Idag är det första maj, arbetarklassens högtids- och kampdag. Vid åsynen av de olika vänstergrupper av varierande storlek som demonstrerar påminns man om Antonio Gramscis ord om organisationer som upphör att upplevas som representanter för arbetarklassen (”Människorna som utgör och representerar dessa partier och leder dem ses inte längre som verkliga talesmän för klassen eller klassegmentet”). Mekanismerna bakom detta är flera, bland annat att 1968 års idéer ersatt idéerna från 1871 och 1914. Tydligt är det i varje fall att de människor som utgör bland annat socialdemokraterna och vänsterpartiet har flera andra, betydligt mer spännande, frågor att tänka på än svenska låginkomsttagares situation. Dessa partier är alltså historiska och ideologiska återvändsgränder, en röst på dem kan för den svenske arbetaren jämföras med att blanda sin middag med gödsel – för varje tugga får man i sig en del nyttigt i form av ett socialt skyddsnät men också en del hälsovådligt i form av massinvandring.
Då kan det vara intressant att studera historien för att se om där kan finnas någon annan, mer fruktbar, vänster. En av flera personer som är av intresse är den franske politikern, förläggaren, journalisten och tänkaren Georges Valois (1878-1945). Hans fängslande livsöde och ideologiska vändningar beskrivs av Allen Douglas i From Fascism to Libertarian Communism – Georges Valois Against the Third Republic. Trots de starka kopplingar Valois under delar av sitt liv hade till både antisemitism och fascism är Douglas uppenbart positivt inställd till sitt studieobjekt, något som underlättar läsningen.
Valois är av intresse inte minst för sina försök att förena ideologiska positioner som i vår tid ses som oförenliga, hans politiska utveckling är också ovanlig genom att han är en av få tänkare som rört sig från den radikala högern till den radikala vänstern (detta blir mindre svårbegripligt om man som Douglas identifierar hans släktskap med de såkallade utopiska socialisterna, och hans bakgrund som syndikalist).
– Valois
Den unge Valois
The Pengouin democracy did not govern itself; it obeyed a financial oligarchy that created public opinion through the newspapers and held in its hands the deputies, the ministers, and the president. It sovereignly disposed of the finances of the Republic and directed the foreign policy of the country.
– Anatole France
Född Alfred-Georges Gressent växte den blivande Georges Valois upp i en fransk familj som tillhörde den inte alltför bemedlade petit bourgeoisin. Detta innebar att den begåvade ynglingen som ville ägna sig åt studier och vetenskap istället tidigt tvingades avbryta sina studier och börja arbeta. Hos Valois födde detta en motvilja mot det klassamhälle där mindre begåvade medlemmar av bourgeoisin kunde fullfölja studier som de fattigare inte hade möjlighet till. Den unge Valois blev därför anarkist. Under denna period influerades han inte minst av Georges Sorel, en motståndare till parlamentarisk socialism som påverkade både syndikalister och italienska fascister. Ett bestående arv från tiden som anarkist och syndikalist hos Valois var hans övertygelse att det som egentligen spelar roll är makten över ekonomin, inte politiken. Detta innebar dels att han både som rojalist, fascist och frihetlig kommunist strävade efter att identifiera de dolda finansiella makthavarna, dels att han ville reorganisera det politiska livet efter ekonomi, alltså korporativt eller syndikalistiskt, snarare än i ett på partisplittring och yrkespolitiker baserat parlament.
Valois som monarkist
Ganska snart kom hans livserfarenheter i form av resor, militärtjänst och äktenskap, att förändra Valois världsbild. Han upptäckte att militären, tvärtemot vad den anarkistiska propagandan påstod, var en trivsam och välstrukturerad sfär. I sina arbeten reste han också i andra länder, vilket fick honom att se de betydande skillnaderna mellan olika kulturer. Efter att han fått barn insåg han sin egen dödlighet, och efter en mystisk upplevelse han kopplade till jungfru Maria blev han katolik. Valois lärde samtidigt känna den monarkistiska rörelsen Action francaise, och dess ledare Charles Maurras. Från 1906 var han en av monarkisternas aktivister, om än en av de mer särpräglade. Valois stod fortfarande nära vänstern, och hans uppgift blev att få den antiparlamentariska arbetarklassen att knyta sin kamp till monarkin. Detta var ett projekt Maurras redan påbörjat, det fanns också en del rojalistiska syndikalister (samtidens syndikalister var varken i Sverige eller Frankrike heller främmande för antisemitiska strömningar).
– Maurras
Under denna period anammade Valois den maurranska teorin om quatre etats confederes, fyra ofranska grupper som manipulerade det franska samhället genom allt från revolutioner till räder mot franska småsparare. Dessa fyra grupper var protestanter, judar, frimurare och utlänningar. Valois menade att frimurare och judar kontrollerade mycket av arbetarrörelsen, och en socialistisk revolution skulle i praktiken endast innebära att fransk egendom överfördes i judisk ägo. Istället föreställde han sig ett korporativt eller syndikalistiskt samhälle, där de fyra grupperna inte skulle ha tillträde till syndikaten och därför mista mycket av sin makt. Ett sådant samhälle kunde inte vara parlamentariskt, utan förutsatte en neutral kung.
