Människorna i Gaza fortsätter att dö.
Men det är vardag nu. Massakrerna är vardag. Och vardagen är trist. Massakrerna håller på att bli trista att höra på.
Vad ska radioekot ta sig till? Man kan ju inte bara skita i att rapportera att massakrerna fortsätter.
Cecilia Udén vet hur slipsten ska dras. Man letar upp ett bröllop. Människorna på bröllopet i Gaza är glada. De ler och har roligt. Lite kontrast. Det är vad som ska till. Lite konstnärlig flair. Varför inte? Udén är ingen riktig journalist. Jag anmälde henne vid ett tillfälle till radionämnden. Udén hade gjort ett inslag om Syrien under vilket hon inte gjorde någon annat alls än att läsa innantill i ett propagandamaterial från Amnesty. Jag anmälde henne för att hon inte gjort någon insats som reporter. Radionämnden fällde inte Udén, men några av ledamöterna passade på att anmäla reservation mot ett rent frikännande. De tyckte att Udéns inslag hade hamnat fel i schemat. Detaljerna var ägnade att skrämma upp barn och borde inte ha fått vara med i en ekosändning mitt på dagen, när ungarna skulle kunna råka höra. Sanningshalten i materialet intresserade inte radionämnden mer än den intresserade Udén.
Israelernas bomber faller som förut. Med Cecilia Udéns knep till hjälp kan radioekots psykotiska rapportering av israelernas massakrer fortsätta ett tag till. Trots att massakrerna har blivit trist vardag. Ett PR-knep, det var vad som krävdes. Men radioekots tillgrepp av knep har ett pris. Bomberna förvandlas. De förlorar sin karaktär av vapen, använda med avsikt att döda civila och driva ut araberna ur Palestina. Bomberna faller inte därför att någon fäller dem längre. De faller som regnet. Så där, bara. Som något som bara händer. Som ett regn. Inte som bomber.
Sverige är galet. Mediernas och styrets kontakt med verkligheten liknar den hos en sinnessjuk. Och överheten gör allt den kan för att dra oss med sig in i sin egen psykos.

Om skribenten: Mats Loman

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.