Marxismen är en av de ideologier som haft störst inflytande på historien under det senaste seklet, och det kan därför vara av intresse att närmare gå in på dess starka och svaga sidor. Vi har redan tagit upp marxismens användbara sidor, närmare bestämt dess analys av hur historien utvecklas i modern tid (exemplifierad av världssystemsteoretikern Wallerstein), och hur man kan påverka historien genom bland annat kulturkamp och metapolitik (exemplifierat av den italienske marxisten Gramsci). Dagens inlägg kommer därför att ta upp marxismens brister (och då närmare bestämt den mer ”gängse” marxismen. En kritik av den autonoma marxismen är sannolikt något som framtiden bär i sitt sköte).
Begreppet överflöd
En kärntanke i marxismen är att historiska revolutioner för att uppnå jämlikhet har misslyckats även när revolutionärerna gripit makten. Anledningen till detta är att deras samhällen varit så fattiga att det utbrutit konflikter om resurserna, och att nya klasser uppstått. En del marxister har förklarat den sovjetiska arbetarstatens byråkratiska urartning med hjälp av denna tanke, Sovjet var helt enkelt för fattigt för att det skulle kunna bli en verkligt kommunistisk stat. Ett begrepp som använts för att förklara detta är överflöd. Kommunismen är kort sagt bara möjlig på en nivå av överflöd, först då kan man förverkliga mottot ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.
Problemet med detta resonemang är att överflöd är ett relativt begrepp, och detsamma gäller det begrepp det bygger på, nämligen behov (överflöd anses ju råda när alla behov kan tillgodoses). Med samhällets ökande rikedom uppstår nämligen nya behov, som inte kan tillgodoses för alla. När alla har fått en bil så blir det privata rymdraketer, eller livsförlängning, som blir den knappa resursen, så att säga (och som de nya överklasserna ser till att lägga beslag på, oavsett om dessa sedan är byråkrater eller kapitalister). Detta innebär att det klasslösa samhället ständigt skjuts på framtiden genom att nya behov uppstår.
Lösningen på detta skulle möjligen kunna vara att man inser att många av dessa behov är just skapade, men då rör vi oss definitivt i utkanterna av den historiska materialismen.
Klassernas polarisering
I sin klassiska form förutsäger marxismen att kapitalismen leder till att de olika klasser som existerade vid kapitalismens födelse (aristokratin, småborgare, bönder, et cetera) går under och antingen blir en del av proleratiatet eller kapitalägarklassen. Detta leder i sin tur dels till att proletariatet får ett tillskott av skarpa hjärnor och stridsdugliga militanter, dels till att klassklyftan leder till ständigt värre klasskonflikter.
Historien har här inte gett marxismen rätt. Diverse mellanskikt, som stabiliserat klassamhället, har ständigt återuppstått. Samtidigt kan man, åtminstone i de rika länderna, ifrågasätta teorin om den absoluta deprivationen, alltså att proletariatet skulle få det sämre i absoluta mått mätt (alltså en sjunkande realinkomst). Detta innebär också att revolutionen ständigt skjutits på framtiden (när det gäller Tredje Världen finns det däremot mer fog för teorin, särskilt historiskt).
Intressant är även att denna återuppståendelse av olika mellanskikt i vår tid av en del bedömare anses ha gett upphov till en ny klasstruktur, en ny dominerande klass, och en ny hegemoni. Det som avses är den Nya Klassen av funktionärer och ideologiproducenter i en ständigt större ”managerstat” (kallad välfärdsstaten i Sverige), och sedan en alltmer terapeutisk stat (detta har tagits upp i äldre inlägg om Paul Edward Gottfried, den hugade rekommenderas att använda sökfunktionen på Motpol.nu).
