Flera av de politiska analyser som gjorts av företrädare för den antiliberala idétraditionen har utgått från den vetenskap som kallas geopolitik. Geopolitiken studerar kopplingarna mellan geografi å ena sidan och politik och historia å den andra. Termen myntades av den svenske konservative tänkaren Rudolf Kjellén, andra framträdande antiliberala geopolitiker har varit Jean Thiriart, Karl Haushofer, Jordis von Lohausen, och Robert Steuckers. Man kan identifiera en transatlantisk dialektik i geopolitikens utveckling, där idéer och begrepp antingen uppstått i den anglo-saxiska världen eller det kontinentala Europa för att därefter anammas och omtolkas av den motsatta polen.
Det kanske mest kända exemplet på detta är hur den brittiske geografen Halford Mackinders ”hjärtlandsteori” kommit att påverka flera europeiska geopolitikers förståelse av relationen mellan USA och Europa. Mackinders liv och teorier tas upp i biografin med hans namn av geografiprofessorn Brian W. Blouet. Biografin är en av flera möjliga goda utgångspunkter för studenten av geopolitik och geostrategi.
Biografi
Blouet följer Mackinders släkt flera led tillbaka i historien. Den unge Halford föddes 1861 i den lilla hamn- och marknadsstaden Gainsborough i Lincolnshire. Familjen var inte överdrivet bemedlad, fadern hade en läkarmottagning, men det var möjligt för Halford att studera. Han visade sig tidigt vara mycket begåvad, och kom också tidigt att intressera sig för kartor, landskap och liknande. Mackinder avled 1947, han hade då gjort djupa avtryck i den brittiska akademiska och politiska världen.
Blouet skildrar hans akademiska karriär, och hur han aktivt bidrog till att göra geografin till en egen vetenskapsgren. Mackinder spelade en betydelsefull roll i grundandet av det som skulle bli Readings universitet, liksom i grundandet av London School of Economics. Han försökte sig på en politisk karriär, och satt bland annat i parlamentet. Intressant är också skildringen av hur han besteg Mount Kenya, ett vare sig enkelt eller riskfritt företag.
Världsbild
Den bild av Mackinder som framträder i biografin är en man som å ena sidan värnade om det småskaliga och organiska, å andra sidan var en lojal brittisk imperialist. Han försökte förena dessa båda poler i sitt tänkande, bland annat genom att varna för de tendenser till statens centralisering som var tydliga under det tidiga 1900-talet. Han förutspådde framväxten av totalitära regimer, liksom företagsintressen mäktiga nog att manipulera hela länder. Hans ideal var istället en stat som bestod av en kombination av gemenskaper. Men i den moderna eran var det centralisering, inte sällan under ledning av en ny typ av ”organizers” med tendenser till diktatur, som dominerade.
Mackinder förespråkade ett avskaffande av den brittiska frihandelspolitiken. Han menade att frihandeln, i en situation där England inte längre var en överlägsen industriell makt utan hade flera konkurrenter, gynnade kapitalintressen men skadade industrin (och därmed också majoriteten av befolkningen). Istället ville han göra det brittiska imperiet till en gemensam marknad, uppmuntra utbildningsprogram som skulle öka förståelsen mellan de många folk och kulturer imperiet bestod av, och ha en stark försvarspolitik för att försvara det. Hans vision av imperiet tycks alltså ha varit förenlig med ett försvar av de många provinsiella identiteter det bestod av.
Blouet menar att även om Mackinders planer på en imperiell gemenskap inte blev verklighet, bidrog de till att vänja flera brittiska politiker vid tanken på att England i en ny era var för litet för att inte ingå i en gemenskap. Denna gemenskap kom istället att bli europeisk, respektive transatlantisk.
Mackinder var konservativ, men förenade försvaret av imperiet med en vilja till social reform. Intressant är att han ingick i den intellektuella klubb som leddes av det fabianskt socialistiska paret Webb.
Geopolitiska teorier
1904 publicerade Mackinder uppsatsen The Geographical Pivot of History, och därmed den teori som gjort honom känd som geopolitiker. Han menade att under den kolombiska eran hade det varit havsmakter som dominerat historien. En sådan havsmakt var uppenbart det brittiska imperiet. Med ny teknik i form av järnvägar hade det blivit möjligt för landbaserade makter att transportera trupper och varor i motsvarande omfattning, och detta skulle förändra maktbalansen till deras fördel. Med järnvägar var det möjligt att integrera hela kontinenter, och Mackinder identifierade ett område i centrala Eurasien som hade potentialen att bli kärnan i ett världsvärlde. Detta område benämnde han ”the pivot”. Det motsvarar mer eller mindre dagens Ryssland, skyddat från havsmakterna men med möjligheter till framstötar i snart sagt hela det eurasiska landområdet.
