demokratisk struktur
Skapandet av en politiskt korrekt kast
Om skribenten: Joakim Andersen
