T.S. Eliot (1888-1965) var en av 1900-talets främsta poeter, med verk som The Waste Land och The Hollow Men både bekräftade och uppdaterade han poesins värde och möjligheter. Bland annat fångas vissa senmoderna människotyper i stycken som ”the hollow men, the stuffed men”, aspekter av den senmoderna världen i ”this is the way the world ends, not with a bang but with a whimper”. Eliot rörde sig här ofta i en civilisationskritisk eller snarare -diagnosticerande miljö med högerperspektiv där vi bland annat även finner Conrad, Jung och C.S. Lewis. Han förenade ”a Catholic cast of mind, a Calvinist heritage, and a Puritanical temperament”, och stod bland annat nära Ezra Pound.
Bland Eliots mindre kända verk finner vi After Strange Gods från 1933, baserade på en serie föreläsningar. Han vidareutvecklade där teman han tagit upp i Tradition and the Individual Talent. Eliot använde begreppen på ett annat sätt än exempelvis Evola, ”tradition” hos Eliot motsvarar närmast det svenska ”kultur”, men det gör inte hans resonemang mindre relevanta. Hans definition av tradition är organisk och holistisk, ”what I mean by tradition involves all those habitual actions, habits and customs, from the most significant religious rite to our conventional way of greeting a stranger, which represent the blood kinship of ”the same people living in the same place”. Definitionen är relevant bland annat vad gäller diskussionerna om huruvida män och kvinnor skakar hand med varandra eller inte, där det islamiska alternativet kan vara både legitimt och begripligt men ändå inte representerar ”the blood kinship of ”the same people living in the same place” i Sverige.
Eliot diskuterade traditionens förändringar över tid, farorna i att fastna i döda former och i en ”tradition without intelligence”. Här för han tankarna till såväl Lampedusa som konservativa revolutionärer, en viss grupps väsen eller folksjäl kan ta sig olika uttryck i olika historiska situationer men ändå vara igenkännligt. ”Allt måste förändras för att allt ska kunna förbli som det var.” Samtidigt tog Eliot upp traditionens förutsättningar och möjligheten att förlora en tradition. Det senare hade skett i stora delar av USA, Eliot var mer positiv till Södern och dess agrara tänkare. Han nämnde här med gillande det sydstatsagrara manifestet I’ll Take My Stand.
Traditionens förutsättningar hängde inte minst samman med homogenitet. Föga ”mångkulturalistisk” skrev Eliot att ”where two or more cultures exist in the same place they are likely either to be fiercely self-conscious or both to become adulterate”. Även religiös homogenitet var här en fördel. Noteras kan att Eliot rörde sig nära blod och jord-perspektivet, hans ideal var regionen ”in which the landscape has been moulded by numerous generations of one race, and in which the landscape in turn has modified the race to its own character”. Eliot påminner oss här om att det mesta har ett pris. Man kan ha massinvandring med exotisk mat men man förlorar sannolikt sin tradition på köpet. Han tog också upp betydelsen av balans mellan stad och land, liksom industrialismens risker för traditionen.
Ett annat intressant tema i After Strange Gods rör förhållandet mellan konstnär och tradition. Eliot fann här att vissa konstnärer nöjer sig med att upprepa traditionella former, trots att ”tradition cannot mean standing still”. Ett mer modernt fenomen är nyskapande eller originalitet för dess egen skull, ”a novelty usually of a trifling kind, which conceals from the uncritical reader a fundamental commonplaceness”. Eliot hade fokus på författare, något liknande kan vi idag identifiera i musikens fokus på nya ljud (autotune, trap, smurfröster et cetera). Ett samhälle utan stark tradition kan lätt få en kultur inriktad på det nya, det excentriska och det originella, något Eliot bedömde kunde leda till fokus på det morbida, det sjuka och det onda. Han respekterade D.H. Lawrence som författare men kunde samtidigt notera att ”the man’s vision is spiritual, but spiritually sick”. I vår egen tid skulle skildringar av människor som i grunden låga och själviska kunna spela en liknande roll (jämför Tolkiens aktörer och deras motiv med George R.R. Martins). Eliots ansats, att tillämpa moraliska principer i bedömningen av litterära verk, är hur som helst fruktbar, inte minst som komplement till andra perspektiv. Att besattheten vid ”det nya” och ”det originella” lätt leder till att ”det sjuka” framställs som intressant eller äkta är en bestående insikt. Adorno stod här, paradoxalt nog, närmare den mer traditionella kritiken av konsumtionssamhället än Eliot, med formuleringar som ”everything can, as the new, divested of itself, be enjoyed, just as the numbed morphine addict finally reaches indiscriminately for any drug, even atropine” och det träffsäkra begreppet ”will-less fascination”.
Sammantaget är det alltså givande läsning. Eliot tog bland annat upp förhållandet mellan tradition och ortodoxi, blasfemins relativt minskade betydelse i Mörkrets furstes vapenarsenal, och det moderna fokus på konstnärens personlighet. Men insikten i traditionens förutsättningar och fixeringen vid det ”originella” tillhör föreläsningarnas främsta behållningar.
Om skribenten: Joakim Andersen
