Bland Julius Evolas begrepp är gynekokrati ett av de på samma gång mer användbara och populära. För den som misstänker att det flitiga talet om ”patriarkatet” är ideologi som döljer en betydligt mer komplex, eller diametralt motsatt, verklighet är Evolas snart ett sekel gamla resonemang på temat oväntat aktuellt. Perspektivet återkom i flera av hans texter, han utvecklade det i introduktionen till den italienska översättningen av Bachofens likaledes läsvärda Das Mutterrecht.
Bachofen beskrevs av Evola som ett geni vars fokus låg på de antika och mediterrana civilisationerna, särskilt deras etisk-religiösa, symboliska och mytologiska aspekter. Han identifierade två distinkta former av andlighet, den solära och den ktoniska. Evola kopplade dessa till skilda rasliga element, han menade även att Bachofens beskrivningar av dem hade bäring på vår egen tid. Det gällde inte minst det Bachofen gett namnet gynekokrati (efter gyne och krateia, styre av kvinnor). I vår tid av diskussioner om kvinnlig rösträtt och ett ständigt tilltagande antal kvinnliga partiledare är resonemanget inte irrelevant, även om det går bortom det kvantitativa och lika mycket handlar om attityder. Även ett samhälle med manliga partiledare kan ha gynekokratiska drag vad gäller allt från värderingar till populärkultur. Evola skrev om analogin mellan den antika gynekokratin och den moderna att ”since things are a process of constant renewal, the varieties of this ’telluric’ culture manifest themselves again wherever a cycle ends, wherever the heroic tension and the constructive will vanish and decadent and debased forms of life and spirituality start to reappear.”
Gynekokratin var kort sagt på väg tillbaka. Bachofen, och Evola, beskrev ett gynekokratiskt samhälle som telluriskt och ktoniskt, ”jorden är Modern”, oföränderligt och evigt. Man kan här notera att analogin med vår egen tid inte är fullständig, mödraskapet är numera istället nedtonat och har förlorat sin sakrala karaktär (det hela kompliceras ytterligare av att själva kvinnobegreppet idag påverkats av transfenomenet). Evolas och Bachofens analys av ”den stora Moderns” aspekter Demeter och Afrodite är däremot av bestående relevans, där kopplingen mellan Demeter och viss feminism kan kontrasteras mot den afrodisiska aspekten och horderna av ”törstiga” män. Evola skriver här att ”as lover, under her Aphrodisian aspect, she is then again sovereign of the man who is merely slave of his senses and sexuality, merely the ’telluric’ being that finds its rest and its ecstasy only in the woman”, återigen kompliceras det av ett modernt fenomen, pornografin, som minimerar kvinnans roll som älskarinna men bibehåller mannens slaveri under sexualiteten. Memer som ”yaas queen”, ”incel” och ”simp” fångar oavsett vilket aspekter av fenomenet, liksom dess centrala ställning i vårt postmoderna samhälles medvetande.
Centralt i Evolas summering av Bachofen är det formlösa, promiskuösa, inslaget i gynekokratin. Ingen vän av romantikerna skrev Evola att ”we have here the same love for the formless, the confused, the unlimited, the same promiscuity between sensation and spirit, the same antagonism towards the virile and Apollonian ideal of clarity, form and limit”. Oförmågan, eller oviljan, att upprätthålla gränser inskränker sig inte till migrationen utan är mer omfattande. Evola beskrev bland annat nya andliga miljöer som ”formlös eskapism” och noterade psykoanalysens fokus på det omedvetna och atavistiska. Även egalitarismen, ”allas lika värde”, knöt han till gynekokratin och synen på alla som ”den stora moderns barn”. Kollektivismen beskrev han som ”the ancient irrelevance of the individual to the ’telluric’conception”. Massinvandring var av begränsad aktualitet när introduktionen skrevs men samma sentiment och attityder, samma oförmåga att upprätthålla gränser och former, kan spåras bakom den (jämför Renaud Camus replacism). Till detta kommer det gynekokratiska samhällets tendens att importera män, på samma gång upplevt underordnade och upplevt vitala, på den historiska mansgruppens bekostnad. Folkutbytet har flera aspekter, en av dem är gynekokratisk (rationaliteten i det hela, även för kvinnorna, kan däremot diskuteras).
Än mer insiktsfulla är Evolas resonemang kring den aspekt han kallar den lunära. Han för här, trots sin kritik av Ludwig Klages, tankarna till D.H. Lawrence. Evola skrev om den moderna kulturens ”pale and empty intellectualism, sterile culture separated from life, only capable of criticism, abstract speculation and vain mannered ’creativity’”. Den mer sekulariserade Lawrence talade istället om ”a greater and greater abstraction from the physical” och ett underskott av ”blood-consciousness”, det hela leder oavsett vilket till samma sekulära ersatz-religioner och samma cykel av fascination för upplevt primitiva/vitala folkgrupper. I förbigående sagt innebär både den gynekokratiska tendensen och det fenomen Lawrence beskrev till att den egna folkstammens mer apolloniska kvaliteter nedvärderas.
Evola berörde också det gynekokratiska samhällets ”amazoniska” tendens, tydlig inte minst i vår tids populärkultur och reklam, där kvinnor konkurrerade med männen på deras historiska arenor. Han skrev om detta att ”wherever the woman does not become the new idol of the masses under the modern forms of the movie ’star’ and of similar fascinating Aphrodisian apparitions, she often asserts her primacy in new ’Amazonian’ forms.” Den annars kyligt saklige Evola blev här mer engagerad och talade om det hela som sinnessjukt. Han var dock inte heller positiv till den moderna, ofta anglosaxiska, man som ”exhausts his life and time in business and the search for wealth, a wealth that, to a large extent, only serves to pay for feminine luxury, caprices, vices and refinements”. En effekt av detta överdrivna fokus på rikedomar var att männen övergett andligheten och lämnat över det till kvinnor.
Sammantaget är den korta texten en guldgruva, oavsett om man rör sig på en samhällsanalytisk, kulturkritisk eller mer andlig nivå. Den moderna världens djupare kris framträder tydligt, så även att talet om ”patriarkatet” är just ideologi som döljer en mer komplicerad verklighet. Samtidigt finns det som ovan nämnts aspekter av vår egen tid som Evola inte kunde förutse. Evolas kvinnosyn är heller inte alldeles förenlig med den traditionellt nordiska, referenserna till dåtida politiska rörelser kan också störa en del nutida läsare. Oavsett vilket är det en användbar text som torde väcka många frågeställningar och insikter, den kan läsas bland annat här: Do We Live in a Gynaecocratic Society?
Om skribenten: Joakim Andersen
