Den moderna zombiegenren kan spåra sina rötter tillbaka både till H.P. Lovecrafts noveller och haitisk voodoo, via bland annat Romeros, Raimis och Fulcis filmer. Genren kan vara av intresse också för den som vill förstå sin samtid, och har ofta ett samhällskritiskt inslag. En mer ytlig analys av fenomenet, utförd av individer med vänsterkopplingar, fokuserar dels på att zombies är ”skräckfilmens arbetarklass”, dels på den roll maktfullkomliga storföretag kommit att spela i filmerna. Detta är inte helt fel, men ärligt talat heller varken särskilt originellt eller intressant. Man kan också notera kopplingen till den civilisationens och mänsklighetens undergång som står i centrum i filmer i undergenren ”zombie apocalypse” och illustrerar hur sårbar civilisationen faktiskt är. Den senmoderna zombien orsakas också oftare av genteknologi och biologiska experiment snarare än ockulta makter, vilket antyder oron för pandemier skapade av människor och riskerna med den implicita hybris där människan utforskar livets byggstenar.
Intressant är också kopplingen till andra aspekter av det senmoderna samhället. Talande är exempelvis att zombies idag uppträder i horder snarare än som enstaka ”individer”, och genom sina snabba och dramatiska tillväxtmekanismer antyder de också något om känslan att försvinna i massan och reduktionen av människan till de rent biologiska drifterna. Även om många gärna identifierar sig med populärkulturens romantiska och elitistiska vampyrgestalt har vi i verkligheten mer gemensamt med förvirrade zombies. En lika viktig faktor bakom genrens popularitet torde vara den gnagande misstanke vi alla ibland drabbas av, misstanken att de tillsynes mänskliga gestalterna runt oss kan hysa de mest omänskliga drivkrafter. Något som också demonstreras av allt från våldtäktsmän till storskaligare konflikter.
Man kan också koppla den moderna zombiearketypen till äldre indo-europeiska teman. Rädslan för att de döda inte ska respektera gränsen till de levandes värld är en rädsla med uråldriga rötter i Europa. Den uttrycks bland annat av den nordeuropeiska draugen, vördnaden för de döda som bland annat avsåg att hålla dem lugna och nöjda, och de horder från Hel som tar del i Ragnarök. Det sistnämnda inslaget kopplar zombieapokalypsen till den fornnordiska synen på den mänskliga och ordnade världens undergång. I båda fallen vandrar de döda på jorden under slutskedet, gränsen mellan levande och döda har blivit diffus.
Resident Evil
En relativt central aspekt i det moderna zombiefenomenet är serien av TV-spel och filmer som går under namnet Resident Evil. Filmerna har från en början i en underjordisk facilitet där genteknologiska experiment gått fruktansvärt snett, via en intet ont anande stad som drabbats av bestialiska hybrider och liknande, i de två sista filmerna kommit att skildra en fullskalig ”zombie apocalypse”. Horderna av odöda har utplånat allt mänskligt liv, civilisationen har kollapsat, och de fåtaliga huvudpersonerna är synnerligen ensamma.
Filmernas handling är inte särskilt imponerande, så inte heller skådespelarinsatserna. Det som intresserar är istället den värld som målas upp, i skärningspunkten mellan zombieapokalypsen och arkeofuturistiska Umbrella Corporations fortsatta experiment med zombievirusets kapacitet att skapa både slavar och övermänniskor. Trots att mänskligheten förvandlats till levande döda har man isolerat sig i underjordiska enklaver försvarade av trogna soldater med tillgång till imponerande högteknologi. I flera fall är man heller inte främmande för att experimentera på sig själva.
I den fjärde filmen har huvudpersonen Alice, Umbrella Corporations ”projekt Alice”, fortsatt sin hämnd på företaget som i praktiken utplånade mänskligheten. En intressant aspekt är att filmen kan ses i 3D, med särskilda 3D-glasögon. Detta ger den onekligen en extra dimension, även om det främst rör sig om ett kortvarigt nyhetens behag. Några stridsscener är läckert gjorda, och vid några tillfällen används den nya tekniken för att få publiken att hoppa till, men överlag antyds nog bara det nya mediets fulla potential.
Handlingen är tämligen linjär, huvudpersonerna är inte heller särskilt komplexa. På många sätt kretsar skeendet kring tvekampen mellan Alice, spelad av Milla Jovovich, och Umbrella Corporations Wesker, spelad av Shawn Roberts. Alice har i de tidigare filmerna i likhet med många klassiska indo-europeiska krigare (från bärsärkarna och Starkadder till Alienseriens Ellen Ripley) genom T-viruset och de övernaturliga krafter det gett henne haft en intim koppling till de kaotiska och mörka makter hon bekämpar, men i Afterlife har hon återfått mycket av sin mänsklighet. Istället framstår den fullständigt samvetslöse Wesker som den som driver handlingen framåt, genom sin relation till de mörka krafter från gränslandet mellan liv och död han frammanat påminner också han om en indo-europeisk arketyp, representerad av både Faust, de senmedeltida demonologerna, och Oden (i likhet med den senare har Wesker också tillgång till både en motsvarighet till Hugin och Munin, och till Gere och Freke). Den faustiska strävan efter kunskap om tillvarons innersta hemligheter till varje pris drivs också till sin spets hos filmens antagonist.
Överhuvudtaget har seriens många skapare kommit att röra sig nära en nordeuropeisk, gotisk arketyp. Det är ingen slump att Alice visar sig ha en ovanlig genetisk förmåga att hantera T-viruset, på samma sätt som hedningen Edred Thorsson gjort gällande att ”…the mystery and secret of Wodan is not that ”knowledge” of him is passed along through clandestine cults (though this too occurs), or even through the re-discovery of old books and texts (though this happens)–but rather that such knowledge is actually encoded in a mysterious way in the DNA, in the very genetic material, of those who are descended from him.” Det är heller ingen slump att Wesker omger sig med två dobermanliknande helveteshundar, utan det hela bottnar i nordeuropeiska myt- och idékomplex som är en del av vårt kollektiva undermedvetna. Det kan uttryckas av spel- och filmskapare likaväl som en författare som Chuck Palahniuk kan återupptäcka det i en bok som Rant.
Dessa inslag, arkeofuturismen, apokalypsen och de arketypiska dragen hos huvudpersonerna, hade alltså kunnat utforskas mer i filmen. Så sker dock inte, och det man istället får är en stunds underhållning baserad på zombies och 3D-action. Någon storfilm är det inte, och Resident Evil – Afterlife får därför tre små indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.
Relaterat
Odöda i fornnordisk myt
True Blood och den europeiska vampyrmyten
Chuck Palahniuk – Rant
Edred Thorsson – The Secret of the Gothick God of Darkness
Om skribenten: Joakim Andersen
