I dagens SvD utvecklar en grupp experter på barnmedicin en intressant kritik av den svenska skolan, i en artikel med rubriken Idag har vi inte en skola för alla. Kritiken träffar den egalitära världsbilden, där alla behandlas lika, och för tankarna till det medeltida ordstävet ”samma lag för lejonet och oxen är tyranni”. Författarna, två barnneurologer, en psykolog, en specialpedagog och en barnsjuksköterska, noterar att en inte obetydlig andel av eleverna i den svenska skolan har svag teoretisk förmåga. Det rör sig om 13-14%, 5% har stora koncentrationsproblem. Utbildningen är dock anpassad för medianeleven, och har dessutom påverkats av pedagogiska trender som leder till mycket ensamarbete/”projektarbeten” och mindre lärarledd tid. Samtidigt har de praktiska utbildningar som tidigare var ett alternativ för de mindre teoretiskt lagda eleverna succesivt avvecklats. Författarna av artikeln konstaterar att dagens egalitära skola ofta är en plågsam erfarenhet för dessa elever, som lösning föreslår de satsningar på lärlingssystem.

Sammantaget är det en värdefull analys av ett egalitärt skolsystems brister som framförs. Människor är inte likadana, utan har olika starka och svaga sidor. Detta bör uppmuntras av skolan. Som antiliberal kan man identifiera ett antal punkter som bör vägleda en utbildningspolitik, utöver den barnexperterna berör.

Antropologi och pedagogik

Homo hominis lupus
– Hobbes

Den dominerande pedagogiska diskursen utgår från en antropologi som medför att auktoriteter i grunden är onödiga och att ökad frihet leder till godare människor. Mot detta ställer den antiliberala kritiken en realistisk antropologi, där människan betraktas som ett potentiellt farligt djur. Oavsett om man läst Freud eller Spengler är man medveten om människans destruktiva tendenser, tendenser som enbart kan ges socialt acceptabla former genom det mödosamma formandet av en personlighet, genom disciplineringen av den egna personen. Detta gäller i särskilt hög grad barn och ungdomar, avsaknaden av officiella värdehierarkier och auktoriteter leder istället till inofficiella. Alternativet till lärarens auktoritet är kort sagt mobbarens och gängets, och det är inte överraskande att den svenska skolan idag på flera håll har problem med allt från ”bötning” till etniska konflikter.

Skolans syfte

Nosce te ipsum

Skolans syfte är samhällets reproduktion. På både kollektiv och individuell nivå innebär detta formandet av människor, medborgare och personer i ordets fulla mening. Då varken värnplikten eller konfirmationen längre tillåts fylla denna funktion är skolans uppgift särskilt viktig. I denna ingår förmedlandet av identitet, bland annat genom grundläggande kunskaper i den egna historien och de egna klassikerna. Här ingår också formandet av vissa normer och värden som blir en självklar del av personligheten, värden som heder, ärlighet och solidaritet. Sådana överförs naturligt genom umgänget med exempelvis de nordiska sagorna, men också genom mer praktiska ämnen som ger eleven en självklar tilltro till sin förmåga att behärska både sin egen kropp och omgivningen.

En nietzscheanskt anstruken tänkare som Edward Limonov har här föreslagit att skolan ska anpassas efter de utmaningar eleverna kommer möta i livet, med utbildning bland annat i kampsport och hur man hanterar människor. Oavsett Limonovs karaktäristiska överdrifter är tanken intressant, på grund av den tonvikt den lägger på formandet av en viss sorts människa:

The secrets of life. Human knowledge: the secrets of sex, the art of dealing with people, how to recognize a false person, how to react to an insult, to a failure in life, to the death of a friend, to the betraying of a woman.
Martial arts: combat, box, kung fu, real teaching of a hard fight.

Tidigare fick elever delvis dessa kunskaper genom det klassiska arv som var en naturlig del av undervisningen. Genom Thucydides, Shakespeare och de andra klassikerna fick de kunskap om sådant som vad det innebär att vara människa, vad politik och historia är, et cetera. Ofta kunde de läsa dessa klassiker på originalspråket, eftersom latin och grekiska ofta ingick i utbildningen. Detta bidrog också till en självklar känsla av kontinuitet och identitet med de förfäder och föregångare vars röster och exempel var närvarande trots århundradena. Detta klassiska arv och den kontinuitet det medförde har vi berövats genom en omsorgsfull, flerårig politik. Istället har skolan blivit en arena för sådant som bara kan beskrivas som indoktrinering, bland annat genuspedagogik och ”antirasism”. Den människotyp sådan indoktrinering formar är i grunden inte livsduglig, och inte heller på andra vis särskilt attraktiv.

Sammantaget skulle det alltså finnas skäl att revidera hela den nuvarande utbildningspolitiken. Man kan ana vissa tendenser till normalisering i den borgerliga politiken, med inslag som tal om tidigare betyg och kristendomens historiska betydelse, men dessa tendenser är än så länge inte särskilt imponerande.

Relaterat

Den svenska skolan och IFAU-rapporten
Den svenska skolans kris
Limonov – Ett annat Ryssland
Arnold Gehlens filosofiska antropologi
Nicolás Gómez Dávila

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.