Kermadecöarna är en liten ögrupp mellan Nya Zeeland och Tonga, öarna hör idag till Nya Zeeland. Historiskt har nybyggare gjort flera försök att befolka den största ön, tidigare känd som Sunday Island och idag benämnd Raoul Island. Det längsta försöket stod familjen Bell för, de gjorde Sunday Island till sitt hem mellan 1878 och 1914. Dottern Bessie Dyke berättade senare om sina och familjens äventyr på ön för författarinnan Elsie K. Morton, vilket ledde till boken Crusoes of Sunday Island. Är man intresserad av eran då européer utforskade världen, oavsett om det gäller Sarawaks vita rajor eller strandsatta på Kerguelen, är det en fängslande liten berättelse.
Fadern, Thomas Bell, framträder i berättelsen som en ovanlig karaktär. Han hade prövat lyckan på flera tropiska öar, fött upp får, varit soldat och även lärt känna maoris. Han beskrivs som ”a lull, and a powerfully built, bearded man approaching middle age”. Den personliga ekvationen framstår som ovanlig, ”all his life Tom Bell had followed paths of his own choosing. A born wanderer, he had inherited more than a dash of the spirit of his forbears, the redoubtable Bells of the Border, noted both for their rugged individuality and for their turbulent raids on their neighbours’ flocks and cattle in an age tougher and more lawless than his own”. Med fru och barn hade han köpt ett hotell i samoanska Apia, där han av en gäst fick höra talas om det fruktbara Kermadec. Möjligheten att bli ”kung av Kermadec” väckte ett djupt patriarkalt drag hos Bell, och familjen sålde hotellet och gav sig av.
Faderns envishet kompletterades av hustrun, även hon framstår som en karaktärsfast kvinna med en imponerande förmåga att hantera motgångar och utdragna utmaningar. Familjen levde i hyddor de byggt själva, isolerade under många månader och bitvis nära svält. Ändå såg hon till att de läste sina två böcker, Bibeln och Shakespeare, och kämpade på med de många bestyren som livet på en öde ö förde med sig. Hennes tro tycks ha varit en fast punkt för familjen. Båda makarna Bell hade ”gröna fingrar” och så småningom förvandlade de delar av ön till en fruktträdgård.
Makarnas envishet behövdes under åren på ön. Bland det första som hände när de satts i land var att de upptäckte att maten de fått med sig var oätlig. Därefter drabbades de av råttinvasioner, översvämningar, jordbävningar och förlusten av en son. Något osannolikt på den isolerade ön utsattes de dessutom för ett inbrott, där en förbipasserande besättning passade på att stjäla bland annat silverbestick och pengar. Familjen var nära att stryka med i mötet med en flock valar, ”havets tigrar”, hajarna var deras ständiga grannar. Man kan dock notera att de i de allra flesta fallen fick hjälp av de människor de stötte på, i synnerhet amerikanska valfångare. Efter den första tiden kunde de även hyra in arbetare från bland annat Niue, och handla med omvärlden. Öns historia erbjuder exempel på mänsklig ondska och godhet. Ett tidigare försök att befolka ön hade gått under då ett slavskepp, en ”black-birder”, dumpat sin mänskliga last på ön efter att de blivit pestsjuka. Nybyggarna hade försökt hjälpa dem, och smittats även de.
För den samtida läsaren kan valet att flytta till en isolerad ö med hela familjen framstå som något underlig. Barnen fick arbeta lika hårt som föräldrarna, de gick inte i skolan och hade inga dockor. Morton skriver att ”at an age when other little girls were trotting to school and playing with their dolls, she and Hettie were suffering hunger and thirst, enduring the perils of goat-hunting expeditions, days of back-breaking toil and nights of woeful exhaustion”. Samtidigt tycks de ha ärvt en hel del av föräldrarnas karaktärer, de var starka och modiga. Intressant för den som läst Lafonds beskrivning av hur vissa européer i mötet med indianerna ”återgick” till en förmodern livsstil är beskrivningen av hur de kunskaper fadern fått med sig från maorierna var familjen till godo. Morton skriver om döttrarna att ”from their father they gained a wealth of nature lore derived from his years of close association with the Maoris, a highly intelligent race. In the course of many centuries they had learned from nature secrets as yet undiscovered by the white man and had passed many of them on to their pakeha friend.” Barnen integrerades senare i det nyzeeländska samhället. Efter att Nya Zeeland annekterat familjens kungarike kom deras far dock att bli en bitter man, som ägnade många år åt rättstvister med staten.
Sammantaget är det en fascinerande liten berättelse. Det dyker upp en del intressanta karaktärer, bland dem ”drottning Emma”, dotter till en amerikansk diplomat och en samoansk kvinna av hög kast. Niuehövdingen Benni hjälpte dem ofta, liksom deras vän Parkins Christian. Den sistnämda var ättling till de överlevande från myteriet på Bounty. Vi möter också intressanta miljöer. Hotellet på Apia skildras på ett sätt som skulle passa i en thriller, ”there were men of all types thronging the room, bearded German traders, copra growers, stranded seamen, deserters and derelict beachcombers, and shifty-eyed rats of men who might have been partners in some infamous slave-trading racket that would take unsuspecting islanders from their homes and dump them down to toil and die on the plantations and in the silver mines of Peru”. Idag tillhör öarna åter naturen.
Om skribenten: Joakim Andersen
