I en debattartikel i dagens SvD reagerar Martin Uggla och Oksana Tjelysjeva på att statsminister Reinfeldt bjudit in den ryske premiärministern Vladimir Putin till Stockholm. Detta med anledning av att Putin är misstänkt krigsförbrytare. Uggla och Tjelysjeva beskrivs i ingressen som "människorättsförsvarare", och deras resonemang illustrerar hur ideologin om mänskliga rättigheter i praktiken ofta tjänar amerikanska intressen.
Mänskliga rättigheter som liberal ideologi
Den franske filosofen Alain de Benoist har riktat en förödande kritik mot ideologin om mänskliga rättigheter (ofta förkortat MR), bland annat i Kritik der Menschenrechte. Han konstaterar att MR-ideologin gör anspråk på universalitet, men har uppkommit i en högst specifik historisk situation. Idéhistoriskt betraktad bär den exempelvis ett starkt arv från kristendomens individualistiska aspekt, via den liberala naturrättsideologin.
MR-ideologin utgår därför alltid från Individen, som betraktas som isolerad från eventuella grupper och kulturer. Den enda grupp han/hon tillhör som är av intresse är Mänskligheten, vilket förövrigt är det som ger honom/henne del av de mänskliga rättigheterna. de Benoist invänder här att människan alltid är en del av en specifik kultur, och en specifik politisk gemenskap. Detta är mänskliga behov (uttryckt bland annat av Aristoteles som att människan är ett politiskt djur, zoon politicon). de Benoist jämför här med andra kulturer. Många av dessa saknar överhuvudtaget ett begrepp för "rättigheter". De har sett, och ser, individen som en del av en gemenskap. Hon kan ha olika rättigheter, men de är då relationella inom gemenskapen. Att alla skulle ha lika rättigheter är också en främmande tanke, tänkande kring ära ersätter här MR-ideologins tro på ett lika värde. Likaså handlar det oftare om plikter än om rättigheter. Man kan kanske hävda att resultatet blir detsamma om vi har en plikt att behandla krigsfångar väl eller om de har en rätt till sådan behandling, men Benoist noterar hur rättighetstänkandet genomgår en skadlig utveckling.
Värt att notera är att MR-ideologin i praktiken begränsar den politiska sfären, och därmed människans möjligheter att förverkliga sin natur som zoon politicon. Den innebär också att grupper inte kan ha rättigheter. Ett folk i Tredje världen har exempelvis inga reella möjligheter att bevara sitt oberoende eller sin kultur, om detta inkräktar på en eller annans "mänskliga rättigheter". Detsamma gäller naturligtvis folk i Europa. Idag räknas dessutom fri migration ofta som en mänsklig rättighet, vilket än mer belyser svårigheterna att förena individers och gruppers intressen. de Benoist noterar att detta fungerar väl ihop med marknadens globalisering, eftersom det innebär att staters möjligheter att agera politiskt minskar. Det innebär också att demokratins handlingsutrymme begränsas.
I praktiken är de mänskliga rättigheterna enligt de Benoist ett exempel på liberal nykolonialism. De "rättigheter" som valts ut är godtyckliga, och har valts utifrån en västerländsk idéhistoria och av en specifik social klass (borgarklassen). Deras funktion är att försvaga icke-västerländska gruppers och staters möjligheter att göra motstånd mot marknadens globalisering, eftersom de sätter individen mot gruppen. Implicit i MR-ideologin ligger också att vissa kulturer är överlägsna och andra underlägsna, beroende på hur väl de förverkligar ideologin.
Detta betyder inte att de Benoist anser att allehanda illgärningar är av godo, eller att han gottar sig åt att människor behandlas illa. Kärnan i hans kritik går istället ut på att om man anser att det är fel att behandla andra människor illa eller att begränsa friheten varför då inte bara säga det istället för att bygga upp ohållbara abstraktioner som passar USA:s och borgarklassens intressen som hand i handske. Han noterar att alla kulturer har gränser för hur människor kan behandlas, men att de uttrycks på olika sätt och inte bygger på att individen isoleras från kosmos och sitt samhälle.
Om man sammanfattar de Benoists kritik av MR-ideologin innebär det alltså att det som är positivt i ideologin redan återfinns i en eller annan form i de flesta religioner och kulturer, och att MR-ideologin utöver detta dras med ett mycket specifikt, i grunden liberalt, arv. I praktiken används den dessutom endast mot stater och ledare som på ett eller annat vis förargat USA (terrorbombningarna av Dresden och Hiroshima betraktas därför inte som kränkningar av mänskliga rättigheter).
Geopolitiska aspekter
de Benoist menar att MR-ideologin i praktiken ofta används av amerikanska intressen för att legitimera angrepp på suveräna stater. Även Ugglas och Tjelysjevas debattartikel gynnar amerikanska intressen, även om det inte är deras avsikt. Denna avsikt är istället uppenbart att kräva rättvisa för de många civila offren i Tjetjenien, något som är legitimt och förståeligt. Följderna av ett selektivt användande av MR-ideologin, där amerikanska övergrepp ofta ignoreras, är dock problematiska.
I den internationella politiken kan man idag sträva efter en värld dominerad av USA, en såkallad unipolär värld, eller en värld dominerad av flera regionala samarbetsblock, en multipolär värld. Med tanke på den amerikanska supermaktens växande problem vad gäller allt från ekonomi till demografi är det bara en tidsfråga innan dagens unipolära ordning ersätts av en mer multipolär, detta kan dock ske under mer eller mindre ordnade former. I en sådan multipolär värld är ett starkt europeiskt block en förutsättning för att vi ska kunna tillgodose våra intressen globalt.
Dagens politiker utmärks dock i mycket hög grad av att vara underordnade amerikanska intressen och överhuvudtaget av att ha internaliserat amerikanska ideologier. MR-ideologin är en sådan, detsamma gäller den invandringsideologi och den radikala feminism som har sina rötter i amerikansk collegemiljö och medborgarrättsrörelse. Detta innebär också att europeiska politiker ofta deltar i amerikanska projekt med begränsade eller rent negativa följder för europeiska intressen (krigen i Afghanistan och Libyen är bra exempel på hur europeiska resurser används för att öka amerikanskt inflytande i den eurasiska sfären och dessutom skapar flyktingströmmar till Västeuropa).
Det kommer därför att ta lång tid innan dagens, objektivt sett, anti-europeiska politikerkår ersätts av ett "nytt team" eller inser att europeiska och amerikanska intressen inte alltid är identiska. Under en sådan process är det troligt och önskvärt att Europa och Ryssland kommer att utveckla ett närmare samarbete. Ryssland har redan distanserat sig från amerikanska intressen och amerikanska ideologier, Putin har också beskrivit sina tankar kring ett närmare samarbete i en gästartikel i tyska Sueddeutsche med den talande rubriken Von Lissabon bis Wladivostok.
Ur detta perspektiv är det positivt att den ryske premiärministern besöker Stockholm. Reinfeldt är tämligen representativ för den amerikansk-influerade västeuropeiska politikerklassen, men det är ändå en viktig symbolisk gest. Det är ett litet steg, men förhoppningsvis kan det vara ett steg på vägen mot en mer östorienterad europeisk politik.
Texten ursprungligen refuserad av SvD.
Relaterat
Interview with Robert Steuckers (part 1)
de Benoist och kritiken av de mänskliga rättigheterna
Reaktion – Nobelpriset, Kina och de mänskliga rättigheterna
Om skribenten: Joakim Andersen
