En värdefull post-marxistisk samhällsvetare och teoretiker är Immanuel Wallerstein. Han är mest känd för sin beskrivning av den moderna kapitalismen och statssystemet som ett världssystem, med en början, en utveckling och ett slut. Wallerstein är också känd för att han, i likhet med Guillaume Faye, är övertygad om att detta världssystem kommer att stöta på en kombination av motgångar och utmaningar det inte kommer att överleva. Detta kommer enligt Wallerstein att äga rum innan år 2050. Faye och Wallerstein har tämligen olikartade förhoppningar om vad som kommer följa (Fayes dröm är Wallersteins mardröm, och vice versa), men deras analys av förloppet dit är inte så olika. Wallersteins vision av en värld bestående av grupper är inte heller så svårförenlig med de Benoists federalistiska vision och tankar om den nya sociala frågan.
Wallersteins slutsatser presenteras mest lättlästa i Den Historiska Kapitalismen och Liberalismens Död.
Introduktion till Wallerstein
Wallerstein menar att det i historien funnits många olika historiska system, små ”världar” som knutits samman ekonomiskt och politiskt. Det vanligaste systemet har varit världsimperiet, en ”värld” som knutits samman av en centralt placerad kejsare som fått tribut från de yttre delarna. Alla system har ett liv, med födelse och död, eftersom de har inbyggda motsättningar och svagheter som blir starkare ju längre de fortlever (jämför Hegels och Marx dialektik).
Världsekonomin, det kapitalistiska världssystemet, är annorlunda, genom att det saknar en direkt kejsare i centrum, och genom att det är ekonomin som binder det samman. Från sin födelse runt/strax efter medeltidens slut, i Västeuropa, har världsekonomin gradvis expanderat till att täcka hela världen. Wallerstein delar in systemet i centrum och periferi. Centrum är den rikare delen, där högre varuförädling, finans och liknande äger rum, periferin är ofta en nyligen inordnad del där råvaror produceras och där arbetskraften ännu är billig. I marxistiska termer överförs mervärde från periferi till centrum, centrum exploaterar periferin. Då centrum ständigt behöver nya kunder och ny billig arbetskraft, tenderar världsekonomin att vara ständigt expanderande, och dra in folk och individer i den externa arenan till periferistatus. Wallerstein arbetar även med begreppet semiperiferi (en mycket läsvärd bok där det kartläggs hur det gick till i praktiken när nya folk drogs in i systemet, är Europe and the People without History av Wolf).
Det behövs en stark stat som kan ge världssystemet lagar och regler, en hegemon, men denna får samtidigt inte bli så stark så att det förvandlas till ett världsimperium istället för en världsekonomi (när sådana hot uppkommer kan kapitalintressena vara notoriskt opålitliga). Det kostar att vara hegemon, och hegemonstatusen brukar därför skifta från land till land, när nya, yngre makter växer sig starka. Sådana maktskiften äger ofta rum genom världskrig. Hegemoner har varit Spanien, Holland, Frankrike, England och just nu USA.
– Paul A Weber
Världssystemet är naturligtvis ett kapitalistiskt klassbaserat system, där proletärer och semiproletärer producerar mervärde åt de klasser som äger produktionsmedlen. Wallerstein menar att Marx tes om den absoluta exploateringen är sann globalt, världssystemet har inneburit mindre lycka, mindre välstånd och mindre frihet för en förkrossande majoritet av sina invånare. Politiskt är det indelat i stater, i en anarkisk ordning, och den ideologi som dominerar det är liberalismen (som Wallerstein definierar något annorlunda än vad vi andra gör). Det bygger vidare på universalism, rationalism, och lite andra ideologier, och samexisterar historiskt med rasism och sexism.
Världssystemets Död
Vi har nu lärt känna världsekonomin rätt väl, och fortsätter med att sammanfatta hur Wallerstein menar att den kommer att gå under. I punktform rentav.
1. Minskad tillgång till billig arbetskraft. Varje gång en ny periferi infogats i systemet har systemet fått en stor grupp med billiga arbetare (ofta har de accepterat extremt låga löner, eftersom de ägt små jordbruk vid sidan av. Så kallade semiproletärer), som kunnat superexploateras och därigenom skapa superprofiter. Detta har även kunnat användas för att hålla nere lönerna i systemet som helhet. Nu har världssystemets själva framgång gjort detta svårare, då redan hela mänskligheten blivit en del av systemet. Nya billiga arbetskraftsreserver kan bli svåra att hitta, och som följd av detta kommer lönernas andel av det skapade värdet att öka, vilket naturligtvis kommer att minska profiternas andel.
