Den italienske traditionalisten Julius Evola (1898-1974) skrev i sin självbiografi The Path of Cinnabar att ”in my youth – and this is something that I am far from disowning – I was right at the forefront of those ”going against the mainstream””. Som exempel på detta nämnde han att han varit den ledande italienska företrädaren för dadaismen, ”a movement that to this day remains unsurpassed in the radicalism of its attempt to overturn not only the world of art, but all aspects of life”.
Dada var ett av de konstnärsavantgarden som försökte hantera konstens kris i den moderna världen, jämförbart med och föregångare till surrealismen och situationismen. Det fanns en koppling till den historiska vänstern, många dadaister och surrealister var kommunister och situationisterna stod nära rådssocialismen, men Salvador Dali är ett exempel på att det inte var en nödvändighet och alliansen mellan konstnärer och stalinism framstår i efterhand som tämligen naiv. Oavsett vilket finns det mycket av värde inte minst i situationisternas analys av den moderna världen, Debords förmoderna och reaktionära tendenser går att identifiera tidigt.
En intressant text om Evolas minnen och bedömning av dada är Memória do Dadaísmo från 1958, översatt till tyska av den ojämförlige Robert Steuckers under titeln Erinnerung an den Dadaismus. Evola noterade inledningsvis att samma teman återkom under de båda efterkrigsperioderna, men efter första världskriget på en högre nivå än efter det andra. Efter andra världskriget var inslagen av förvirring och exhibitionism större, även inom den abstrakta konsten (vi noterar i förbigående att flera tidiga abstrakta konstnärer stod traditionalismen relativt nära, exempelvis Kandinsky och af Klint). Av de rörelser som under perioden efter första världskriget var existentiella, ickekonformistiska och antirationella såg Evola dada som den mest intressanta.
Evola nämnde i Erinnerung att han kände dadas grundare, rumänen Tristan Tzara, ”en intressant och beaktansvärd personlighet”. Dada framstår i Evolas text som en synnerligen radikal rörelse mot den moderna världen. Han kommenterade bland annat Tzaras ord att ”det gudomliga i oss är det antimänskliga handlandets uppvaknande” med att ”med det mänskliga avses här all sentimentalitet, alla svagheter, alla intellektuella eller sociala konstruktioner”. Vi känner här igen ett tema även från den äldre Evola, ett av de teman som förbinder honom med vissa, men långt ifrån alla, anarkistiska strömningar. Tzara skrev att ”vi söker den direkta, rena, solida, unika kraften, vi bejakar varje ögonblicks vitalitet”. Evola kommenterade att dadas fokus på upplösning, motsägelse och anarki tjänade både som metod och som prövosten, en metod ”den som är stark i ord och handling överlever”. Oviljan att fastna i system och ”intellektuella konstruktioner” ledde Tzara till att konstatera att ”sanna dadaister är mot dada”.
Dada framstår alltså som krävande och svårt, ”inte för alla”. Samtidigt tycks dess absoluta och anti-borgerliga karaktär ha tilltalat den unge Evola. Han konstaterade dock i Erinnerung att dada var en fas som ledde vidare, en position man inte kunde fastna i. ”Dadaismen brände ut sig och det var nödvändigt att vända sig till något annat”. Det fanns flera förslag på vad detta ”något annat” kunde vara, Evola såg kritiskt på surrealismen. Surrealisterna ”var intresserade av psykoanalys, koncentrerade sig på det omedvetna och förväxlade detta med öppningen till det högre”. Oförmågan till distinktion mellan högre och lägre innebar att Evola såg surrealismen som problematisk. Aragon, Soupault och Bréton blev kändisar och vände tillbaka till normaliteten, Tzara själv drog sig tillbaka från scenen. Evola själv fann den logiska fortsättningen på dada i indo-euroeiska och österländska traditioner, där liknande visioner och teman behandlades med betydligt större precision.
Sammantaget är det en intressant liten text. Det är också ett stycke kulturkritik, för den unge Evolas upplevelser i dada har en hel del gemensamt med senare generationers upplevelser i bland annat subkulturer. Han skrev i Ride the Tiger om beatförfattare som Kerouac och Ginsberg, och citerade då Henry Millers summering av livet i den moderna världen som ”a stone forest, the center of which was chaos”. Samtidigt identifierade han degenerationen som ägt rum sedan dada, ”the forms mentioned here have also degenerated into extravagant and ephemeral fashions”. Senare motsvarigheter till dada och beat finner vi snarare i musikens subkulturer, det finns vissa likheter mellan en Vikernes som ser tillbaka på ungdomen i black metalmiljön och Evolas Erinnerung från dada. Högst eventuellt går det att med generationsteori skissera en historisk rörelse från den generation av ”nomader” som likt Tzara och Evola var aktiva i konstnärsavantgarden som dada, över den generation av ”konstnärer” som paradoxalt nog var aktiva som författare i beatmiljön, över till den generation X av ”nomader” som hade fokus på musikens subkulturer. Högst eventuellt går det då även att identifiera en rörelse från konst över texter till musik, men mängden av undantag gör även att det kan vara ett subjektivt intryck snarare än en historisk verklighet. I varje fall om vi vill ha med beatförfattarna som en fas istället för att gå direkt från konstnärsavantgarden till vissa av musikens subkulturer.
Oavsett vilket går det att betrakta även senare subkulturer och avantgarden med utgångspunkt i Evola. Vi finner då bland annat ett större inslag av eskapism och svaghet i vissa, medan andra hade ett tydligt inslag av atavism och strävan efter styrka. Några subkulturer har oavsett vilket präglats av samma allvar som dada, ibland till den grad att ”den som är stark i ord och handling överlever”. Att försöka identifiera dagens motsvarigheter till dada är också intressant, i synnerhet där det går att finna samma allvar under den numera svårundvikliga ytan av ironi.
Vi finner några av Evolas konstverk bland annat här: Wikiart
Om skribenten: Joakim Andersen