Överdriven kulturpessimism
Marxismen bygger också på en överdriven syn på det moderna samhällets nihilism. Marx skriver i Kommunistiska manifestet till exempel:
Det moderna industriarbetet, det moderna trälandet under kapitalet, som är detsamma i England som i Frankrike, i Amerika som i Tyskland, har utplånat all nationell karaktär hos proletären. Lagarna, moralen, religionen är för honom borgerliga fördomar, bakom vilka lika många borgerliga intressen döljer sig.
I någon mån stämmer det att många arbetare historiskt sett både borgerskapets nationalism, krsitendomen, och rentav familjen, som lögner och illusioner vars avsikt är att förslava dem (den tidiga svenska arbetarrörelsen hade ett inte oävet inslag av individualanarkister). Men Marx drar denna tendens till extremer som inte förverkligats under de 150 år som gått sedan Manifestet skrevs. Och om den inte förverkligats på ett och ett halvt sekel, så är det dags att inse att något är fel på denna profetia, och att den bygger på felaktiga premisser.
Detta för oss över till nästa punkt.
Antropologin
Varje ideologi bygger på en bestämd antropologi, en bestämd syn på människan. Om man ser henne som naturligt god eller ond, eller om egenskaper ses som medfödda eller inlärda, har en stor betydelse för ideologierna.
Marxismens antropologi har här stora svarta hål. Den unge Marx rör sig nära de andra unghegelianernas tankar om den ”sanna människan”, och människans ”Artväsen”. Med detta menas att människan har en bestämd natur, och att denna utmärks av att människan ägnar sig åt medvetet och fritt skapande tillsammans med andra. Detta är människans sanna väsen, och när hon inte lever på det sättet så kommer hon att må dåligt (man kan kanske jämföra med moderna djurrättsteoretiker som påpekar att det inte är naturligt för en mink att leva instängd i en bur. Tankegången är liknande).
Den mogne Marx tar avstånd från tankarna om den ”sanna människan”, och ägnar dem mycket hån. Istället betonas människans historiska föränderlighet. Moral, konst, politik, familjeformer, allt detta förändras under historien då den materiella basen förändras, och att tala om vad som är ”mänskligt” blir bara idealistiskt strunt menar den mogne Marx.
Vi vet idag att människan faktiskt har ett ”Artväsen”, men till skillnad från den unge Marx har vi tillgång till sociobiologin och socialantropologin när vi ska dra slutsatser om detta (han var då tämligen hänvisad till filosofin). Människan är historiskt föränderlig, men det finns tydliga gränser för dessa förändringar, och vissa förändringar är uppenbart skadliga. Det går åtminstone delvis att bekräfta den unge Marx’ tankar om människans Artväsen (behovet av fri aktivitet och av andra människor) med hjälp av den moderna sociobiologin, men man man även härleda mycket annat.
När Marx förutspår nationalismens undergång bygger det alltså på en felaktig insikt i människans Artväsen, för hon är bland annat ett territoriellt djur, och som Oswald Spengler säger, ett rovdjur. Detta innebär att marxismen saknar en fungerande teori om etniska relationer. Marx kunde förvisso skriva att fred skulle man först få när varje folk var herre i eget hus, men detta är ingen integrerad del av teorin utan många marxister har istället sett nationalism som en form av falskt medvetande (med undantag för de marxister som i Tredje Världen var tvungna att föra en antikolonial kamp, bland dessa kan man ibland hitta intressanta tänkare såsom peruanen Mariategui).
Det är här jag skiljer mig tydligast från marxismen i historiesynen. Marx ser, åtminstone i de flesta av sina publicerade verk, både religion och moral som ren dårskap, som klassamhällenas inbillningar. Men när vi vet att det finns ett (eller flera) mänskligt Artväsen, så blir det mer troligt att detta konstant påverkat historien. Alla traditioner, religioner och liknande kan då spåras dels till detta Artväsen, dels till klassamhälle och inbillning. I vissa fall kommer de att nästan helt vara bestämda av dårskap, och ibland nästan inte alls, men det måste i så fall undersökas i varje enskilt fall. Man kan inte som Marx ena stunden välja som sitt motto De omnibus dubitandum (”man bör tvivla på allt”), och nästa stund svepande fördöma allt vad folktraditioner och religion heter.
