De nya riksdagsledamöterna har börjat installera sig i riksdagshuset, och det kan vara aktuellt med en kort eftervalsanalys. Den högerradikala idétraditionen utgår normalt från en nykter och verklighetsförankrad syn på det politiska hantverket. Den politiska sfären har sina egna regler, och den som planerar en karriär som statsman bör lära sig hur den fungerar. Man kan ha visioner, men måste kombinera dem med den realistiska världsbild som av von Bismarck uttrycktes med orden ”politik är det möjligas konst”.

En eftervalsanalys finner då för det första att Sverigedemokraterna hittills tämligen skickligt utgått från Bismarcks insikt. Några större misstag har, givet förutsättningarna, inte gjorts. Islamiseringsutspelet följdes av ett våldtäktsutspel och en valfilm som gjorde sådant många vanliga svenskar talar om till politiska frågor, möjliga att påverka genom kollektivt handlande. Närmandet till den kristna minoriteten från Mellanöstern får också ses som realpolitiskt genomtänkt, man har åtminstone på kort sikt vunnit mer än man förlorat. Man tycks heller inte upprepa Ny Demokratis misstag, de flesta kandidaterna förefaller hjälpligt mediatränade. Vad man skulle kunna sakna är ett mer offensivt bemötande av media, detta skulle uppskattas av de väljare och sympatisörer som överraskats av det officiella Sveriges smått hysteriska reaktion på valresultatet. Det hade också varit positivt om Ian Wachtmeister redan innan valet offentliggjort sina kontakter med Åkesson, då just bristen på sympatisörer ur etablissemanget varit till nackdel för partiet.

Betraktar man det övriga politiska landskapet slås man istället snabbt av den närmast fullständiga bristen på rationalitet. Den politiska sfären har krympts genom att en mängd frågor kommit att räknas till den pre-politiska sfären, det redan på förhand givna. Detta gäller inte minst invandringspolitiken, som inte längre tillhör den politiska sfären om det vore upp till det officiella Sverige. Istället är den pre-politisk, det är redan på förhand bestämt att invandring är positivt och nödvändigt. Att utforma en invandringskritik som inte skulle stämplas som rasistisk är idag inte längre möjligt. Därför diskuterar det officiella Sverige idag inte om vi ska ha massinvandring, utan bara hur vi ska sköta den integration som många erkänner är misslyckad.

Som utomstående kan man många gånger uppleva att man har att göra med en gruppsykos. Politisk rationalitet är det i varje fall svårt att beskriva det hela som, då kostnaderna är så stora att det påverkar allt från kollektivtrafiken till vården, samtidigt som några vinster rent rationellt är svåra att identifiera.

Denna brist på rationell förmåga gör också att många politiska bedömare och journalister inte är förmögna att alls förstå de människor som röstat på SD. Vi har efter valet hört funderingar om att det skulle bero på att ”dom tar våra jobb”, ett argument jag inte hört sedan 1990-talet. Man ser det också som mycket motsägelsefullt att vissa sverigedemokrater har positiva relationer med invandrare, underförstått eftersom det hela måste bero på ”rasism” och ”fientlighet”. Hjälplösheten är, konceptuellt, slående och det hjälper inte ens att journalister gör studieresor till Skåne.

På samma sätt är det svårt att se det officiella Sveriges reaktion på valresultatet som rationellt. Det rationella hade varit att inordna SD i det politiska systemet. På så vis hade man neutraliserat den opinion som stödjer dem, en opinion som efter valet vuxit och även kommer fortsätta växa. Istället reagerar man på ett sådant vis att vi får det Lincoln kallade ”a house divided”, där många av de människor som röstade på SD radikaliseras. Detta är, i förbigående sagt, inget jag personligen beklagar, men det ligger knappast i det officiella Sveriges intresse. Indoktrineringen tycks dock ha drabbat även sina skapare, varför man inte lyckats identifiera sina egna intressen utan dragits med i de känslostormar och det moraliserande som följde på valet. Samtidigt kastade man den journalistiska heder man hade kvar överbord (jämför Aftonbladets Jan Helin och Strix Televisions Robert Aschberg och deras öppna samarbete med kriminella individer och grupper i kampen mot SD), vilket gör att den legitimitetskris de flesta senmoderna samhällen dras med blivit än mer akut. Socialdemokrater som inte klarar att samåka med Sverigedemokrater, och vänsterpartister som av ”arbetsmiljöskäl” inte kan dela kopiator med dem bidrar inte till allmänhetens förtroende för de politiska företrädarna.

Den närmaste framtiden kommer att visa om de borgerliga kan besinna sig eller om de är fångar i sin egen retorik (exempelvis i talmansfrågan). Oavsett vilket talar det mesta för att SD inte är en politisk dagslända i stil med FI och Junilistan. Deras kärnfrågor är identiska med det många vanliga människor ser som viktiga frågor, och med initiativ som Politiskt Inkorrekt och Nationell Idag finns det idag en alternativ offentlighet som gör att gammelmedias grepp om opinionen försvagas konstant. Vi lever alltså fortsatt i spännande tider.

Relaterat

Det politiska som subversivt begrepp

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.