I likhet med Sorel menade Valois att en stark arbetarrörelse också skulle tvinga borgarklassen till ökad effektivitet (inte minst då borgarklassen inte skulle kunna utnyttja en stat styrd av en kung på samma vis som republiken). Man kan redan här notera hans släktskap med utopiska socialister som Fourier och Saint-Simon, vilka snarare än klasskamp såg en grundläggande intressegemenskap i samhället som en faktor bakom skapandet av det nya samhället. Deras socialistiska modeller var helt enkelt i deras ögon så förnuftiga att både borgare och arbetare kunde inse det. Detta synsätt återfinns också hos Valois i de flesta av hans inkarnationer, när syndikaten tvingade borgarklassen att återfinna sina mer heroiska och effektiva kvaliteter skulle det gynna hela samhället och i flera av hans projekt hade han också rika sympatisörer.
Under denna period grundande Valois Cercle Proudhon, ett ambitiöst försök att knyta radikal vänster och radikal höger till samma antirepublikanska diskussionsklubb. Han hade vissa framgångar i detta, även om de tenderat att överdrivas av eftervärlden. Sorel höll en artig distans till cirkeln, men några av hans sympatisörer kom att närma sig Valois och Maurras. Douglas skriver om en av dem, Edouard Berth:
The chief force pushing Berth toward the monarchy was his horror of decadence and adulation of heroism, force and war. Citing Proudhon and Nietzsche, Berth linked democracy, plutocracy, Jews, and the intellectuals with mediocrity, envy, pacifism, and femininity… the poor needed the fatherland more than the rich, who could take their money anywhere, and national solidarity represented the same spirit of sacrifice as class solidarity… the state, now necessary, should be a Maurassian monarchy, described by Berth as ”war personified”… for Berth, the democratic state was abstract, pacific and bloated, weak where it should be strong (the executive) and present where it should be absent. The monarchy was personal, warlike, and limited, but strong.
Världskrig och fascism
But who were the plutocrats? They were those who, on a large scale, abused (morally if not always legally) the freedom of the marketplace created by laissez-faire theory… Valois pointed out that liberal economic theory, rather than expressing the interests of the bourgeoisie, admirably served those of the plutocrats… this took place largely through financial manipulation… for Valois, plutocracy was an international phenomenon, often overlapping with economic imperialism.
– Allen Douglas
Monarkisten Valois deltog i första världskriget med lysande vitsord. Han anmälde sig ofta som frivillig till de farligaste uppdragen, och kriget passade överhuvudtaget hans personlighet väl då det var ett liv av handling för ett högre ideal, i en struktur präglad av kamratskap. Många som tagit del i världskriget förde med sig liknande intryck, och menade att livet i skyttegravarna visat att ett samhälle var möjligt där arbetare, bönder och adelsmän var bröder. Ofta menade man också att krigsveteranerna hade en unik roll att spela i politiken efter kriget. Andra företrädare för denna inställning var Oswald Mosley och Otto Strasser, även Valois påverkades i grunden av världskriget. Han talade ofta om hur en ”spirit of victory” brutit årtionden av dekadens.
Han utvecklade nu sina tankar kring hur Europa alltid hotats av barbarism (intern i form av plutokrater eller extern), och hur en ickeborgerlig människotyp försvarat det. Han kallade denna för combattant, och menade att dess ickeborgerliga kvaliteter gjorde den mer lämpad att regera. Samtidigt distanserade han sig från den negativa synen på protestanter och judar, och fokuserade istället på det han kallade plutokraterna. Han började nu också på allvar intressera sig för hur dessa manipulerade ekonomin, bland annat genom att trycka ”låtsaspengar” och skapa inflation. Valois förespråkade istället guldmyntfot, och var inblandad i flera initiativ med en franc-or som kunde lösas in mot sitt värde i guld. Hans negativa syn på parlamentarismen fick honom också att ställa sig bakom flera såkallade etats-generaux, skapandet av korporativa riksdagar som utmanade parlamentet. Tidvis var han tämligen framgångsrik, under denna period hade han många värdefulla kontakter bland annat i näringslivet. Hans vision av det nya samhället var under denna tid fortfarande starkt präglad av syndikalismen, med tydligt korporatistiska drag.
Inspirerad av händelserna i Italien började Valois också skapa en massrörelse med namnet Faisceau, till en början ännu knuten till Maurras men gradvis alltmer självständig. Han samarbetade med bonapartister och republikaner, och bjöd in både judiska och muslimska präster till sina marscher. En brytning med Maurras blev alltmer oundviklig, på grund av den en gång nära relationen mellan dem blev den också mycket bitter och smutsig. Bland annat innefattade den återkommande angrepp av både verbal och fysisk art.
