Det nya året har på X, tidigare känt som Twitter, inletts med att Elon Musk gått till rasande angrepp mot det brittiska etablissemanget. Elon Musk är en av världens rikaste män, han driver bland annat Tesla och SpaceX, köpte Twitter för två år sedan och är påtänkt för en post i Trumps kommande administration. Vän av ordning frågar sig därför vad det brittiska etablissemanget gjort för att ådra sig Musks vrede, det visar sig då snart att Musk upptäckt det fenomen som bland annat kallas ”asiatiska grooming-ligor”. Det handlar om hur ligor av vuxna män, i de flesta fallen av pakistansk härkomst, bjudit minderåriga på godis, sprit och gratis taxiresor för att sedan utsätta dem för allt från gruppvåldtäkter till mord. Det har ägt rum i närmast industriell skala, beräkningar talar om både en kvarts och en miljon utsatta barn i mängder av brittiska städer. Infödda, vita flickor har varit kraftigt överrepresenterade som offer, men även grupper som sikher och hinduer har utsatts. Det har pågått i decennier, jag skrev om Rotherham 2014 och även Fria Tider har tagit upp det. Invandringskritiker som Nick Griffin från British National Party tog upp det ännu tidigare, sannolikt bidrog den folkliga kunskapen om våldtäkterna till att BNP under en period fick politisk representation trots etablissemangets repression.
Den känslige bör inte ta del av beskrivningar av vad flickorna utsattes för, det handlar om organiserad, utstuderad ondska med återkommande inslag av rasism mot icke-pakistanier. Det som väckt Musks vrede är hur det brittiska etablissemanget hanterat denna ondska. Reaktionen från myndigheter och media har återkommande varit att tysta ner det hela, att släppa gärningsmän med en varning, att låta bli att varna föräldrar för inblandade taxichaufförer, att arrestera föräldrar som försökt hämta hem sina barn, et cetera. Anledningen har varit att man inte velat beskyllas för ”rasism”, liksom att man inte velat ”gynna rasister”. Resultatet har varit att det fortgått i decennier, med tusentals drabbade barn. Det brittiska etablissemanget gjorde ett val, men det är ett val som i efterhand är svårt att göra ogjort. De räknade inte med att en av världens mäktigaste män skulle lyfta upp det i ljuset. X, det tidigare Twitter, fylls just nu av berättelserna från utsatta flickor, rättegångsutdrag och avslöjanden, samtidigt hakar mängder av politiker och opinionsbildare på och uttrycker sin förfäran över vad som äger rum i Storbritannien. Det rör sig främst om en brett definierad höger, men även feminister är chockade. Det hela är svårt att hantera för ett etablissemang som vant sig vid att kunna tysta nyheter och kritik, det som ägt rum är omöjligt att försvara. Samtidigt riskerar det att sänka den dominerande ideologin, påstått ”anti-rasistisk” och ”feministisk”. I jämförelse med gruppvåldtäkter på minderåriga är det svårt att veta vad som är så unikt förfärligt med ”vita privilegier” eller ”vit rasism”, rentav om inte pakistansk rasism är värre. Det är också svårt att veta hur ett etablissemang som offrar fattiga flickor till sexförbrytare skulle vara ”feministiskt”. Tvärtom framstår dessa illdåd som resultatet av den dominerande ideologin, detta är vad politisk korrekthet leder till.
Sannolikt är inte avslöjandet av groominggängen etablissemangets Tjernobyl, men det är inte heller lätt att hantera. Det är inte bra för självkänslan att hamna på samma sida politiskt som våldtäktsligor, det är heller inte bra PR. Därför är det intressant att följa vilka strategier etablissemanget väljer i kölvattnet av Musks offensiv. Det hade givetvis varit möjligt att lyfta klassaspekten, den gamla vänstern hade förmodligen kunnat fokusera på den misär många brittiska familjer lever i, på ojämlikhet och nedskärningar. Det finns också ett inslag av klassförakt i etablissemangets ointresse för de utsatta flickorna, i förbigående sagt nära besläktat med etablissemangets raseri när deras fäder, bröder och grannar försökt protestera mot massinvandringens konsekvenser. Den gamla vänstern hade kanske även kunnat göra någon sorts feministisk analys av etablissemangets ointresse för offren och återkommande tendenser att behandla 11-åringar som vuxna. Men det är rena hypoteser, vi har att göra med en annan vänster idag. Dels är den en del av etablissemanget och dels är den van att få rätt. Den kan inte i längden acceptera att någon som Musk kritiserar etablissemanget och resultaten av dess ”anti-rasism”. Därav oförmågan att hålla tyst i lägen när det kanske hade varit det mest genomtänkta.
Vi har i realtid kunnat följa hur skademinimeringsstrategierna tagit form. Inledningsvis var många av vänsteretablissemangets röster tysta, det var tydligt att de inte visste hur de skulle bemöta Musks avslöjanden. När de befinner sig i motvind avvaktar de gärna, väntar på att någon i motståndarlaget ska säga eller göra något de kan angripa. Det kan handla om att någon använder ett förbjudet uttryck eller att någon säger något som inte stämmer, då används det för att flytta fokus (så kallad antikommunikation). Att bemöta argument gör de vanligtvis inte, så heller inte denna gång. De vill tala om människor, inte med dem.
