Flisan är hemma på lunch.
En annan vill förstås veta vad hon har haft för sig. Det är ju så när man själv bara går hemma och skräpar.
”Hur var det på jobbet?”
Tja, inte händelselöst, tydligen.
Byskolan spelar juckmusik för skolbarnen. Högt, högt så det står som en kvast över den nästan öde skolgården. Högt så ingen kan komma undan. Högt och pockande så höfterna börjar att vagga alldeles av sig själva. Även på elvaåringarna. Även på den som inte vill, egentligen.
Fruntimren på skolan har säkert en pedagogisk avsikt med sitt tilltag. Varför spelar man annars knullmusik för barnen på mellanstadiet? Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli. Vad sägs om påskyndad pubertet, till exempel. Fler tonårsgraviditeter. Fler aborter. Flerfaldigt aborterade tonårsflickor tar ingen skit, vet ni. De är kränkta och skriker och ryar. De röstar nästan garanterat på vp eller mp. Och det är inte bara som det råkar bli.
Men Flisan är inte nöjd. Nej, hon är faktiskt riktigt grinig. Flisan spelar Händel i tjänstebilen. Hon gillar inte pop. Påtvingandet gör henne begripligt nog rasande. Hon kan inte hålla tand för tunga.
När hon kommer i höjd med ett par elva-åringar som står där och i alla fall funderar på att börja jucka till musiken, så fräser hon: ”Tycker ni om det här?”. Och den som ropar får svar, som det heter. Svaret är ”aa”. Juckmusiken är ”mysig”, tycker flickorna. Men de blir inte oemotsagda. Flisan gör genmäle. ”Ni har fel. Det är bara som ni tror. Ni har blivit indoktrinerade, det är hela saken.”
Flickorna ser ut som holkar i synen. Indoktrinerad? Vaddå liksom? Det begreppet har de inte mött varken i poplåtarna på skvalradion eller vid köksbordet hemma. Och sällsamt nog inte i skolan heller, tydligen.
Flisan står förstås gärna till tjänst. ”Ni har blivit hjärntvättade, förstår ni. Tvättade i hjärnan” .
Vid det här laget är elva-åringarna villrådiga på allvar. Vad står den här kvinnan och menar? Den enda på ett helt ungt liv som har sagt något annat om de här sakerna än vuxna brukar. Något riktigt eljest. En som inte älskar mellon, typ. Det går knappt att föreställa sig.
Och Flisan är inte omöjlig. Hon grips av medlidande med de stackars hjärntvättade små holkarna. Lämna dem i sticket, utan förklaring? Aldrig i livet. ”Den här musiken är skräp, förstår ni. Den är skadlig för er. Men det kommer ni att förstå när ni blir äldre”.
Det blir säkert efterräkningar. Jag kan redan se det framför mig. En arg blatte i arbetsledningen kommer säkert att ropa in Flisan på kontoret och hugga in på den här svenska kvinnan med liv och lust. För att hon ”bryter mot värdegrunden”. Oder sonst was. Hur han nu får det att gå ihop. Likabehandlarna är inte så kittsliga med kapitel och vers, vet ni. Och det slutar säkert med att hon blir av med jobbet, vad det lider. Jag blev ju det.
Nåja. Friskt mod! ”Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,/ vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,/ det är en skörd som undan honom bärgas,/ ty den hör evighetens rike till.”
Så är det. Och i kampen för evigheten duger inga undanflykter.
Mats Loman
Om skribenten: Mats Loman
