Terrordådet i Bryssel var riktat mot svenskar och kostade två svenskar livet, debatten som följt på dådet har i svensk offentlighet i hög grad fokuserat på att sverigedemokratiska riksdagsledamoten Jessica Stegrud kommenterade att Fredrik Reinfeldt, tidigare statsminister och numera ordförande för Svenska fotbollförbundet, evakuerades från platsen med polisskydd medan andra fick sitta kvar. Denna pseudodebatt är, vid sidan av ett förminskande av de döda och det oerhörda som skett, en illustration av flera tendenser i svensk offentlighet som omöjliggör förebyggandet av liknande dåd.
Man kan utgå från flera aspekter av pseudodebatten. Mest uppenbart är att Stegruds text ful- eller dumtolkats utan etablerade motreaktioner, vilket illustrerar att den svenska offentligheten är funktionellt dum och premierar dumma reaktioner och tolkningar. Hon skrev att ”Reinfeldt får poliseskort ut från arenan – efter det att två (troligen) svenska fotbollsfans dödats av islamist. Han om någon borde tvingats sitta kvar utan något som helst polisskydd”. En normalbegåvad människa inser egentligen att detta är öppet för tolkningar, men att den mest sannolika är att Stegrud reagerar på orättvisan i att vissa i publiken får sitta kvar medan andra är mer jämlika än andra. Detta i synnerhet då Reinfeldts egen migrationspolitik är en stark delförklaring till att terrorister kunnat vistas fritt i Sverige. Den alternativa tolkningen, att en riksdagsledamot öppet önskar livet ur en tung företrädare för det svenska etablissemanget, är inte alldeles omöjlig men mindre sannolik.
Oavsett vilket är det den senare tolkningen som snabbt etablerats som konsensus och sanning i åsiktskorridoren. Vi kan här identifiera såväl psykologiska som realpolitiska orsaker, gemensam för båda dessa är viljan att förskjuta fokus från det illdåd som faktiskt skett och en diskussion om hur liknande dåd kan förhindras i framtiden till ”Stegrud uttryckte sig otillåtet”. Kristian Tørning beskriver i Egohumanisterna denna återkommande strategi som antikommunikation. Att realpolitiska aktörer ägnar sig åt detta är begripligt, de nyttiga idioter som spelar med i processen är i många fall påverkade av en rubbad realitetsprincip där skillnaden mellan verklighet och underhållning suddats ut. De hejar på ”de goda” oavsett om de tar del av underhållning eller nyheter, dödsoffren är lika verkliga/overkliga i båda fallen och vad det handlar om är att deras sida ska ta poänger. Incitamentstrukturen i svensk offentlighet gör det attraktivt för dem att dras med i dumtolkningarna av Stegruds text. Inte sällan anar de att tolkningarna är förenklade och felaktiga, men de psykologiska mekanismer som får människor att dras med i angrepp på av makthavarna utpekade syndabockar är såväl starka som gamla.
Det för oss naturligt över till pudelns kärna, den realpolitiska vän/fiende-distinktionen. Stegrud är sverigedemokrat, Reinfeldt är en tung företrädare för etablissemanget. Sverigedemokraterna är givetvis en motsägelsefull företeelse, men i hög grad representerar rörelsen folket i motsättning till ett antal eliter. Det innebär att partiet under lång tid demoniserats i den offentliga debatten, med återkommande anklagelser om ”rasism” och bristande intellektuell nivå. Att Stegrud angriper Reinfeldt är istället otillåtet enligt diskursens ordning, i synnerhet då det sker mot bakgrund av en händelse många kan koppla till Reinfeldts migrationspolitik. Viljan att sätta henne på plats sammanstrålar då med det högst konkreta intresset att göra det.
Ytterst har vi att göra med två distinkta logiker för hur samhälle och debatt ska fungera. Reinfeldt är en symbol för kläggets logik, där etablissemanget internt styr såväl debatt som politik och tillsättningar av höga poster. Den andra logiken är den kombination av folkstyre och fri debatt många förknippar med Sverige. Mellan dessa båda logiker pågår en strid, där klägget behåller folkstyrets former men i grunden förändrar deras innehåll. För att neutralisera något som enligt kläggets logik är oacceptabelt, kritik av Reinfeldt på samma villkor som alla andra, måste det därför dumtolkas till något som är oacceptabelt enligt folkstyrets logik, nämligen att önska livet ur någon. Kontrollen över offentlighetens institutioner gör att detta inte är alldeles omöjligt.
Samtidigt illustrerar detta hur otidsenlig och irrelevant den gängse definierade motsättningen mellan ”höger” och ”vänster” är i dagens Sverige. För många i ”vänstern” borde Reinfeldt egentligen inte vara fredad från mordisk retorik, sådan retorik har historiskt varit tämligen utbredd riktad mot borgerliga politiker. I synnerhet om de associeras med nedmontering av välfärdsstaten. Motsättningen mellan ”höger” och ”vänster” är här emellertid alltmer ett uttryck för nostalgi och självbedrägeri. ”Vänstern” står ofta de facto på samma sida som Reinfeldt, vilket bland annat kan kopplas till oförmågan att se nedmonteringen av välfärdsstaten och folkutbytespolitiken som två sidor av samma mynt. På liknande vis står många i den borgerliga ”högern” de facto på samma sida som ”vänstern” vad gäller den kamp mot SD som uppenbart kan föras även med medel som får de inblandade att framstå som för dumma för att tolka korta inlägg på sociala medier.
Om skribenten: Joakim Andersen
