Mycket mer händer på insidan av en människas liv än på utsidan. Vi upplever, känner, funderar, överväger och fantiserar åtskilligt mer än vad vi handlar. Ett sätt som en skådespelare kan gestalta detta på är genom att agera återhållsamt eller nästan litet mekaniskt och i många situationer ha ett så neutralt minspel som möjligt, d.v.s. genom att agera mindre än vi är vana vid att skådespelare gör. Vi är vana vid överdrifter och övertydligheter av diverse slag och betraktar dem därför som naturliga på teater och i film. Bra skådespeleri är en de rätta överdrifternas konst, kan man säga. När en skådespelare istället agerar på ett mera återhållsamt och egentligen mer realistisk sätt blir vi lätt konfunderade och irriterade och tycker kanske att han spelar dåligt och utan inlevelse, trots att det är så här vi själva för det mesta beter oss. Vi är själva för det mesta obestämda eller mångtydiga för omgivningen, eftersom vi inte visar mer än en bråkdel av alla våra känslor och tankar. (Vilket f.ö. nog är klokt av oss.) Vi är vana vid att skådespelare åskådliggör människans inre genom ett expressivt yttre, inte minst genom vad de säger och sättet de säger det på, genom att de i monologer och dialoger förklarar för oss vad de tänker och känner och varför. Som om en människa alltid visste detta och som om allt man tänker och känner är representativt för vem man är! Dessa självreflekterande kommentarer och repliker kan lätt bli för många, vilket det regimässigt bekväma greppet med ”voice overs” är ett exempel på, och de förlorar då i tyngd och psykologiskt intresse. Bruce Willis behärskade skådespeleri i den indisk-amerikanske regissören M. Night Shyamalans film Unbreakable är inte bara kongenialt med den om sin livsuppgift och sina unika gåvor ovetande och osäkre huvudpersonen, väktaren David Dunn, utan dessutom mer realistiskt och därmed mer inlevelsebefrämjande. För många skådespelare (och regissörer!) är det frestande att gestalta en människa som befinner sig i en existentiell kris med hjälp av intensiva känsloyttringar och mer eller mindre våldsamma handlingar, men är ett sådant agerande trovärdigt eller trovärdigare när det som i det här fallet rör sig om en person som har drabbas av ett plötsligt främlingskap inför sig själv och sin familj p.g.a. att han inte längre vet vem han är och hur han ska leva? Är det psykologiskt trovärdigare att en alienerad individ skjuter en främling i hettan på en algerisk strand än att han – inte gör någonting alls? En tänkvärd och insiktsfull detalj i detta förberedande skede av dramat, när hjälten försöker förstå sig själv och finna sin väg, är att medan han möter oförstående och negativa reaktioner från sin hustru får han spontant stöd av sin son. Som alla pojkar vill Joseph Dunn att hans pappa ska vara en hjälte. Fast själv känner sig David Dunn inte som en sådan. Det vore också orimligt. Som han ser det är han bara ”en vanlig kille” som har haft en osannolik tur och överlevt en fruktansvärd tågolycka som kostade många människor livet. Shyamalans Unbreakable är inte minst genom sitt realistiska yttre skeende, sina väl tecknade vardagliga miljöer och situationer och sin trovärdiga och nyanserade psykologi, där t.ex. de övernaturliga element som plötsligt dyker upp i hjältens liv och hans reaktioner på dem skildras på ett så integrerat och övertygande sätt att de framstår som fullt möjliga, inte som fantasier och inbillningar utan som erfarenheter som man kan reagera på och lära sig någonting av, en av de bästa filmkonstnärliga variationerna på populärkulturens superhjältemotiv som jag känner till. Dunn är en superhjälte med unika krafter (och givetvis med den unika svaghet som också hör till; i Dunns fall utgörs kryptoniten ironiskt nog av något så vanligt som det vanligaste av allt: vatten), det är vad filmen själv konstaterar (och det är, märker jag, vad jag själv vill att den ska konstatera; kanske bottnar Josephs spontana reaktion i någonting ännu djupare och ursprungligare, i något som är alla superhjältars psykologiska betingelse), men dessa krafter avslöjas på ett så diskret sätt och är av en sådan art att de aldrig uppfattas som overkliga eller orimliga, som överdrivna eller löjliga. David Dunn är inte någon halvgud som Herakles eller en utomjording som Stålmannen, utan i grund och botten en vanlig dödlig människa, fast utrustad med en exceptionell motståndskraft mot skador och sjukdomar samt, litet överraskande men ändå på sätt och vis följdriktig, en förmåga att via direkt kroppskontakt se och känna andra människors upplevelser. (Hans egen nyupptäckta styrka gör honom inte mindre känslig för andras svagheter utan ökar tvärtom hans sensitivitet för dem.) Det förhåller sig i själva verket så, enligt filmens superskurk Mr. Glass, att det är biologiskt exceptionella individer som Dunn som har gett upphov till de hjältelegender och mytologier vilka är ett framträdande element i de flesta kulturer, och som i det moderna sekulära västerlandet lever vidare i form av populärkulturens filmer och serietidningar, i reklamens överdrivna människoframställningar, i popartisters självglorifierande skivomslag och affischer och, inte minst, i den ständigt växande leksaks- och datorspelsindustrin. Det är i själva verket genom att studera serietidningarnas hjälteberättelser och frilägga vissa grundläggande element hos dem som Mr. Glass har kommit fram till att mytologins hjältar har sin motsvarighet i verkligheten. Att den aristokratiskt distanserade och reserverade