Bandet Winglords skiva Heroica kan redan utses till en av de största musikhändelserna år 2011. Winglords musik för tankarna till både neofolk och den klassiska traditionen, och skapar en atmosfär som kan vara både vacker, vemodig och heroisk. Bandet kommer även att uppträda under det identitära seminariet Identitär Idé den 26:e februari. Det är därför med mycket positiva känslor vi idag kan presentera en intervju med Winglord.
När och varför startade du Winglord? Vilka var tankarna inför projektet?
– Musiken har växt fram under en längre tid. Till en början var avsikten att få in något stycke i ett episkt dataspel eller äventyrsfilm, men till slut hade jag material nog för en hel skiva, och det var ett lockande alternativ. Jag insåg också att musiken, rätt lanserad, skulle kunna göra metapolitisk nytta.
Vilka musiker lyssnar du mest på, och vilka är dina främsta inspirationskällor? (inte nödvändigtvis bara musiker, utan även exempelvis böcker och historia)
– Musikaliskt är jag en notorisk allätare, men det blir mer och mer klassiskt, och då gärna från äldre tider.
Inspirationen kommer från olika håll. Den tragiska hjältesagan ”Children of Húrin” av Tolkien har gått varm som talbok i bilen under vintern. Pre-rafaelitiska målningar är mycket givande och Caspar David Friedrich ska vi inte glömma. Och så gillar jag ju Fable-spelen och sånt, även om jag sällan hinner spela numera. Några filmer värda att nämna i sammanhanget är Valhalla Rising (med bra neofolk-musik), 300 och Solomon Kane. Men att bara vandra i naturen eller genom gamla, oförstörda stadsdelar räcker långt.
Varför valde du namnet Winglord?
– Namnet kom till mig i en dröm och det var ledigt. På något sätt sammanfattar det också vad jag vill bidra till att åstadkomma rent känslomässigt, en återupprättad vördnad inför det som är större än vi själva.
Winglord kombinerar inslag från både klassisk musik och neofolk. Hur ser du på dessa båda genrers möjligheter i vår tid?
– Jag håller som bäst på att skaffa mig bättre koll på neofolk-genren och liknande. Där finns en oerhörd potential för att väcka den fascinerade förundran inför världen som moderna och söndersekulariserade människor ofta saknar. Den kan i bästa fall också fungera identitetsstärkande, något att samlas kring när många andra sorters musik sugs upp av av kommersiella krafter och tunnas ut. Förhoppningsvis kommer den tekniska och hantverksmässiga kvaliteten inom genren överlag att stiga när allt fler kan ägna sig åt detta på heltid.
Den klassiska musiken å sin sida är våra rötter, vårt grandiosa arv som vi inte får slarva bort. I den finns implicit en helt annan syn på livet än den rådande. Det kan inte vara en tillfällighet att den ende, i mitt tycke, som lyckas göra vacker och meningsfull, klassisk musik numera är den djupt troende eremiten Arvo Pärt. Vår samtid är annars inte någon gynnsam miljö för att skapa stor konst.
När jag själv lyssnar på Winglord förs tankarna till både den heroiska och den tragiska aspekten av den europeiska världsåskådningen. Vad vill du väcka för känslor med din musik?
– Inom många av de kretsar som är genuint systemkritiska finns ett slags pessimism, ofta kombinerad med en vurm för 1930-talets estetik, men det tilltalar mig inte och dessutom tror jag det är kontraproduktivt. Jag hoppas att Winglord kan bryta eller i vart fall utgöra ett alternativ till dessa tendenser. Jag menar, precis som Alex Kurtagic uttryckte det i en intervju nyligen, att vi behöver positiva visioner, inte bara undergångsmyter eller nostalgi. Winglord ska inge hopp och vara upplyftande, men utan att vara för glättigt och naivt för det. Skivan är ett försök att balansera olika aspekter av vad det kan innebära att vara heroisk, att offra sig för ett högre syfte.
När jag lyssnar på Winglord får jag intrycket att de olika spåren skildrar en europeisk krigares liv och död. Från inledande, närmast transcendenta Intraverunt Principes över de mer handlingskraftiga Hope & Glory och Hird, via de mer vemodiga For the Love of a Mother och To Suffer Woes, till den naturliga avslutningen, Island of the Blessed. Det gav mig en extra dimension till skivan, och gör samtidigt att man blir nyfiken på om detta är en avsedd tanke?
– Jo, det finns en sådan tanke bakom, inspirerad av klassiska arketyper, men inte så detaljerat genomförd. Det bästa är om lyssnaren själv reflekterar och formar sina egna, inre bilder. Någonstans därinne finns den förtröstan och beslutsamhet som vi européer behöver i dessa tider.
Skivan Heroica väcker alltså mersmak. Vad kan vi vänta oss från Winglord framöver?
– Trevligt att du gillar den! Jag skriver ny musik hela tiden så det lär bli fler skivor. Nu närmast gör vi ett smärre live-framträdande på seminariet ”Identitär Idé”, och jag kan utlova en alldeles färsk låt där, vid namn ”The Chosen One” som inte finns med på skivan. Det ser jag fram emot. Senare under året hoppas vi också kunna delta i några festivaler på kontinenten.
Relaterat
Mannemellom: Winglord – Heroica
Winglord – Heroica
Gudomlig Komedi – Winglord: Heroica
Solguru – Neofolk på uppgång
Om skribenten: Joakim Andersen
