När Goethe i Dichtung und Wahrheit skildrade sitt intryck av de nordiska myterna skrev han att ”der humoristische Zug, der durch die ganze nordische Mythe durchgeht, war mir höchst lieb und bemerkenswert”, deras genomgående humoristiska drag var honom högst kärt och bemärkansvärt. Berättelserna om asagudarna har ofta ett komiskt inslag, i exempelvis Trymkvädet blir det mycket framträdande. Våra förfäder hade inte bara humor, de hade det även i förhållande till sina gudar. Det är ett intressant faktum, vilket germanisten Otto Höfler berörde i texten Götterkomik.
Höfler fann snarlika, men inte alldeles identiska, exempel på en oväntad inställning till gudarna i grekisk och indisk historia, där det drevs med Dionysos och Indra. I grunden tycktes det enligt Höfler handla om ett allmänmänskligt urfenomen, om än särskilt uttalat bland germanerna. Ofta var det i Norden Tor som hamnade i mer eller mindre komiska eller rentav groteska situationer, Höfler nämnde här att en delförklaring kunde vara kultsociologisk. Odendyrkare kan ha tyckt att det var roligt att driva något med Tor, givet att det delvis rörde sig om olika grupper som dyrkade olika gudar. Men dessa berättelser vann folklig popularitet oavsett vem som format dem. Det kan också ha funnits en aspekt av att kristna munkar medvetet framställt gudarna som tvivelaktiga när de nedtecknat myterna (jämför Lokasenna). Höfler var mer skeptisk till förklaringar som utgick från att germanerna varit religiöst likgiltiga, religiöst likgiltiga människor grundar inte de politiska ordningar som våra förfäder gjorde över större delen av Europa. Höfler betonade denna germanska insats, lika viktig som arvet från Aten, Rom och Jerusalem. En världsbild där människor och gudar tillsammans kämpar mot undergångens företrädare, och där Tor är en central hjälte, var utbredd och enligt Höfler sannolikt bidragande till deras politiska genomslagskraft.
Höfler presenterade en möjlig förklaring till den germanska gudakomiken i motsättningen mellan den representerade och representanten, ”dem Repräsentierenden und dem Repräsentierten”. Gudarna var övermänskliga realiteter, men de representerades inte sällan av människor i såväl rit som saga. Höfler skrev att gudarna kunde anta fågel-, häst-, tjur-, ko-, eller mänskogestalt, men det betydde inte att de ”var” en fågel, häst, tjur, ko eller människa. Komiken riktade sig då mot förmänskligandet av det gudomliga, mot ”die Vermenschlichung des Göttlichen”.
Samtidigt fick denna allmänmänskliga tendens, som i andra delar av världen bland annat gett upphov till avbildningsförbud, en särskild karaktär hos våra förfäder. Den germanska gudakomiken var karaktäristisk. Det för oss osökt över till Vilhelm Ekelunds resonemang i Germanisk sommar från 1922. Även Ekelund reflekterade kring förhållandet mellan germanskt och humor, även om hans personliga ekvation tycks ha skilt sig från Höflers. Han skrev bland annat om ”den humor af guld som är det germaniskas fina smycke och finaste egendomlighet” och om ”den djupa varma halkyoniska septemberklara humorn”. Mot detta ställde han det ”germanska gemytet.. det Rembrandt-töckniga, det bratwurstbiergemytliga”. Ekelunds ideal var ”högsvensk klassicitet”, medan vi hos Höfler finner en betydande förståelse för det lika germanska ”Wodan id est furor”. Samtidigt rör det sig om två återkommande uttryck för germansk humor, vilka lika gärna kan representeras av en Meduza respektive en Galenskapare. Och ibland omvänt. Det finns en närmast grotesk germansk humor, det finns också en germansk humor som är halkyonisk och septemberklar. När man fördjupar sig i vår särart är humorn en värdefull, och underhållande, ingång. Denna germanska humors öden i modern tid är även de värda en reflektion, ”revolt mot den moderna komiken” blir dock en text för den mer avlägsna framtiden.
Om skribenten: Joakim Andersen