Här kan man också skjuta in att marxismen är en genommaterialistisk ideologi, vilket gör den oförenlig med traditionalismen, men detta är en mindre intressant kritik då det rör sig om en världsbild som ändå är helt främmande för marxisten.
Mellan nihilism och utopism
Människans historiska föränderlighet innebär att gott och ont blir relativt, och att moralen blir lika historiskt föränderlig den. Den mogne Marx saknar därför en fast punkt att bygga en moral på. Detta är marxismens verkligt ödesdigra misstag. Traditionella ”moralsystem” hade ofta tusenåriga erfarenheter att bygga vidare på, och kunde därför inse att ”ändamålet helgar medlen” också är felaktigt ur ett rent pragmatiskt perspektiv (om man lever efter det blir man dels en mindre och sämre människa, dels blir man förr eller senare föraktad av både potentiella allierade och sina underlydande). Detta ser vi inte minst tydligt i Sovjet, och alla andra länder som upplevt liknande kommunistisk terror. Man ville skapa ett klasslöst, demokratiskt, och mänskligt paradis genom hård diktatur, folkmord och rättslös terror. Ett barn skulle insett att det inte skulle komma att lyckas, utan att man skulle få ett nytt klassystem med stora befolkningsgrupper som var helt passiviserade.
Historiens unilinjära teleologi
Marxismens problematik försvåras av den unilinjära syn på historien som många marxister stått för. Man har trott att olika produktionssätt deterministiskt följer på varandra, efter feodalismen kommer den borgerliga revolutionen som inför kapitalismen, och den i sin tur följs av den proletära revolutionen, sedan socialismen och sedan kommunismen. Det finns inslag i Marx´tänkande som inte följer detta schema (såsom det asiatiska produktionssättet och hans kommentarer om den ryska populismen), men överlag har det legat som en våt filt över marxistiskt tänkande i vår tid. Det har också varit svårt att i grunden ifrågasätta, för tron på att man var förutbestämda att segra har tjänat som en motiverande myt för många marxister.
Som vi redan kunnat se har det dock gjort att man varit blinda för den Nya Klassens uppgång och dominans, en Ny Klass som infört en form av politiskt korrekt hegemoni som många självutnämnda klasskämpar fallit offer för (min högst subjektiva analys är att många av vänsterns militanter objektivt kämpar för den Nya Klassens intressen snarare än för arbetarklassen).
Abstraktioner
Marxismens grundläggande problem torde vara att den bygger på abstraktioner. För att utveckla en nationalekonomisk teori var Marx till exempel tvungen att abstrahera, tvungen att bara studera ett visst antal faktorer. Andra faktorer lämnades därhän (bland dem den etniska problematiken). Marx själv tycks ha varit medveten om att det var en förenkling, men detta har senare generationer ofta missat. Man kan här nämna sådana aspekter av den ”materiella basen” som människans relation till naturen och människans rent genetiska uppbyggnad, som inte var särskilt aktuella för Marx’ projekt.
Detta sammantaget innebär alltså att den gängse marxismen är otidsenlig, och att kommunismen som ideologi är en utopi. Det finns värdefulla insikter och erfarenheter att hämta där, och många marxister har goda förutsättningar att analysera vår samtid om de gör sig av med sina skygglappar, men bortser man från detta så är det tveksamt om man idag bör kalla sig marxist (precis som man inte bör kalla sig fourierist, det rör sig alltså om en historisk ideologi som passerats). Och, som vi kommer att se i ett framtida inlägg, är den autonoma marxismen definitivt ingen lösning på detta.
Äldre inlägg om marxismens brister hittar vi här:
”One more effort, commies, if you wish to be radicals!”
Debatten med den marxistiske bloggaren dialektiken
Om skribenten: Joakim Andersen
