Il Gattopardo, översatt till svenska som Leoparden och filmatiserad av Luchino Visconti, är en av 1900-talets på samma gång vackraste och sorgligaste romaner. Författaren, Giuseppe Tomasi di Lampedusa, var den sista fursten av Lampedusa och det är en utslocknande aristokratis perspektiv vi möter i berättelsen, kärnfullt förmedlat i stycken som ”we are pale shadows of the true lords. We are poor and we shall die poor” och ”efter detta blir det annorlunda, men värre. Vi var Leoparderna, Lejonen; de som ska ta vår plats blir de små schakalerna, hyenorna; och alla, Leoparder, schakaler och får, kommer att fortsätta tro att vi är jordens salt”. I många avseenden var det en radikalt aristokratisk världsbild monarkisten Lampedusa företrädde, men förenad med en pessimism som var en Evola väsensfrämmande. Detta, i kombination med hans gudabenådade berättarkonst, innebar bland annat att han kunnat uppskattas av delar av vänstern, bland annat Aragon. En sådan uppskattning antyder dock en ytlig läsning eller en omedveten saknad av Lejonen. Likheten mellan Lejon/Leopard och anark lämnar vi här outforskad, den är oavsett vilket uppenbar.

Lampedusa lämnade inte efter sig särskilt många berättelser utöver Leoparden. Bland hans kortare verk finner vi dock Sirenen. Det är en novell som snarare för tankarna till det lovecraftianska än till den historiska fiktionen, i likhet med Lovecraft behärskade Lampedusa konsten att gradvis antyda det övernaturliga. I förbigående sagt var han lika skicklig på miljöbeskrivningar och bättre på dialog och personbeskrivningar, det sistnämnda lyckosamt eftersom Sirenen är uppbyggd kring samtalen mellan en ung siciliansk ädling och en äldre siciliansk professor. Parallellt med det övernaturliga väver Lampedusa här in sin egen världsbild och sinne för humor. Bland annat låter han den gamle forskaren apropå ädlingens namn utbrista att ”the other names you Christians give each other are beneath contempt. They’re all the names of slaves.” De båda huvudpersonerna delar författarens kluvna kärlek till Sicilien, ”even though it’s populated by asses, it’s a beautiful land. The Gods resided there.” Som en röd tråd genom deras dialog löper en originell tolkning av det Evola beskrev som det mer än mänskliga, här står blod, odödlighet och minne i fokus. Den gamle akademikern konstaterar bland annat att han uppskattar de gamla familjerna, ”they possess a memory – a minuscule one, it’s true – but still better than what all the rest have.” För mycket kan inte avslöjas om handlingen, men novellen är en liten pärla. Inte minst är det ett intressant komplement till Leoparden, för i Sirenen antyds möjligheter att återknyta till den verklighet aristokratin ytterst utgick från. I vad mån det sedan är en dödlig illusion eller en möjlighet att återförtrolla världen lämnar Lampedusa tämligen öppet.

En läsvärd tolkning av Sirenen är Myth Pilots The Professor and the Siren, an Exploration, noteras bör dock att den innehåller ett flertal avslöjanden vad gäller handlingen.

Mer Lampedusa

Lampedusa – Leoparden
Lampedusa – Brev från London och Europa
di Lampedusa – excerpter

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.