Vilhelm Ekelund (1880-1949) är en av 1900-talets mest givande svenska kulturpersonligheter, inte minst påminner han oss om poesins potential och roll. Han var en gudabenådad poet, hans poetiska blick lämpade sig även för träffsäkra aforismer och iakttagelser av allt från natur och socialt samspel till nationalkaraktärer och människotyper. Ett tilltalande drag hos Ekelund var att han höll kvar vid gammalstavningen efter 1906 års stavningsreform, det ger hans språk en kraft som ofta saknas i den av nyttoskäl förenklade nusvenskan. Detta inte minst i kombination med hans personliga ekvation, Ekelund var inte sen att uttrycka sig kategoriskt om skilda företeelser. Den misantropiska tendensen hos Ekelund kan vara både underhållande och något häpnadsväckande. Så skrev han om äldre kvinnor i Berlin att de hade ”beska miner af lifslångt, bottenfruset förakt, bistra blickar under gråa ögonbryn. Deras ansikten likna slagfält — lifslånga trätors, lifslångt hats, svälts, förödmjukelsers slagfält. En blick som af vredgad tiger i ett menageri, blick af människor som med blodiga naglar klamra sig fast på lifsafgrundens skarpa klippväggar — i bister seghet härdande ut ett lif som ingen mening är att härda ut.” Bortom den omedelbara misantropin kan här anas såväl ett angrepp på det samhälle som utsatt dem för ”lifslångt hats, svälts, förödmjukelsers slagfält” liksom mer universella tankar kring den mänskliga existensen.
Ett intressant exempel på en relativt tidig Ekelund är Tyska utsikter från 1918. Han hade gått i tysk landsflykt efter slagsmål med en länsman, exilen tycks inte ha gjort honom till mindre av ”god europé”. I Tyska utsikter dyker det upp flera tyska poeter, från Arndt till Storm, liksom intressanta figurer som Nietzsche, Emerson, Stirner, Lasalle, Herwegh och Przybyszewski. Samt givetvis Strindbergs försök att rädda Goethe från ”äfflingarnas” skara trots hans i Ekelunds ögon tämligen uppenbart hedniska karaktär. Ekelunds ambivalens till det tyska löper som en röd tråd genom verket. Ena stunden får vi veta att ”Berlin har väl äran att hysa världens fulaste folk, men Tyskland öfver hufvud domineras fullständigt af en ograciös, grof mänskotyp”, liksom att ”en riktig tysk känner sig förolämpad, om man inte skriker till honom”. Men detta nyanseras snart. Det nordtyska påminner Ekelund om det skandinaviska, han skriver om Kiel att ”folket talar med nordisk accent, och tyskan klingar likt en skandinavs tyska, som inte hunnit vänja sig af med hemlandsspråkets tonfall. Den blonda typen är förhärskande, och långsträckt ansiktsoval hör till vanligheten.” En vistelse i Köpenhamn får honom att längta efter Tyskland, även om han inte kallar Tyskland ”ett Sverige för vuxna” känns perspektivet igen i stycken som ”efter att hvarje morgon ha inandats den vidriga atmosfären af den danska demimondepressen, är det med innerlig vederkvickelse jag åter en morgon vid frukosten finner en artikel af Theodor Wolf i »Tageblatt» Det tyska är på allvar, ”nordtysk genius har alltid en viss intellektuell stränghet, något manligt melankoliskt öfver sig.” Hans tankar om de skilda aspekterna av det tyska, från Schleswig-Holstein till Preussen är ofta intressanta. Bland annat summerar han det preussiska som ”en krigisk asketism”.
Vi möter i Tyska utsikter en inte alldeles med samtidens sensibiliteter förenlig Ekelund. Han skriver bland annat att ”kristendomen, fruntimmersväldet, matriarkatet ha gjort »själen» till ett femininum, och kloka karlar (t. ex. C. F. Meyer) ha trott deras lif förfeladt, för att inte deras »själ» träffat »den rätta» och fått snörfla ut tillräckligt” och drar ”gränsen mellan arisk-klassisk lifsvärdering och semitisk-skeptisk förtorkning och personlighetsarmod.” Oavsett hur man ser på detta är Ekelunds aforismer givande, han konstaterar bland annat att ”för den djupt egoistiske finns endast en princip som duger. Det är: gif ditt blod” och ”märkvärdig är tyskens stora förståelse för hundar. Hvarannan filister är en Schopenhauer och en Maeterlinck i detta afseende.” En klassisk, men kanske inte universellt mänsklig, aforism bjuds vi också, ”denna fulhet är mördande. Att se på en människa är som att få en sten i skallen”. Talande till en viss differentierad människotyp är annars påpekandet att ”alla stora människor äro enstämmiga, bedyrande, obstinata i försäkrandet att strid är lycka.”
Ett annat tema i Tyska utsikter är Ekelunds betraktelser av den moderna storstaden. Här firar hans poetiska blick och kompromisslösa språk ofta triumfer, bland annat konstaterar han att ”fulheten är nästan aggressiv, och man gripes af tanken på det förkomna och naturvidriga i hela detta osaliga misstag, som heter storstaden. Hvad kan det bli af människor, som få bo i sådana spökhus! Och hvar dag skjuter det upp nya som svampar ur jorden ; och stundom icke bara ett för ett, här byggas hela gator på en gång.” Mot detta ställer han naturen. Ekelund konstaterar bland annat att ”träd äro känsliga varelser, känsliga äfven för buller. De stå där med sina tunna kronor mellan två rader evigt hvinande spårvagnar och två rader evigt skrällande lastvagnar och se ut som tidigt utlefvade ungdomar.” Ett möte med en trevlig hund får Ekelund att notera att ”ingen människa är så uppfriskande att prata med som en hund!” Havet löper som en röd tråd genom texterna, han noterar att ”stort och ödsligt — så är hafvet, och så är det bästa i lifvet.” Relationen mellan hav och konst tas också upp.
Sammantaget är det en fascinerande bekantskap. Ekelund är underhållande i sina omdömen om tyskt kaffe, snörflande romantik och annat men det finns också djupare insikter kring livet och naturen, liksom läsvärda analyser av författare och filosofer.
Relaterat
Vilhelm Ekelund – Veri Similia
Om skribenten: Joakim Andersen
