”Den som äter palsternackor” skulle kunnat vara titeln på den senaste installationen i den nationella skam som går under namnet Millenniumserien, så är emellertid inte fallet. Istället är det en del av texten i den så kallade Grönsaksätarvisan, en av visorna i Thorbjørn Egners barnberättelse Klas Klättermus (och de andra djuren i Hackebackeskogen) från 1953. I en era då det ofta är svårt för föräldrar att skilja agnarna från vetet i den omfattande barnkulturen kan Egners saga vara en givande bekantskap, inte minst då berättelsen om Klas Klättermus filmatiserades 2016. De närmast psykedeliska mardrömsscenerna där Mickel Räv tvingas med i en vanvettig dans till grönsakernas lov torde ha etsat sig fast på näthinnan hos många småbarnsföräldrar.

Egner hade en socialdemokratisk tendens i flera av sina berättelser, Klas Klättermus kan ytligt läsas som att ”alla ska vara vänner och hjälpa till”. Den både lyfter fram och underminerar dessutom arbetslinjen (det sistnämnda genom den älskvärde bohemen Klas). Men det går även att läsa flera av Egners berättelser utifrån den indo-europeiska världsbild som Georges Dumezil studerade och beskrev. Vi finner då att Hackebackeskogen till en början befinner sig i förfall. Vissa djur, som räven och igelkotten, har börjat ge sig på de mindre djuren, stjäla från och rentav äta upp dem. Med dumezilska termer har den andra funktionens representanter, krigarna, vänt sig mot de andra (orsakat av den första funktionens distans, kan misstänkas). Två möss beger sig därför till Lillefar Tsaren, eller rättare sagt Bamsefar, och berättar vad som pågår. Björnen, här representant för den första funktionen, suveräniteten i tyrsk snarare än odinsk mening, kallar samman djuren och ger dem en lag där det bland annat slås fast att man inte äter sina vänner. Detta sätter igång ett skeende där rävens hunger snart drar in människorna genom ett gränsöverskridande och den lille Brummelman björnnappas (människorna representerar här Bruce Lincolns fjärde funktion, det som är utanför djurens ordning). Mickel räddar sedan den lilla björnungen och återfår sin ställning. En snarlik läsning kan för övrigt göras av Egners andra kända berättelse, Folk och rövare i Kamomilla stad, där återigen arbetslinjen och krigarkasten står i centrum (där finns det dessutom med ett lejon, vilket för den mytiskt intresserade ger det hela ytterligare dimensioner).

Som ren barnkultur är det alltså en trevlig berättelse och en fint gjord film. Sagan om Klas Klättermus är rolig och händelserik, karaktärerna är färgstarka, och visorna roliga. När Minimupparna eller Yumi och Tomu tränger sig på kan alltså Hackebackeskogen eller det av 1970-talsslang färgade Fablernas värld vara alternativ för den rådvilla föräldern.

Relaterat

Goethe och rävsagan

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.