Året är 778, Karl den stores franker har under sju års tid fört krig i Spanien mot kung Marsiles araber. Bland konungens vasaller utmärker sig särskilt hjälten Roland, Karls systerson och greve av Bretagne. Marsiles är hårt ansatt och låtsas därför kapitulera och anta den kristna tron för att frankerna ska återvända till sina hemtrakter. Han gör gemensam sak med en frankisk förrädare, vilket innebär att en mindre grupp franker kring Roland utses att skydda härens flank under återtåget över Pyrenéerna. Detta arriärgarde överfalls av en väldig muslimsk armé i slaget vid Roncesvalles.
Så inleds Rolandssången, en av de mest populära medeltida hjältedikterna eller chansons de geste, en gång vida känd och idag närmast bortglömd. Det är en både tragisk och heroisk berättelse, där den lilla gruppen försvarare likt kung Leonidas 300 spartaner försvarar sig mot en vida större armé av fiender. Samtidigt ger den en inblick i det höviska människoidealet och den medeltida kristenhetens världsåskådning. Att skildringen rent historiskt inte är alldeles korrekt är av underordnad betydelse, myten har sin egen logik. Roland förkroppsligar riddaridealet. Han är en dödsföraktande krigare, en fruktansvärd stridsmaskin om vilket det heter att ”for your courage is fierce unto the end”. Denna inställning förenar frankerna, medvetna om att de är dödsdömda utbrister de ”shame take him that goes off: If we must die, then perish one and all.” Roland är deras främste stridsman, men kring sig har han hjältar som vännen Oliver och ärkebiskopen Turpins.
Mod, dödsförakt och lojalitet in i döden till kung Karl förenar frankerna, ”never saw I a race so combatant” heter det om dem. Samtidigt antyds att Rolands mod något inkräktar på hans lojalitet. Han vägrar blåsa i elfenbenshornet, olifanten, för att kalla på hjälp från huvudstyrkorna och kostar på så vis konungen många stridsmän (”vassalage comes by sense, and not folly” säger Oliver). Men litterärt och mytiskt är detta nödvändigt för att det ska bli den ödesmättade saga det nu är, där en ständigt krympande skara franker konfronterar arabernas förkämpar en efter en. Sagan har också ett starkt inslag av religionskrig, där frankerna kämpar för Gud under stridsropet Monjoie. Deras motståndares tro är inte helt rättvist skildrad, bland annat heter det att de dyrkar Apollin. Samtidigt finns det en respekt för fienderna, flera framställs som tappra och trogna vasaller och målet är att frälsa deras själar genom frivilligt eller ofrivilligt dop. Karl den Store gifter sig i Rolandssången också med Marsiles hustru Bramimunde.
Det övernaturliga är ständigt närvarande i sången. Änglar och helgon ingriper, den vitskäggige konungen är 200 år gammal och Rolands svärd Durendal innehåller heliga reliker. Julius Evola beskrev i Metaphysics of War en äldre syn på död i strid, och Turpins lovar frankerna att ”our end is near at hand, beyond this day shall no more live one man; but of one thing I give you good warrant: blest Paradise to you now open stands, by the Innocents your thrones you there shall have.” Karl den Store drömmer också profetiska drömmar, både om det förräderi som drabbar honom och om striderna. Roland beskrivs som hans högra arm och i drömmen ser han ”that his right arm an evil bear did gnaw”. Kriget mellan franker och araber antar mytiska proportioner, bland annat får vi veta att frankerväldet omfattar de brittiska öarna och att det kämpar etiopier och perser på Marsiles sida. Det krig som bryter ut efter Rolands död är en episk och ohistorisk slutstrid.
Litterärt har Rolandssången flera kvaliteter. Frankerna kring Roland är dömda, och det vet de. Ändå gör de sin plikt och tar mängder av fiender med sig. Deras vänskap är odödlig, inte minst mellan Roland och Oliver, och de begråter varandra på slagfältet. Skildringarna av de väldiga arméerna är effektiva, så delvis även miljöbeskrivningarna (”high are the peaks, the valleys shadowful, swarthy the rocks, the narrows wonderful”). Våldsskildringarna förefaller realistiska (”to the nose-plate he’s all the helmet cracked, sliced through the nose and mouth and teeth he has”), i likhet med både Odysséen och Härskarringen avslutas skeendet med att förrädare på hemmaplan tas om hand. Sammantaget är det en fängslande berättelse, med god potential att tolkas av både filmskapare och författare. Roland med svärdet Durendal och den trogna stridshästen Veillantif är väl värd en bekantskap, liksom förrädaren Ganelon, vännen Oliver och vapenbrodern Holger Danske.
Rolandssången på engelska
Epoch Times
Om skribenten: Joakim Andersen
