Georges Dumezil visade med sina studier av de indo-europeiska folkens myter och världsbild på ett alternativ till socialism och liberalism från vår egen historia, och det är därför inte överraskande att han inspirerat många i den nya högern. Särskilt intressant för oss nordbor är boken Les dieux des Germains. På svenska finns den översatt som De nordiska gudarna. På engelska går den under namnet Gods of the Ancient Northmen. Det är en givande skrift där Dumezil tillämpar sina teorier om gemensamma indo-europeiska urmyter och den trifunktionella världsbilden på våra egna förfäders tro och gudar. Introduktionen, författad av Scott Littleton, ger också en god översikt av Dumezils verk och teorier.
Gods of the Ancient Northmen finns att läsa här: Gods of the Ancient Northmen
Dumezil beskriver sådana gudar som Oden och Tyr, som han kopplar till den första funktionen i den indo-europeiska världsbilden, suveränitetens funktion. Uppdelningen av denna funktion i två sfärer med var sin gud, en mer mystisk och fruktansvärd, och en mer kopplad till lagarna och det ordnade samhället, känner han igen från Indien (och berörde också i den viktiga studien Mitra-Varuna). Mycket intressant är att i Indien, och även i Rom och Iran, kunde Dumezil identifiera två mindre gudar som var intimt knutna till lagguden. I Indien kallades de Aryaman och Bhaga. Aryaman var en skyddsgud för den gemenskap som beskrev sig själva som Arya, arier (och sådana mekanismer som förevigade deras gemenskap, som äktenskap, gästfrihet och reciprocitet), medan Bhaga representerade den rättvisa fördelningen av rikedom inom denna gemenskap. Redan i Indien noterade man förövrigt att ”Bhaga är blind”.
Aryaman och Bhaga
Dumezil spårar Aryaman och Bhaga i gestalterna Balder och Höder i den nordiska mytologin. Logiskt sett skulle de ha varit knutna till den nordiske motsvarigheten till Mitra, lagguden Tyr, men i Norden hade hans betydelse minskat och istället kom de här att knytas till Oden. Dumezil visar, influerad av sin svenske kollega Stig Wikander, att det nordiska Ragnarök har sin motsvarighet i den indiska historien om det episka slag som skildras i Mahabharata. Den apokalyptiska slutstriden har här förvandlats från myt till historia, något som var väldigt vanligt i Rom men alltså även ägde rum i Indien. Gudarna motsvaras därför också av hjältar.
Med denna nyckel som utgångspunkt beskriver Dumezil likheter mellan det indiska slaget och Ragnarök, inte minst hur Bhaga/Höder utnyttjas i en lek som förvandlas till dödligt allvar. Offret i denna lek är Aryaman/Balder, och den leder till att den senare guden får uthärda en exil (antingen i världslig mening, eller i Hel). Skeendet avslutas med en apokalyptisk strid. Dumezils tolkning är här mycket intressant, inte minst då han också tar upp paralleller till ossetisk myt.
En liknande fascinerande likhet mellan nordisk och indisk myt finner professor Dumezil i figurerna Kvasir och Mada (”Dryckenskap”). I nordisk myt skapas Kvasir efter en strid mellan asarna, som för Dumezil representerar den första och andra funktionen, och vanerna som representerar den tredje. Han blir efter sin död upphov till mjödet. I Indien skapar representanterna för den tredje funktionen, Nasatyatvillingarna, med hjälp av en asket en jätte vid namn Mada, som hotar att sluka gudarna. Efter att fred sluts mellan gudarna delas Mada upp i fyra beroendeframkallande delar; alkohol, kvinnor, spel och jakt.
Heimdal
Dumezil placerar också gudar som Tor, Frej och Freja i ett indo-europeiskt sammanhang. När han studerar den gåtfulle Heimdal, ”född av nio systrar”, blir det återigen verkligt spännande. Med utgångspunkt i Mahabharata konstaterar han släktskap med himmelsguden Dyauh. Detta styrks av att han lever vid världens ände, vid regnbågen, och att hans hem ligger ovan molnen. Dumezil jämför honom också med andra indo-europeiska gudar som förknippas både med början och med slutet (som den romerske Janus).
Intressant är också Dumezils tolkning av vad det betyder när Heimdal dels jämförs med en bock och en säl, dels har nio mödrar. Genom en lokal keltisk föreställning där vågorna jämförs med nio systrar, och den sista vågen med en bock, menar Dumezil att svaret antyds. Oavsett riktigheten i teorin är det spännande läsning att följa hans resonemang.
Andra spännande inslag är när Dumezil jämför det indiska och det nordiska kastväsendet, där prästkasten först tycks saknas hos våra förfäder men sedan visar sig i gestalten Konr Ungr. Han visar hur de nordiska gudarna överlevde in i modern tid hos samerna, som övertagit dem från sina grannar (och där bland annat Tor blev Horagalles). Det är också spännande att följa hur Dumezil analyserar de annars okända gudarna Byggvir och Beyla från Lokasenna, och hur han jämför djurlivet i Yggdrasil med motsvarigheter från mytologin hos de under 1800- och 1900-talet islamiserade hedningarna från ”Kafiristan” i dagens Afghanistan. Sammantaget är det alltså mycket fascinerande läsning, som är av stort värde för alla nordbor. Dumezil är alltid intressant, men Gods of the Ancient Northmen är en guldgruva. Inte minst Dumezils presentation av den trifunktionella världsbilden är en aha-upplevelse. När man väl lärt känna den är den en nyckel som förklarar mycket av samhälle, psyke och annat.
Om skribenten: Joakim Andersen
