Det är ett värvningsförsök, det är inte tu tal om det.
Men det blir ingen värvning.
Det blir något mycket bättre.
Det blir en benådad stund i endräkt kring Logos, på ICA i Bjärnum.
En av de kristna i byn har fått nys om att hustrun och jag har blivit kristna, så gott vi kan, Deo gratia.
När vi springer på varann nere på ICA, hejdar hon mig. Förstås. Det gäller min själs frälsning, så varför skulle hon inte göra det?
Hon går alltså frimodigt rakt på sak.
Borde hustrun och jag inte vara med dem i ELM, på Roseniuskapellet?
Hen menar ”istället”.
Men det säger hon inte.
Hon är ju kristen.
Men det är allvar och bråttom. Det är alltid allvar och bråttom.
Hon vill bara att vi hamnar på rätt ställe, för våra själars frälsnings skull.
Hustrun och jag tillhör en församling i Kristianstad.
Kristianstad är en bra bit bort. En timmes resa.
Det är för all del ingen dålig tillhörighet. Inte från den här talangjägarens synpunkt heller. ELM har inget emot Missionsprovinsen. Det är i båda fallen fråga om bibeltrogna, luthersk-evangeliska, apostoliska kristna. Missionsprovinsens församlingar är kanske lite mer sakramentala också. Men skillnaden är hårfin. Och inget att klyva hår över.
Men talangjägaren ser förstås helst att vi kommer till dem. Vi är ju grannar.
Delvis måste jag ge talangjägaren rätt.
Det är klart att vi borde vara med i en kristen gemenskap i byn.
Det kristna livet har en praktisk och konkret sida också.
Men jag vet att det finns förhinder.
Det är eget nog talangjägaren som först kommer in på det taggiga ämnet.
Inte jag.
”Israel”, säger hon.
Och hon menar inte de sionistiska zeloternas fördrivningsprojekt med massmord i Gaza.
Hon menar ”Guds egendomsfolk”.
Hon menar ”löftets folk och land”.
Hon menar folket som fått Palestina till sitt eget land av Gud själv.
Vad göra?
Slingra sig och ljuga för sin nästa i Kristus en vanlig torsdag kväll på ICA i Bjärnum?
Nää!
Rakryggat yppa sanningen?
Jaa!
”Tja”, säger jag. Så enkelt och ringa och ödmjukt jag kan.
”Så där har jag inte förstått Evangeliet, vet du. Inte alls. Tvärtom.”
Talangjägaren är klipsk. Hon fattar även halvkväden visa.
”Herren har inte tagit sin hand ifrån dem…”, fortsätter hon. Och hon är inte alls så påstridig och knasig som hon kanske låter.
”Nej”, svarar jag. ”Men de avföll. De vände sig ifrån både Sonen och Fadern. Och de var anstiftare till mordet.”
Jag säger detta. Och jag väntar mig att hela helvetet nu ska bryta löst. För det är vad det brukar göra när den här saken kommer på tal, här i Sverige och överallt annars i den tidigare kristna världen.
Men det gör det inte. Helvetet bryter inte löst.
Tvärtom.
Den Helige Ande griper in, helt odramatiskt.
Och den Helige Ande gör som Han brukar, vid sådana här tillfällen. Han pekar mot Sonen. Mot Logos.
Ja, hon ser lite snopen ut, talangjägaren.
Men det hon säger är varken upprört, skandaliserat eller hätskt.
Hon yttrar de i det här sammanhanget mirakulöst sansade orden: ”Ja. Men vi måste i alla fall kunna tala med varann om de här sakerna.”
Det där Logos. Inget annat.
Hör Guds ord i Johannes evangelium, första versen:
”I begynnelsen var Ordet (Logos), Och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till. I det var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.”
Om skribenten: Mats Loman
