Under det senaste dryga decenniet genomgick flera vänstermiljöer en metamorfos och blev något som i brist på bättre begrepp kommit att kallas ”woke”. Det hela ägde inte rum i ett idé- eller psykohistoriskt vakuum, redan D.H. Lawrence och George Orwell hade beskrivit liknande tendenser hos betydligt tidigare vänstermiljöer, det var under 2000-talet heller inte begränsat till vänstern utan kom att drabba även delar av borgerligheten och storföretagen. Woke bar på drag både från äldre vänstermiljöer och från borgerliga sentiment, fientligheten mot Västerlandet, kristenheten och vita heteromän var uppenbar men innebar samtidigt att klass- och folkbegreppen tonades ner. Woke har därför överlag analyserats som en vänster, en vänster som under en period utgjorde ett reellt hot mot Aftonlandets arv i allmänhet och yttrandefriheten i synnerhet. Dess framgångar innehöll samtidigt fröna till dess undergång, genom en intern radikaliseringsspiral och genom att inledningsvis positivt inställda liberaler kom att identifiera hotet.
När wokesentimenten nu börjat pressas tillbaka, inte bara genom Trumps valseger och splittringen kring Gaza i vänster och akademi, har det även börjat talas om en ”wokehöger”, en ”woke right”. Bakom försöken att etablera en sådan diskurs och ett sådant begrepp finner vi bland annat James Lindsay, Konstantin Kisin och Jordan Petersons dotter Mikhaila. Att högern skulle kunna anamma flera av vänsterns mer patologiska drag hade egentligen inte varit alldeles otroligt, det rör sig om människor formade av samma moderna värld. Begreppet ”woke right” avser dock något mer specifikt än så, det riktas mot den mer genuina högern och associerar den med tveksamma beteenden på sociala medier.
Både Lindsay och Kisin har själva ifrågasatt om termen ”woke right” ens är särskilt lyckad, när de definierat vad den innebär framgår det att begreppet innebär en kognitiv och politisk snöpning av högern. Lindsay har sagt att ”wokehögern” kännetecknas av två saker. För det första att den har en världsåskådning där det finns strukturer, klasser och ideologier, ”this idea that there’s this ruling class that erected an ideology to marginalize people”. Detta är i förbigående sagt inte specifikt ”woke”, det är tvärtom en alldeles korrekt beskrivning av verkligheten som både marxister, realister, machiavellianer och många andra kan ställa sig bakom. I ett samtal med Lindsay hamnar Kisin snubblande nära nämnda världsåskådning när han säger att ”the woke left controlled for a period of time what felt like everything”. Makt, konflikt, klasser, strukturer och ideologier är nödvändiga begrepp för att alls kunna förstå världen, även om de inte är tillräckliga. Att avsäga sig dessa begrepp är politikens motsvarighet till att ”bring a knife to a gunfight”.
Det andra kännetecknet för ”wokehögern” enligt Lindsay är att den har en identitet, något som i förbigående följer naturligt av ovan nämnda världsåskådning (”i en värld av individer är tribalisterna kungar”). Lindsay säger att wokehögern är ”highly invested in identity politics”, den månar om den egna gruppen och betraktar den som förtryckt. Återigen handlar det om en korrekt beskrivning av verkligheten, under wokeeran har vita och män varit utsatta för olika former av diskriminering, både reellt och symboliskt. Inte minst har de varit förbjudna att organisera sig som kollektiv, något många andra grupper tillåtits. Lindsays och Kisins invändning är i grunden att delar av högern inte är liberaler och att dessa delar flyttar fram sina positioner i samband med att den gemensamma motståndaren, wokevänstern, nu är trängd.
Detta innebär inte att Lindsay och Kisin helt saknar poänger, Lindsay noterar bland annat att det i ”wokehögern” finns en tendens att hellre angripa sådana som han själv snarare än vänstern (”they only attack other conservatives”). Men försöket att etablera ett begrepp som förenar woke vänster och radikal höger har generellt inte burit framgång, vilket bland annat beror på att Lindsay inte identifierat wokefenomenets kärna. Det handlar nämligen inte om filosofi, om ”kritiskt medvetande”. En läsvärd artikel är istället Eric Kaufmanns Bats are not Birds. Kaufmann är en intressant tänkare som bland annat identifierat wokefenomenets religiösa kärna, ”the making sacred of historically marginalized race, gender and sexual minorities”. För wokemänniskor är svarta, transpersoner med flera heliga, de får inte kritiseras och deras känslor får inte såras. Kaufmann jämför detta med högern och finner få eller inga motsvarigheter.
Uppenbarligen skiljer sig Kaufmanns definition av ”woke” från herrar Lindsays och Kisins, den är hur som helst att föredra. Samtidigt är den bara ett steg på vägen mot wokes kärna. Woke är nämligen ett exempel på vad Julius Evola skulle kalla inversion, wokes kärna är vita människor som ser svarta människor som heliga. Det handlar om en komplex emotionell och sociopolitisk process som leder fram till en ”dyrkan” av en eller flera utgrupper. Det inslag av sakralisering Kaufmann identifierat är bara en aspekt av det fullständiga fenomenet. För att förstå dess uppkomst behöver man veta mer om de specifika grupper av vita människor som varit dess bärare, generellt anemiska och urbaniserade mellanskikt. Men det gjorde Lawrence för ett sekel sedan. Mer intressant blir det när vi använder den korrekta definitionen av ”woke” för att besvara Lindsays och Kisins fråga, vi finner då att delar av ”högern” faktiskt är anstrukna av wokesentiment men att det snarare handlar om borgerliga och liberala högermiljöer än om de mer radikala motsvarigheter som ursprungligen avsågs med termen. Det liberala angreppet på wokehögern slår kort sagt över i sin motsats, ”vi har skådat fienden och han är vi”.
Vidare läsning
Bats are not Birds: : Why There is no Woke Right
Konstantin Kisin – Thou Shalt Not Criticise the Woke Right
What is the Woke Right? – James Lindsay
Wokeborgare
D.H. Lawrence och anti-européerna
Inversion, subversion, perversion
Om skribenten: Joakim Andersen