galleriinnehavaren och serietidningsexperten Elijah Price, alias Mr. Glass, inlevelsefullt gestaltad av den alltid utmärkte Samuel L. Jackson, är filmens färgstarkaste karaktär är ännu en intelligent och vänligt ironisk variation på genrekonventionerna, vilka ju bl.a. kräver att superskurken, som till slut alltid besegras av superhjälten, ska förlora därför att hans personliga komplexitet, självupptagenhet och övermod, inte sällan orsakat eller förstärkt av en tragisk bakgrund, hindrar honom från att utnyttja sina krafter på bästa (hänsynslösaste) sätt i kampen mot hjälten. Men även Price är, trots sin excentricitet och sina udda intressen, en alltigenom trovärdig och realistisk person. Förutom en exceptionellt hög intelligens har Price inga superkrafter alls. Tvärtom lider han alltifrån födseln av en ovanlig genetisk sjukdom som gör hans benstomme ytterst skör. Därav hans alias. Genom att isolera honom från andra barn och omöjliggöra en normal barndom har denna sjukdom väckt (den enligt gängse psykologi kompensatoriska) idén hos honom att han i själva verket är en utvald individ med en unik uppgift. Det är således denna sjukdom som är drivkraften bakom hans långvariga och passionerade sökande efter en riktig superhjälte, vilken ska kunna bekräfta hans egen sanna identitet för honom och ge honom den roll som tillkommer honom, nämligen som hjältens motsats och därmed i en mening hans like, som superskurken som alltid vet mer om hjälten än vad hjälten själv gör – och som därför till slut alltid besegras av honom, eftersom att han är mer beroende av hjälten än vad hjälten är av honom. Till skillnad från superskurken bekräftas hjältens identitet inte bara av hans egna superkrafter utan även av hans moraliska integritet. David Dunns seger över Mr. Glass äger rum helt i enlighet med superhjälteberättelsernas konventioner, nämligen vid en avslutande konfrontation där hjälten visar sig vara den starkare, samtidigt som det är kraftigt realistiskt nedtonat och huvudsakligen utspelar sig på ett inre eller moraliskt plan. Filmen slutar nämligen inte med ännu en av dessa tröttsamt överdrivna uppgörelser där hjälten och skurken pucklar på varandra utan slut och halva stan slås sönder, utan tvärtom med att den efter ett svårt fall nedför en trappa för tillfället rullstolsbundne Mr. Glass, driven av sitt brinnande behov av att erkännas och accepteras av sin motsats superhjälten, avslöjar för Dunn de hemska brott han varit tvungen begå för att upptäcka honom (en flygplanskrasch, en brand i ett hotell och slutligen den tågkollision som Dunn var den ende överlevande i) genom att i en broderlig hälsning räcka honom sin hand. Men istället för att förstå och acceptera Mr. Glass erbjudande om en slags koalition mellan exceptionella individer får de syner beröringen ger upphov till den chockade Dunn att förskräckt rygga tillbaka. Förvirrat stammande något om alla de människor som dött vänder han sig tårögd om och lämnar en alltmer uppjagat argumenterande Mr. Glass bakom sig hans kontor, för att istället gå raka vägen till polisen och berätta vad han fått veta. Vid den påföljande husrannsakningen i Limted edition, det galleri som Price driver, finner man avgörande bevis på hans skuld och massmördaren kan arresteras under ordnade former. Shyamalans känsla för det psykologiskt realistiska är så välutvecklad och hans integritet som regissör så stark att han inte faller för frestelsen att låta Dunn visa sitt avståndstagande genom ett av alla de manierade känsloutbrott som en viss typ av filmstjärnor älskar att exekvera eller genom att själv gripa Mr. Glass i ett av dessa på film så populära ”citizen’s arrest”. Dunn får tvärtom agera som de flesta vanliga oheroiska människor skulle ha gjort i en liknande situation: han drabbas av en passiviserande chock och sorg och låter sedan den officiella ordningsmakten ta hand om saken. Här spelar det nog också in att det är den karismatiske Mr. Glass som på ett avgörande sätt hjälpt den okunnige och litet naive Dunn att förstå sig själv, och att Dunn under deras bekantskap fullt naturligt kommit att hysa medlidande med den besynnerlige handikappade mannen. Att Mr. Glass får sluta sin karriär som superskurk på en rättspsykiatrisk klinik är ett sista exempel på välvillig genreironi, fast i det här fallet med en diskret samtidskritisk twist. Man kan knappast agera mycket mer genomtänkt och behärskat än Mr. Glass. Ändå eller kanske just därför måste det samhälle vars ytliga och egalitära värderingar han så målmedvetet ifrågasatt och på ett så drastiskt sätt brutit mot definiera honom som otillräknelig och sjuk och låsa in honom för ”behandling”. En behandling vars syfte är att göra honom ”normal” eller m.a.o. lik alla andra, vilket ju är raka motsatsen till vad en superhjälte eller superskurk är. Om han istället hade fått ett traditionellt straff, säg dödsstraff, vilket inte vore orimligt med tanke på de många offren i de ”olyckor” han arrangerade, hade detta bekräftat hans gärningars art och därmed honom själv. Genom sitt sätt att regissera begränsar Shyamalan det eskapistiska inslaget hos superhjältegenren och närmar den istället till våra egna erfarenheter och därmed till oss själva. Kanske vill han rentav att vi ska fråga oss om inte vi också, utan att vara superhjältar och utan att inbilla oss att vi är det, kan göra något liknande det David Dunn gör: bättre förstå de krafter vi har inom oss och lära oss att utnyttja dem på ett bättre sätt?
Om skribenten: Jonas Åberg