2. Ökat tryck på mellanskikten. Mellanskikten har historiskt varit en stabliserande faktor i systemet, politiskt sett, lojala mot systemet mot arga proletärer. Men de har också ställt krav, och fått en ständigt ökad del av kakan. Nedmonteringen av välfärdsstaten kan ses som ett försök att minska deras del av kakan, vilket sannolikt kommer att leda till missnöje bland dem, och ändå inte lyckas fullt ut. Resultatet kommer att vara ständigt mer missnöjda mellanskikt, som fortfarande lägger beslag på en stor del av mervärdet (och därigenom minskar profiten).
3. Det ekologiska förfallet. Länge har företagen kunnat ägna sig åt produktion utan att ta hänsyn till effekterna på miljö och kringboende. I en perfekt marknadsekonomi skulle de ha varit tvungna att betala exempelvis grannar som fick cancer på grund av utsläpp, men en kombination av politisk makt och bristande information gjorde att de kunde externalisera dessa kostnader. Detta blir nu allt svårare, dels då miljön i delar av världen är så dålig att fortsatta utsläpp och rovdrift leder till katastrof, och dels då styrkeförhållandena ändrats. Resultatet är minskade profiter.
4. Ökade klyftor mellan Nord och Syd, vilket leder till ökad migration. Detta i sin tur leder till politiska reaktioner i Nord, med oförutsägbara konsekvenser.
5. Reformismens misslyckande. Wallerstein menar att världssystemets företrädare ingalunda har anledning att glädjas över misslyckandena för socialdemokrati i Första Världen, kommunism i Andra, och nationalism i Tredje, då dessa systemkritiska rörelser faktiskt främst gav människorna hopp och gjorde dem till mer lojala arbetare och konsumenter. Hoppet fanns ständigt att SAP, ZANU eller vad det nu var för parti, en dag skulle lyckas ge ens barn en bättre framtid. Då det blev tydligt att så inte var fallet, har en era av desillusionering och bitterhet följt, som kan komma att bli svårare att tygla än de organiserade arbetar- och nationaliströrelserna. Oroligheterna i Paris är bara ett exempel på detta.
Wallerstein menar alltså att världssystemet står inför en serie svåra utmaningar. Hans katastrofscenario är historiskt sett inte något nytt, även under tidigt 1900-tal menade många att systemet stod inför sin undergång. Det som då istället ägde rum var en betydande förändring både av dess maktbalans och av vissa institutioner. Om systemet inte går under under tidigt 2000-tal kan man förvänta sig liknande förändringar.
Wallerstein gör här ett viktigt påpekande, som är av vikt inte minst när man ska bedöma de tendenser till närmande mellan neokonservatism och nationalism vi ser i delar av Europa, liksom presentationen av muslimer som den fria världens huvudsakliga fiende kombinerat med den selektiva tystnaden kring de egna eliternas roll i de processer som fört muslimer till Europa och krig till den muslimska världen. Wallerstein skriver:
Världen befinner sig i ett övergångsstadium. Ur oordningen kommer det en ny ordning. Olik, men inte nödvändigtvis bättre.
Det är här rörelserna kommer in igen. De priviligierade kommer att försöka bygga en ny sorts historiskt system som blir ojämlikt, hierarkiskt och stabilt. De har fördelen att ha makt, pengar och mycket köpt intelligens. De kommer säkert att försöka lansera något begåvat och användbart.
Vi har alltså goda skäl att följa de alternativ som de olika etablissemangens företrädare kommer presentera när systemet fungerar allt sämre och legitimitetskrisen fördjupas. Att de kommer försöka kooptera varje folklig proteströrelse med potential för positiv samhällsförändring får vi se som självklart, något som redan ägt rum med Tea Partyrörelsen i USA.
Relaterat
de Benoist och tillväxtideologin
Wallerstein – The World We are Entering
Den historiska kapitalismen – utdrag
De Landa – Marknader och antimarknader
– Paul A Weber
Om skribenten: Joakim Andersen
