Med jämna mellanrum introducerar etablissemanget olika ”snackisar”, spektakulära icke-händelser som bjuder in till kommentarer, avståndstaganden och dylikt. Det kan vara någon som kastat mjölk på en invandrare i ett valhänt försök att göra denne ”vit”, det kan vara någon som kallat någon annan det förbjudna n-ordet (och då alltså inte ”nazist”), det kan också vara så att ingen egentligen gjort någon av dessa förhatliga ting utan att det bara rör sig om påståenden som snart kommer dementeras i en liten, diskret notis. Oavsett vilket tenderar det att leda till livlig aktivitet på sociala medier. Icke-händelser i jämförelse med verkliga företeelser som bränslepris, vårdkris och massinvandring, de attraherar ändå betydande uppmärksamhet och påminner oss om att etablerad media fortfarande i hög grad definierar vad som är nyheter även för många etablissemangskritiker.
Kopplat till detta är det faktum att det varje dag produceras en strid ström av besynnerliga, stötande och hisnande uttryck och påståenden från alla politiska miljöer. Alla politiska miljöer har företrädare, ofta men inte alltid marginella, som ägnar sig åt ”hat och hot”, inte sällan kopplat till personliga faktorer som ohälsa, livskriser och missbruk. Etablerad media har här ett selektionsprivilegium och lyfter fram sådana uttryck som kan kopplas till just etablissemangskritiker. Det innebär givetvis att man som etablissemangskritiker har ett ansvar att uttrycka sig sansat, det innebär samtidigt att det är omöjligt att kontrollera vad alla på den egna sidan säger hela tiden. Till saken hör dessutom att alla politiska miljöer också har företrädare som skickar hotfulla mail till sig själva i ett försök att vinna sympatier, här kan man dock misstänka en viss överrepresentation i de miljöer som har etablissemangets stöd eftersom sympatierna tenderar att bli större när hoten passar in i ett etablerat narrativ.
Oavsett vilket bör inställningen till etablissemangets ”snackisar” generellt vara ett distanserat eller roat förakt. Det går att bemöta dem med konkreta exempel på dubbelmoral och hyckleri, det går att bemöta dem med påminnelser om att de är icke-händelser. ”Men neeeeee, är det verkligen sant? Så fruktansvärt!” för att citera Pirincci. En alternativ, inte alltför resurskrävande, strategi är att tiga ihjäl dumheterna. Att göda dem genom att ställa sig på etablissemangets sida, ”i just den här frågan”, bör man däremot inte göra när det rör sig om icke-händelser. Man förstärker då dels ett narrativ, dels en legitimitet, på det sätt som är avsikten. Det finns en högst konkret intressekonflikt mellan folk och etablissemang, oavsett vilken aspekt man väljer att betona och oavsett vad man väljer att kalla de båda sidorna. Etablissemanget har ett antal styrkor, bland dem finner vi ägandet av offentligheten med tillhörande selektionsprivilegium och definition av nyheter. Vi finner också en betydande sammanhållning och känsla för vän-fiende-distinktionen. Folkets styrkor är många gånger latenta snarare än fullt realiserade, det rör sig bland annat om antal och viktiga samhällsfunktioner. Etablissemanget behöver folket snarare än vice versa. Men genom ideologi, icke-händelser och snackisar kan denna krassa verklighet döljas. Värt att nämna här är att etablissemangets styrkor i vissa sammanhang är potentiella svagheter. Sammanhållningen och det mer omfattande formandet av den egna sidans manskap innebär exempelvis att de kan ha svårt att hantera nya situationer och kan fastna i känslor och beteenden.
Sammantaget finner vi i varje fall att i den mån etablerade snackisar ska bevärdigas med uppmärksamhet ska det göras på ett sådant sätt att etablissemangets narrativ och legitimitet undergrävs. Allt annat är ett misslyckande.
Om skribenten: Joakim Andersen
