Melodifestivalen är en central europeisk och svensk kulturinstitution sedan decennier, de flesta torde mer eller mindre frivilligt ha upp- eller genomlevt ett flertal upplagor av den. Målgruppen är inte primärt ”heterosexuella svenska män mitt i livet” för att citera den självbetitlade stridshingsten Fredrik Reinfeldt, metafysiskt är festivalen snarare feminin eller rentav gay vilket i sammanhanget får ses mer som ett konstaterande än en värdering. Söker man metafysiskt maskulina musikaliska sammanhang får man söka sig annorstädes. Oavsett vilket, homo sum: humani nihil a me alienum puto och några ord kan därför sägas om årets upplaga. Värdparet, Kristina ”Keyyo” Petrushina och Edvin Törnblom, speglade publiken och hanterade formatets inte alldeles enkla förutsättningar i form av ständig tidspress och balansgång mellan nostalgi och nyhet. ”Mello” är en modern tradition i sin egen rätt, med ett antal ramar de båda höll sig inom på ett relativt kreativt sätt.
Bidragen hade som helhet tämligen hög lägstanivå, där bland annat artister som John Lundvik och Annika Wickihalder gav prov på sina röstresurser. Att man bara minns ett fåtal i efterhand hör till formatet. Det är samtidigt fascinerande att samma personer, bland annat Dino Medanhodzic och Thomas G:son, varit med och skrivit så många bidrag. Intressant, inte minst mot bakgrund av den bredare countrytendensen, var de två countrybidragen. Dolly Style bidrog med popcountrysången Yihaa, Saga Ludvigsson med Hate You So Much. Bidrag som stack ut från mellomallen var annars metalduon SCARLET med Sweet N’ Psycho, titeln i förbigående sagt en kvinnlig, millennial arketyp, och Meira Omar med bollywoodpoppiga Hush Hush. I linje med samtida tendenser handlade texterna antingen om romantiska förhållanden eller hyllningar av det egna livet, de såta tu eller der Einzige. Här stack för övrigt de båda konkurrenterna om segern ut. Måns Zelmerlöws bidrag Revolution var en lagom generisk maning till revolution, finlandssvenska KAJ:s Bara bada bastu en hyllning till bastubad. Båda dessa bidrag var också mer maskulint kodade än flertalet andra.
Att KAJ vann beror bland mycket annat på att deras sång, i gränslandet mellan Hooja och Günther, fastnar när man hört den och att vi i vår nationalkaraktär har en dragning till det tokroliga. Men det var även det enda bidraget som framfördes på modersmålet, det enda bidraget med ett dragspel, och dessutom ett förkroppsligande av de starka banden mellan Sverige och Finland. Finlandssvenskarna är tämligen marginella i den officiella Sverigebilden, vilket gör KAJ:s vinst positiv. För mycket ska inte spekuleras i vilka samtida metakulturella trender det kan hänga samman med, den hugade kan själv dra slutsatser om det. Metakulturellt intressant var annars återblickarna, där två av de mer ”identitära”, i bred mening, bidragen dök upp. Det handlar om Sareks Genom eld och vatten och Roger Pontares När vindarna viskar mitt namn, båda har blivit genuint folkkära och antyder en kulturell öppning under tidigt 2000-tal som bryskt stängdes i svenskarnas ansikte. Båda dessa nytolkades, den ena till en komisk text om ”gaysen” och Melodifestivalen, den andra till en hafflaversion av svensk-tunisiska duon Medina. Sammantaget går det av årets ”mello” att dra flera slutsatser om det komplexa spelet mellan förskjutningar i tidsandan å ena sidan och kulturinstitutioner som försöker hantera dem å den andra, det går givetvis också att uppleva det hela som en årlig musikfest. Att Bara bada bastu bedöms ha goda chanser att vinna i Basel är intressant även det.
Om skribenten: Joakim Andersen