Mackinders hypotes innebar att den brittiska eran gick mot sitt slut. De makter som ansågs ha möjlighet att kontrollera ”the pivot” var Tyskland och Ryssland, och en debatt kring vilken av dessa makter det var mest lämpligt att liera sig med uppstod därför också. Mackinder var personligen tämligen anti-tysk. Hans teori bidrog till en insikt i behovet av ett förenat Europa.
Mackinder kom gradvis att omvärdera sin ursprungliga teori. I boken Democratic Ideals and Reality, publicerad 1918, introducerade han begreppet ”the Heartland”. Hjärtlandet var större än ”the pivot”, och inkluderade Östeuropa. Redan Bismarck hade noterat att den som behärskar Böhmen behärskar Europa, och den tyska utrikespolitiken hade länge haft inslag i form av skapandet av ett mer eller mindre federativt Mitteleuropa under tysk ledning. Mackinder uttryckte sig på ett närmast profetiskt vis:
Who rules East Europe commands the Heartland:
Who rules the Heartland commands the World-Island:
Who rules the World Island commands the World.
Att de totalitära makterna Tyskland och Sovjet bara några decennier efter att boken getts ut skulle utkämpa ett blodigt krig om kontrollen över Östeuropa torde alltså inte ha överraskat Mackinder. Tyska geopolitiker var också influerade av hans tankar, inte minst Karl Haushofer. Även i USA kom hans teorier att få inflytande, de är också förenliga med den politik av containment av Sovjet som USA förde under det kalla kriget. Mackinder själv var dock mer anti-tysk än anti-sovjetisk, och förespråkade snarare samarbete med det Sovjet som behärskade hjärtlandet. Det var istället en holländsk-amerikansk geopolitiker, Nicholas Spykman, som redan under Andra världskriget summerade den framtida amerikanska geostrategiska linjen:
A Russian state from the Urals to the North Sea can be no improvement over a German state from the North Sea to the Urals.
Man kan här också notera att Mackinder redan under mellankrigstiden förespråkade en politik som USA i vår tid ofta tycks föra. Hans lösning på det tyska och det ryska problemet var balkanisering, skapandet av ett flertal småstater. Under det ryska inbördeskriget tjänstgjorde han som utsänd till den anti-kommunistiska sidan, och redan då verkade han för en splittring av det ryska imperiet efter etniska linjer. Även Preussen ville han se uppdelat i mindre stater.
Sammantaget är det alltså en spännande och intressant intellektuell biografi Blouet skrivit. Mackinder framstår som en man med flera positiva drag, exempelvis i varningarna för totalitarism och storföretag som manipulerar alltför centraliserade stater. Hans försök att värna om provinsiella identiteter får också ses som positiva. Samtidigt får Mackinders anti-tyska inställning betraktas som ett hinder för en verkligt europavänlig utveckling, många samtida var dock kapabla att själva dra slutsatser från Mackinders teorier som inkluderade det tyska folket i ett framtida europeiskt samarbete.
Intressant är också den inblick i det geopolitiska perspektivet Blouet ger. Bland annat får man som läsare veta att det kan ha varit den sovjetiska expansionen in i Europa som bidrog till att USA fick en ökad betydelse i Västvärlden (en form av ”reträtt” från Världsön). Man ges också en inblick i andra geopolitikers tänkande, från Haushofer och Naumann till Spykman och Mahan. För den som vill analysera i vilken mån det amerikanska ledarskapet varit av godo eller av ondo för Europa, och förutsättningarna för sådant som ett förenat Europa eller en global regionalisering, ger biografin alltså flera värdefulla redskap. Många europeiska geopolitiker har gjort gällande att Mackinders teorier spelat en roll i den amerikanska utrikespolitiken, vilken medvetet ska ha siktat till att hålla Europa splittrat och underordnat USA. En intressant biografi är det i varje fall Blouet skrivit.
Texten ursprungligen publicerad på Nonkonform.
Andra geopolitiska texter
Eurafrika som koncept
Heinrich Jordis von Lohausen och kriget mot Europa
Solidaritet med Ossetien
Reflektioner kring Wikileaks och Iran
Rudolf Kjellén – excerpter
Anark – F. William Engdahl om rysk och amerikansk geopolitik, del II
Karl Haushofer om geopolitiken
Jean Thiriart och Nation Europa
Carl Schmitt – Land och hav
Nikolaj von Kreitor
Wallerstein – The World We Are Entering
Perspektiv på Turkiet och Europa
Lästips: Spengler om Atlantis, Kush och Turan
Lawrence Dennis – excerpter
Sven Hedin – Jerusalem
Interview with Robert Steuckers (part 3)
Interview with Christian Bouchet
Om skribenten: Joakim Andersen
