Nyligen tilldelades Myndigheten för Digitalförvaltning regeringsuppdraget att vidareutveckla covidbeviset för framtida händelser. Naiva förhoppningar att vaccinpass var en tillfällig lapsus kan därmed skrotas till förmån för en realistisk insikt att mer eller mindre påtvingad massvaccinering är en central del i förverkligandet av den västerländska elitens samhällsvision. Även om pandemin för tillfället gått in i en vilande fas finns därför anledning att undersöka detta framväxande samhälle utan skygglappar eller förskönande omskrivningar. Låt oss därför blicka några år in i framtiden och göra ett seriöst försök att beskriva vad det egentligen är för ett slags samhälle som är under utveckling.
Medan denna framtid självfallet innefattar ett permanentat vaccinpass som alla medborgare måste visa upp för tillgång till konsumtionssamhällets förnödenheter och skådespelssamhällets nöjen så stannar det inte där. Olika pusselbitar tyder snarare på framväxten av en ny totalitarism, en ny holistisk samhällsordning, i vilken den moderna västerländska medelklassen slutligen övergett det sista av sin mänsklighet och fullt ut intagit sin ödesbestämda roll som boskapsdjur – en gradvis förvandling som noterats av både Nietzsche och Sorel.
Förutom den beredvillighet med vilken stora delar av medelklassen godtagit vaccinpass som en rimlig åtgärd (trots att det är en sjuk åtgärd), återfinner vi en annan viktig pusselbit i de senaste årens förändring av Pride och regnbågssymboliken. Trots att coronapandemin på många håll satt punkt för paraderna flaggas det nämligen med regnbågsflaggan som aldrig förr. På vissa håll, särskilt på campusområden och utanför skolor och förskolor, har flaggan till och med kommit att utgöra ett permanent inslag i den offentliga miljön. På andra håll används regnbågen som symbolik utan att för den skull vara en regelrätt flagga. I en del fall och städer är symboliken så pass påtaglig att den utgör ett dominerande inslag i stadsmiljön. I syfte att exemplifiera vad som avses följer nedan några bilder tagna under senaste prideveckan i Skellefteå:
Figur 1: Nya kulturhuset
Figur 2: Skellefteå kraft
Figur 3: Nytt parkeringshus i centrum
Figur 4: Gatuskylt (permanent regnbågssymbolik)
Figur 5: På campusområdet (permanent regnbågsflagga)
Figur 6: Regnbågsmössor är en numera vanligt förekommande syn på Skellefteås gator och torg
Som framgår av bilderna har regnbågssymboliken förändrats väsentligt de senaste åren, detta samtidigt som prideparaderna ställts in på många håll i landet. Medan innebörden av denna begynnande förändring ännu är höljd i dunkel, är min tolkning av detta nya dominanta inslag i stadsmiljön att vi har att göra med en slags pridesymbolikens BDSM-anstrukna metamorfos från pride till shame – att ”folkfesten” med parader och annat snart är över och att det som då blir kvar är straffet för alla våra synder. I denna nya fas, som ännu bara kan anas, har regnbågsflaggan mindre att göra med en färgexplosion av jämställda sexualiteter och mer att göra med regnbågens betydelse i Bibelns Första Mosebok där den symboliserar Guds löfte till Noa och allt levande att aldrig mer dränka världen i en syndaflod. Utifrån denna tolkning blir det glasklart hur regnbågssymboliken är direkt kopplad till klimatpolitiken och den skam vi uppmanas känna inför vår ohållbara konsumtion (klimatskam, flygskam, köttskam, skuldskam, koldioxidskam etc.). Förstådd som en symbol för den moderna synden och skammen blir det också tydligt hur regnbågen relaterar till vaccinpassen och avfolkningspolitiken, nämligen genom att vara den symbol under vilken den skamtyngda och till boskapsdjur omgjorda medelklassen frivilligt ska vandra in i ”slakthuset” (genom krav på vaccinpass för tillgång till konsumtionssamhällets och skådespelssamhällets inrättningar).
Vid det här laget ifrågasätter kanske en del rimligheten i denna skräckfilmsdystopi, i vilken människan likt boskapsdjur ska ledas in i slakthuset för att avlivas; men även om det finns fog för viss sund skepsis pekar det mesta ändå på att detta är den framtid eliterna har i åtanke för oss. Sedan Kalla Krigets slut har nämligen endast två trovärdiga framtidsvisioner presenterats, å ena sidan den individualistiska ”Historiens Slut” och liberalismens seger över alla andra ideologier (Francis Fukuyama) och å andra sidan den kollektivistiska ”Civilisationernas Kamp” och återvändandet till våra civilisatoriska rötter (Samuel Huntington): två radikalt motsatta visioner som måste betraktas i en kontext av kraftig global befolkningstillväxt, miljöförstöring, en folkvandring från Syd till Nord av bibliska proportioner och tilltagande resursbrist. Då vårt nuvarande liberala etablissemang är helt inställt på den avdankade och teknokratiska framtid som utgörs av ”Historiens Slut” återstår dock inget annat än att avfolka Västvärlden i takt med att ekonomin försämras samtidigt som robotarna ersätter arbetarna i ett framväxande nätverkssamhälle bestående av teknokrater och maskiner.
Med utgångspunkt i den andra framtidsvisionen – i Civilisationernas Kamp och i den Västerländska traditionen – kan förstås en teknokratisk avfolkningsagenda beskrivas som en brutal dikeskörning; som en idétorka utan historisk motsvarighet där själva idén om mänskligt liv förkastats till förmån för en dödens ideologi; en slags mänsklighetens ljumma och ärelösa avslut under den egna fegheten. Däremot är det tveksamt om ett sådant försvar för den moderna västerlänningen ens är möjligt i en nihilistisk samtid söndertrasad av konsumtionssamhällets jakt på nästa fix eller bekvämlighet och skådespelssamhällets förflyttning av all magi från verkligheten till TV-skärmen. Istället pekar mycket på att de flesta inom medelklassen kommer acceptera eller till och med välkomna att stillsamt försvinna ut i natten; ensamma och jämställda under regnbågen, i sällskap endast av den egna skulden och skammen.
Martin Hedlund, filosofie doktor i Kulturgeografi
Om skribenten: Gästskribent
