Med jämna mellanrum fördjupar vi oss i viktig amerikansk musik, det kan handla om Chet Hanks insiktsfulla White Boy Summer och det kan handla om Kid Rocks ställningstagande i Po-Dunk. Herrarna Hanks och Rock har nu fått sällskap av countrystjärnan Jason Aldean i det stormens öga där populärkulturen kolliderar med diskursens ordning och det annars outtalade blir uppenbarat. I Aldeans fall är det med anledning av sången Try That in a Small Town han hamnat i det proverbiala blåsvädret.
Try That är rent musikaliskt ett stycke nedtonad country med en underton av återhållet raseri som delvis kommer till uttryck mot slutet av låten. Det är texten och videon som gjort den ”kontroversiell”, där Aldean bland mycket annat beskyllts för en ”heinous song calling for racist violence” och ”lynching sentiments”. Om man ser videon och går igenom texten framstår dessa reaktioner som tämligen överdrivna. Videon har en ödesmättad atmosfär, där Aldean bland annat bär svart, och ställer de senaste årens upplopp och angrepp på poliser och andra i storstäderna mot en sund och idyllisk tillvaro på landet och i småstäderna. Några rasistiska inslag är svårare att identifiera, videons producenter tycks ha minst lika svårt för amerikanska Antifa som för BLM. Texten är generellt hållen med rader som ”sucker punch somebody on a sidewalk, carjack an old lady at a red light… cuss out a cop, spit in his face, stomp on the flag and light it up, yeah, ya think you’re tough”. Efter att ha beskrivit ett antal av de beteenden som många amerikaner bevittnade med tilltagande avsky de senaste åren kommenterar Aldean sedan att sådana våldsamma beteenden kan vara riskabla att ägna sig åt i en amerikansk småstad, ”full of good ol’ boys, raised up right”. Det mesta talar för att Aldean utgår från ett ”öga för öga”-resonemang, vilket innebär att den som utan förvarning slår ner någon på en trottoar kan råka ut för något liknande. Rasistiska lynchningar är svårare att hitta stöd för i både videon och texten. Intressant är det hela ändå, av två skäl.
För det första gör sig Aldean till talesman för en stor grupp amerikaner som fått nog av att se våldsamma upplopp, brinnande städer et cetera. De är inte ensamma om det, liknande känslor finns i både Frankrike och Sverige och utgår från samma verklighet. Den har getts namnet anarko-tyranni, vilket innebär att polisen och rättsväsendet behandlar vissa brottslingar betydligt mer diplomatiskt och omtänksamt än andra. Det finns inte nödvändigtvis formell lagstiftning mot att uppmärksamma och kritisera anarko-tyranniets dubbla måttstockar, men informella konsekvenser gör att sådan kritik sällan når den etablerade offentligheten. Aldeans sång har blivit mycket populär, vilket i sammanhanget får ses som ett positivt tecken på hur utbredd ledan vid dylika ”protester” egentligen är (i förbigående noterar vi att under upploppen nyligen i Frankrike ville 70% av de tillfrågade i en enkät sätta in militären mot dem). Detta trots etablerad medias tydliga agenda och strävan att framställa dem som legitima protester, vilka man inte kunde kritisera utan att ställa sig på fel sida Historien.
Aldeans kontrast mellan den sjuka stor- och den sunda småstaden har djupa rötter i countrymusiken (liksom ett starkt frihetspatos). Den för tankarna både till tyska sociologer som Tönnies och Günther och till äldre europeiska ideal. Steget från en grupp ”good ol’ boys, raised up right” till ett Männerbund är inte nödvändigtvis gigantiskt, insikten att frihet och vapen hänger samman är realpolitiskt sund även den.
För det andra är de närmast hysteriska reaktionerna på Aldeans sång intressanta i sig. Att bemöta dem är tröttsamt, men att utgå från dem för att förstå aspekter av samtidens psykologi och ideologi är potentiellt fruktbart. En tid var det övermåttan inne i den akademiska vänstern att använda sig av termen ”den andre”, underförstått var att vita män i gemen var oförmögna att på riktigt se och förstå den andre, migranten, den marginaliserade, queerpersonen, homo sacer, den rasifierade et cetera. I längden var det lika tröttsamt som att bemöta hysteriker att läsa texter där det tydligt framgick att det var med vördnad inför de djupa insikter som fanns i orden ”den andre” de användes. Men termen är inte oanvändbar, för Aldean och hans fans är i många avseenden vårt samhälles och dess ideologis ”den andre”. Rentav den hegemona ideologins radikalt andre.
De systembärande skikten och den hegemona ideologin hyser en uppsättning mer eller mindre negativa känslor och föreställningar vad gäller Aldeans ”good ol’ boys”. De betraktas med förakt eftersom alla vet att de knappt kan läsa, ett sådant förakt är dessutom förenligt med politisk korrekthet eftersom de med högsta sannolikhet är rasister. Och inavlade. Och kristna. Detta är en integrerad del av den hegemona ideologin och kommer till uttryck inte minst i mängder av kulturindustrins kreationer.
Aldeans ”good ol’ boys” fyller en reell ideologisk funktion både som fiendegrupp och som lågstatusgrupp. I vissa sammanhang betonas den politiska aspekten, det liberala projektet är hotat genom ”white nationalists” och våldsbenägna ”Svärjevänner” och projektets anhängare måste mentalt hålla sig i det permanenta panikrummet. I andra sammanhang betonas den sociala aspekten, där negativa känslor kan kanaliseras mot vit landsbygdsbefolkning samtidigt som de påminner om den reellt existerande statushierarkin och det ständiga hot om deklassering som hänger över systemets vita mellanskikt. Jim Goad beskrev i synnerligen läsvärda Redneck Manifesto den ras- och klassideologi som skisserats ovan med orden ”the trailer park has become the media’s cultural toilet, the only acceptable place to dump one’s racist inclinations”.
Intressant i samband med Try That blir frågan om självförsvar, såväl symboliskt som reellt. Efter flera år av våldsamma upplopp, våldsam retorik och liknande konstaterar Aldean att ”är ni våldsamma mot oss så kommer vi vara våldsamma tillbaka”. Reaktionerna på detta är talande, det är nämligen Aldean som förespråkar både rasistiskt våld och lynchningar. Aldean är problemet med sina farliga texter, inte de grupper som ägnat sig åt reellt våld i flera år. Detta kan delvis förklaras med en omogen psykologi, där andras handlingar inte ses i förhållande till ens egna (”han sa att han skulle slå tillbaka”). Men det finns även en koppling till ovan skisserade ras- och klassideologi där countryconnoiseurer samtidigt ses som lågstatus, som historiskt och illegitimt privilegierade och som farliga. Det innebär att de förväntas ta emot men inte ge tillbaka när grupper som ses som orättmätigt förfördelade kräver sin rätt. Reaktionerna på Aldean kan här ses ihop med reaktionerna på individer som Kyle Rittenhouse. När det amerikanska dramats huvudpersoner ställer saker till rätta, ofta med våld, ska inte statister som Aldean eller Rittenhouse plötsligt störa det hela.
Kopplat till detta är det etablerade samtalets karaktär av monolog. Aldean med flera har ingen plats i det, när de uttrycker sina åsikter blir svaret oftast ointresse och ibland upprördhet. Något samtal uppstår hur som helst inte, såvida inte beskyllningar om rasism är ett normalt inslag i en dialog.
Om skribenten: Joakim Andersen