Socialisten Valois
Valois och hans Faisceau tycktes en tid ha reell möjlighet att gripa makten, men mot slutet av 1920-talet hade tillfället försvunnit och systemet stabiliserats. Han rörde sig nu snabbt åt vänster, och bildade det republikanska syndikalistpartiet. Valois accepterades oväntat snabbt av vänstern, och stod bland annat nära de såkallade neosocialister som på längre sikt skulle komma att ställa sig på axelmakternas sida.
Även som socialist bevarade Valois flera av sina karaktäristiska intresseområden. Han fokuserade fortsatt på plutokraterna och deras inflytande över fransk politik, i likhet med de utopiska socialisterna betonade han inte klasskampen utan menade att hans modeller för det goda samhället kunde anammas av varje förnuftig människa oavsett klass. Valois kom också att intressera sig för skapandet av en europeisk federation. Dessa områden skiljer honom inte från många företrädare för den samtida fascismen, exempelvis Oswald Mosley och Benito Mussolini rörde sig i denna riktning.
Skillnader finns samtidigt, bland annat menade Valois att det moderna samhället präglas av överflöd i sådan omfattning att distributionen bör organiseras kommunistiskt. Han insåg vilken katastrof som hotade i form av världskriget, och kunde analysera Tyskland och Sovjet som stater som genom att byta ut äldre eliter hade en stor fördel över det ”demo-plutokratiska” Väst genom den folkliga entusiasm de kunde uppbåda. Samtidigt började Valois nyansera sin syn på demo-plutokratierna i jämförelse med de regressiva ideologierna nationalsocialism och bolsjevism, och var nu redo att samarbeta med snart sagt alla sociala grupper för att undvika världskriget. Under upptakten till världskriget rörde sig Valois också närmare sin tidigare mer patriotiska och heroiska retorik, och var beredd att ge ut de äldre böcker han länge velat glömma.
När Frankrike ockuperats var Valois aktiv i den franska motståndsrörelsen, främst som skribent. Han skilde sig från de flesta av motståndets skribenter genom att han varken var anti-tysk eller pro-allierad. För den åldrade Valois hade ingen av sidorna något att erbjuda Frankrike, varken det trustifierade Väst (och axelmakterna) eller Sovjet. Den enda skillnaden var att det ena systemet byggde på en ärftlig social klass medan det andra byggde på en koopterad ämbetsmannakår.
Under denna tid började Valois också, i likhet med Saint-Simon, att utveckla en ny religion. Kärnan i denna var att människan kunde övervinna kriget genom att erövra rymden, Valois döpte sin nya tro humanism. Han menade att den byggde på det bästa i bland annat kristendomen och det heroiska arvet.
1944 greps Valois av Gestapo, och 1945, bara månader innan kriget tog slut, dog han i koncentrationsläger.
– Valois
Slutsatser
Valois är historiskt sett ovanlig genom sin ideologiska resa, då det normala är att man med åldern rör sig åt höger. Samtidigt finns det bestående inslag i hans världsbild som är av intresse. Hans fokus på de dolda plutokraterna och överhuvudtaget på ekonomin är ett sådant, liksom hans ovilja att betrakta sina sociala modeller och politiska kamp som ett uttryck för en eller annan klassegoism. För Valois representerade hans modeller ett bättre liv för hela det franska samhället, detta är också en inställning som för honom närmare folkgemenskapstanken än marxismens klasskamp och proletära diktatur. På flera sätt får han också ses som en visionär, när det gäller sådana element som utforskandet av rymden och ett närmare europeiskt samarbete var han en föregångare. Hans korporativa eller syndikalistiska tänkande påminner också om liknande modeller som utvecklats av bland annat Oswald Mosley och Per Engdahls Nysvenska Rörelse.
Allen Douglas ger också en överlag sympatisk bild av Valois. Den Valois som framträder var i grunden nära släkt med de utopiska socialisterna, med deras tro på möjligheten att skapa ett rationellt samhälle. Han var samtidigt en i grunden ensam person, och kunde ibland reagera ideologiskt på personliga oförätter. I jämförelse med många andra av tidens fascistiska ledare menar Douglas också att Valois lade begränsad vikt vid det politiska våldet och demagogin. Man kan identifiera flera brister i hans tänkande, bland annat just i det utopiska utformandet av rationella samhällsmodeller, men en intressant och bitvis givande bekantskap är han oavsett.
Addendum
Tanken var ursprungligen att också uppmärksamma Nationaldemokraternas och Nordisk Ungdoms Första majtåg, men på grund av tekniska problem blev inlägget försenat tills efter att tågen redan gått. Här är i varje fall notiserna:
Nordisk Ungdom
Nationaldemokraterna
Om skribenten: Joakim Andersen
