För den som vill sia om framtiden kan det framstå som mer glamoröst att spå i fågelinälvor än att följa de subtila skiftningarna i mediaflödet och populärkulturen. Det sistnämnda har trots detta också vissa företräden, och ger idag så många skäl till optimism att det sällan är möjligt att nämna alla. Under den senaste veckan har åtminstone tre mediahändelser antytt det pågående paradigmskiftet.

Ett farligare Sverige

Sverige har inte blivit tryggare utan farligare. Den svenska idyllen rämnade för länge sen. Och, kära brottsforskare, sluta med vilseledande brottsstatistik. Jag säger det igen: Hur kunde polisen i fjol klara upp 278 mord, som statistiken visar, när det enligt Brå bara begås 100 mord om året?
– Elisabet Höglund

Den såkallade politiska korrektheten definieras inte bara genom vad den är, utan många gånger lika mycket genom vad den inte är, genom smak och sentiment snarare än öppna påståenden. Vissa områden undviker man helst att diskutera när man blivit politiskt korrekt, eftersom de har en vagt ohälsosam och olustig framtoning. Ett sådant område är brottslighet. Skälet till detta är uppenbart, det är omöjligt att bevara en upphöjd humanism om man på allvar sätter sig in i vad människor är kapabla att utsätta varandra för (vilket i selektiv form antyds av hur många feminister ser på straffen för sexualbrott).

Statens mest primära uppgift är kopplad till dess våldsmonopol, och kan sammanfattas som dess skyldighet att garantera medborgarnas rent fysiska säkerhet. Varje våldtäkt, varje rånad värdetransport, är således en utmaning av statens, och det rådande systemets, legitimitet.

Detta anar dess apologeter instinktivt, något som förklarar varför exempelvis BRÅ och Jerzy Sarnecki så flitigt bereds tillträde till offentligheten för att förklara att samhället alls inte blivit otryggare. Om samhället blivit mindre tryggt kan man dels konstatera att systemets företrädare misslyckats med sin primära uppgift, dels börja leta efter orsaker. Ur ett apologetiskt perspektiv är det då bättre att dels betrakta brottsligheten som en konstant omöjlig att påverka, dels associera den som alls vill tala om saken med reaktionära sydstatsamerikaner. När någon vill applicera sunt förnuft på en politisk fråga som kriminaliteten är det mest effektiva som bekant att misstänkliggöra dennes motiv.

Intressant är då Elisabet Höglunds krönika Sverige har blivit farligare i Aftonbladet. Höglund tar där oförfärat i den heta potatis många i ”verklighetens folk” är intresserade av, och placerar resolut gaffeln i dess kärna genom att skärskåda statistiken. Höglund utmanar också direkt brottsforskarna genom att anklaga dem för ovan nämnda apologetik. Både som ett tecken i tiden och i sin egen rätt är Höglunds artikel av intresse.

Den nya abortfrågan

Tanken är outhärdlig och kanske var det just därför som nyheten inte väckte någon debatt. I Sverige ägnar vi nämligen inte oss åt abortfrågans outhärdliga sidor. Vi håller oss till de nyktra argumenten om kvinnors rättigheter vs. embryon eller cellklumpar. Inte om foster som självdör i "sköljen".
– Sanna Rayman

Abort är en fråga som påminner om brottsligheten. Den som på allvar sätter sig in i hur mycket ett foster som aborteras fullt lagligt kan påminna om ett barn kan inte undgå att drabbas av djupa olustkänslor. Fullt så enkelt som att det bara handlar om ”kvinnans rätt till sin kropp” är det då inte längre. Abortfrågan, liksom köttindustrin, bygger därför på en hög grad av selektiv okunskap. Vi vet inte, för vi vill inte veta. Bland annat för att abortmotstånd associeras med kristna och reaktionärer.

Även här ser vi tecken på en förändring, genom den abortdebatt som förts de senaste dagarna, bland annat genom Sanna Raymans artikel Kan vi prata om abort? och prosten Monika Mays artikel Underlätta för de unga mammorna.

Invandring kostar pengar

För två veckor sedan kom utredningen Velferd og migrasjon Den norske modellens framtid. Där konstateras att invandrare från Afrika och Asien har så låg delaktighet i arbetsmarknaden att det ger en allvarlig ekonomisk belastning. Halva vinsten med pensionsreformen 30 miljarder norska kronor kanske äts upp.
– Per Gudmundson

På samma vis som den som velat tala om brottsligheten länge fått se sina motiv ifrågasättas har det varit en oskriven regel att den som berör invandringens kostnader är en moraliskt ofullgången människa. Det har funnits undantag, men de har inte varit många. Det är därför intressant att Svenska Dagbladets Per Gudmundson i krönikan Varför blir det inga rubriker om Norge? tar upp just dessa kostnader. Gudmundsons genomgång är också mycket konkret, bland annat tar han upp hur oväntat höga kostnaderna för de ”ensamkommande flyktingbarnen” lett till att biståndet minskat.

Som tecken i tiden är det återigen mycket intressant, och Gudmundson befäster än en gång sin ställning som en av de absolut vassaste knivarna i den borgerliga besticklådan.

”Las diskriminerar kvinnor och invandrare”

För att vi ska få in fler unga på arbetsmarknaden, jämna ut kvoterna mellan kvinnor och män samt ge nyanlända svenskar en möjlighet att försörja sig är det dags att vi tar ett krafttag och reformerar Las.
РTh̬rese Molander

Här skiljer sig Gudmundson från Thèrese Molander, ordförande för Moderata Studenter Örebro. Molander fortsätter i artikeln Las diskriminerar kvinnor och invandrare det försök till en ohelig förening mellan ”högerns” nyliberalism och ”vänsterns” regnbågsminoriteter som länge präglat dagens borgerlighet. Detta är inte ett projekt som vinner popularitet bortom vissa mycket begränsade korridorer, men om man själv befinner sig i dessa korridorer kan det vara svårt att notera.

Kontentan av Molanders resonemang är i varje fall att lagen om anställningsskydd ”diskriminerar” invandrare som sällan varit anställda lika länge som svenskar. Därför bör lagen avskaffas. Detta implicerar dels en syn på invandrare som snart sagt heliga, som ett självändamål, en grupp vars intressen bara behöver åberopas för att varje lagändring framstår som naturlig. Fullt så självklart är det dock inte i verkligheten, ett angrepp på vår arbetslagstiftning behöver motiveras med bättre argument än att ”det är bra för invandrare”. Det absurda i Molanders resonemang torde dock leda till att en och annan inser att man inte kan få allt här i världen. Antingen har man massinvandring, eller så har man anställningstrygghet.

Relaterat

SD, våldtäkterna och Sarnecki som apologet
Reaktion – Med M vid rodret kan man räkna med fler våldtäkter
Wodinaz – Schyman vs. Åkesson
Kriminologi och vänsterrealism
Att ställa svaga grupper mot varandra
Borgerlighet i kris

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.