Det är klippt.
Amerikanerna kommer.
Först märker vi ingenting. Amerikanerna skickar bara helt diskret sina hemliga agenter. De har 17 olika byråer att ta folk från. Massor av hängivna medarbetare.
Hemlisarna kommer att ha med sig provokatörer. Eller utbilda dem här. Provokatörerna kommer att rekrytera resten av ligan: bud, knivmän, bombsprängare. Nyttiga idioter. Syndabockar.
Imperiets osynliga hand kommer att vara i full verksamhet i det tidigare svenska landet, även om vi inget märker.
Amerikanerna kommer att utöva sin hos engelsmännen inhämtade politiska svartkonst mot oss. Hur de gör? Vi vet det egentligen. Det var det som var innehållet i den klassiska bildningen. Den man måste tillägna sig på främmande språk. Grekiska och latin. Franska och tyska. Jag säger ”John Dee”. Jag säger ”Robert Cecil”. ”Walsingham”. ”Krutkonspirationen 1605”. Katolikerna har vetat i alla år. Försökt att berätta. Främst av dem Shakespeare.
Det svenska politiska tragglandet – möten, förhandlingar, nattmanglingar – kommer i fortsättningen att ha en kraftigt förstärkt karaktär av skuggspel. Ja, det blir en del väldigt spännande inslag. Besynnerliga mord och andra attentat. Utredningar som aldrig kan föras till slut. Rättegångar som man stänger dörrarna om. Gåtfullt mångbottnade historier i pressen. Ingen fattar något. Alla anar. Ingen törs opponera sig.
Det blir som under de så kallade blyåren i Italien på 1970-talet. Den förmodat röda terrorn där och i Belgien och Tyskland. Den föregivet islamistiska terrorn efter 2001. Det var anglosfären som spökade. Det var inget annat. Ja, en och annan röding lurades att vara med. En och annan muslim. Men de verkliga aktörerna var aldrig de utpekade, inburade och eliminerade. Nej, de verkliga agerande, det var våra kära vänner i Väst. De trevliga engelsmännen. De häftiga amerikanerna.
Och metoden var alltid den här: ”Titta! Ett troll! Jag ska skydda er mot det. Lita på mig. Jag ska döda det åt er. Ja, jag bryter mot lagen. Men vad gör det? Jag gör ju detta bara för ert eget bästa.”
Det är trolltider, gott folk.
Och vad ni gör: Inbilla er för all del inte att ni kommer att få sova lugnt.

Om skribenten: Mats Loman

Mats Loman är humanist. Det är hans yrkesidentitet. Han kan skaplig franska och tyska. Loman lyckades aldrig att ta sig samman och skriva uppsats och ta examen och så där. Alls. Men han hävdar att det misslyckandet huvudsakligen är andras fel, inte hans eget. Loman är i praktiken autodidakt. En som först helt nyligen lärt sig att utföra ett riktigt arbete. Och knappt det, egentligen. Loman föddes i Norrköping 1969. Föräldrarna var 20- och 30-talister. Loman fann skolan i stort sett gräslig. Han har som vuxen tjänstgjort på flera skolor, dem han själv i någon mån har bidragit till att göra ännu gräsligare, för andra. Loman har antipati mot 40-talister. Han gillar inte liberaler heller; av ungefär samma skäl. Loman är kristen, så gott han förmår. En kristen ska som bekant älska sina fiender. Loman övar sig dagligen på det. Han är 40-talisterna vederbörligen tacksam för att de med sådan generositet berett honom tillfälle att underkasta sig den övningen. Loman är en ivrig anhängare till den patriarkaliska samhällsordningen. Han är lyckligt gift med en kvinna som är honom mycket överlägsen på många sätt - och som stundom är jävlig nog att utnyttja detta mot honom.