Det gick att följa Anders Lindberg, Aftonbladets politiska chefredaktör, på X för att få en bild av hur strategin kan ta form. Lindberg uttalade sig på X överhuvudtaget inte om anledningen till Musks kraftfulla kritik av det brittiska etablissemanget, han nämnde inte groomingoffren med ett ord. Det är i förbigående sagt rationellt, många som får veta att barnvåldtäkter tystats ner under decennier kan dra slutsatsen att de delar Musks vrede och att det är Musk som har rätt. Istället gick Lindberg efter några dagar över på två huvudspår. Det ena var att Musk krävde att en ”högerextremist” ska friges (det rör sig om Tommy Robinson som engagerat sig mot grooming och etablissemang under många år). Lindberg länkade här till en artikel på ETC, vilken ligger bakom betalvägg. Låginformationsläsaren fick inte ens veta vem Robinson är eller varför Musk vill att han ska friges, utöver att de båda sannolikt är ”högerextremister”. Associationen Musk-högerextremism-fascism var Lindberg inte ensam om att försöka skapa, Erik Helmerson skrev på DN en text betitlad ”Ursäkta och förlåt, men får vi tala om fascism nu?” om honom. Men i Lindbergs fall var det en kombination av brunsmetning och antikommunikation (fokus på en detalj).
Försöken att etablera vissa begrepp och förbjuda andra är ett exempel på det som kallas språkpolitik, ett återkommande inslag i ”vänsterns” arbetssätt idag. Den hugade kan här notera att man i brittiskt etablissemang talar om ”asiatiska” groomingligor trots att det inte handlar om kineser eller tibetaner. Liksom att man talar om ”grooming” trots att det ofta handlar om tortyr, våldtäkter och mord. Språkpolitiskt vore det förödande att tala om ”pakistanska barnvåldtäktsligor”. Lindbergs andra strategi var språkpolitisk även den, han beskrev Musks utspel som en ”påverkanskampanj” och jämförde med Kina och Ryssland. Målet här var att måla upp Musk som en farlig och suspekt främling som inte har i europeisk politik att göra. Vad som skiljer Musks utspel från vanlig, demokratisk opinionsbildning och gör det till en ”påverkanskampanj” utvecklade inte Lindberg. Man får intrycket att den tänkta mottagaren av Lindbergs texter är oförmögen att själv ställa den frågan, men man får även intrycket att den tänkta mottagaren snarare är övrigt etablissemang än vanliga medborgare. Etablissemangets konsensus tycks skapas genom att samma ord upprepas tillräckligt ofta, exempelvis ”Musk är fascist”, snarare än genom en debatt som inkluderar vanliga medborgare.
Vid sidan av de två strategier Lindberg inledningsvis utformade, den selektiva tystnaden om sammanhanget och Musk som farlig främling/hot mot demokratin, går det att identifiera åtminstone två framträdande ansatser att hantera Musk. Den ena är subtilt, det hela begränsas till groomingskandalen i staden Rotherham och det talas om att Musk lyfter en ”mer än tio år gammal groomingskandal”. Det är inte sant, Musk har varit väl medveten om och tydlig med att groomingligor opererat i ett betydande antal brittiska städer. Kopplat till detta är påståendena att Musk inte lyfter något nytt. Men ingen har påstått att groomingligorna och myndigheternas nedtystande av dem är några hemligheter, däremot har de först genom Musk fått den politiska uppmärksamhet de förtjänar. Den andra ansatsen har varit att beskriva Musk som galen, ”han twittrar på nätterna”, vilket antyder att vrede som reaktion på grooming är onormalt. Det har även, efter några dagar, förekommit ansatser att skämta om Musk och andra, främst från mer misogyna vänstermiljöer.
Oavsett vilket är det politiskt intressant att ta del av hur etablissemanget, främst dess vänsterfalang, i realtid utvecklar strategier för att hantera avslöjanden som kan vara förödande för dem. Det handlar om att undanhålla avgörande information, det handlar om språkpolitik (”Musk är farlig”), det handlar om att påminna om den emotionella hygien som Musk antas ha misslyckats upprätthålla. Kommunikationen riktar sig både till övrigt etablissemang och till det egna laget i bred mening. Det förstnämnda innebär bland annat att genom språkpolitik skrämma etablissemangets mer borgerliga medlemmar från att föra vidare Musks kritik. Givet den enskilda borgarens räddhågsna natur är detta normalt inte alltför svårt. Det sistnämnda innebär att de ”nyttiga idioterna”, för att låna en av Lenins termer, inte ska bli förvirrade och förlora stridsmoralen. Detta är viktigt, givet att de flesta av massinvandringens försvarare egentligen förlorar på den. Om de börjar fundera kring vad den egna ideologin inneburit för kvinnor och flickor i Europa är risken stor att de byter sida eller neutraliseras politiskt, något vi för övrigt bevittnar i betydande skala redan nu. Metapolitiskt har Musks kampanj varit av stort värde, eftersom det lyft en fråga som tidigare inte betraktats som politisk i egentlig mening. Det är fullt möjligt att Musks drivkrafter varit mer komplexa än enbart omtanke om kvinnor och barn, det kan även ha handlat om skademinimering efter H-1B-debaclet och en vilja att ses som ”baserad” av X-konton Musk respekterar (jämför Sam Hydes positiva kritik). Det kan också handla om ett försök att försvaga Starmer och på sikt ersätta honom med mer Trumpvänliga ledare. Oavsett vilket framstår Musks engagemang som äkta, han har dessutom tvingat in en fråga i offentligheten som belyser etablissemangets fundamentala misslyckade och svek. Därpå har han dessutom lyft den tämligen politiskt inkorrekta och med egalitarismen oförenliga frågan om olika invandrargruppers varierande överrepresentation vad gäller sexualbrott, något som än så länge dock bemötts med strategi numero uno (”total tystnad”).
Om skribenten: Joakim Andersen
