Historieskrivningen tillhör normalt segraren. En följd av detta är exempelvis att vi har goda kunskaper om slaveriets motståndare och deras argument, men sämre inblick i hur deras motståndare resonerade. En bieffekt av denna ”mediaskugga” är att många implicit utgår från att det inte fanns några argument.
Det kan då vara intressant att närmare studera George Fitzhugh (1806-1881), en av sydstaternas intellektuella och en försvarare av slaveriet. Detta kan dels betraktas som kuriosa, men Fitzhughs starkt avvikande perspektiv kan också ge nya infallsvinklar på vårt eget samhälle. Intressant är också att han var väl insatt i sin samtids intellektuella trender, och diskuterade med utgångspunkt både i Fourier, Carlyle, Sir Robert Filmer, Karl Marx och Adam Smith.
Det fria samhället
A part of that world, far more numerous than his friends and acquaintance was at his door, they were the unemployed poor, the weak in mind or body, the simple and unsuspicious, the prodigal, the dissipated, the improvident and the vicious. Laissez-faire and pas trop gouverner suited not them; one portion of them needed support and protection; the other, much and rigorous government. Still they were fine subjects out of which the astute and designing, the provident and avaricious, the cunning, the prudent and the industrious might make fortunes in the field of free competition. Another portion of the world which Smith overlooked, were the countries with which England traded, covering a space many hundred times larger than England herself. She was daily growing richer, more powerful and intellectual, by her trade, and the countries with which she traded poorer, weaker, and more ignorant. Since the vast extension of trade, consequent on the discoveries of Columbus and Vasco de Gama, the civilized countries of Europe which carried on this trade had greatly prospered, but the savages and barbarians with whom they traded had become more savage and barbarous or been exterminated.
– Fitzhugh
Fitzhughs utgångspunkt är att slaveriet är en normal mänsklig institution, och att det ”fria samhälle” som en Adam Smith eller en Locke hyllar inte är ett samhälle överhuvudtaget utan bara en ansamling av individer. Dessa individer befinner sig i ett ständigt krig (det Engels kallade det sociala kriget). Vissa är segrare, och Adam Smith tillhörde dem, många är förlorare. Det är förlorarna Fitzhugh är mest intresserad av, de människor som på grund av bristande karaktär, sjukdomar, dumhet, et cetera, tar skada av det fria samhället. Samt de människor som på grund av ren ondska eller bristande impulskontroll behöver styras för att inte skada sig själva och andra.
Fitzhugh utgår från att de svarta i genomsnitt av naturen är begåvade med mindre intellekt och självdisciplin än de vita, och att de därför inte klarar sig särskilt väl i det fria samhället. Eftersom han skrev innan välfärdssamhället menade han att de fria svarta tenderade att dö ut eftersom de inte klarade konkurrensen. Men han noterar också att många vita har dessa bekymmer, och då snarare i Europa än i Sydstaterna. Värt att nämna är också att Fitzhugh inte var rasist, utan han utgår alltid från de svartas egna intressen och är väl medveten om att många vita också är ”naturliga slavar”.
Actual liberty and equality with our white population has been approached much nearer than in the free States. Few of our whites ever work as day laborers, none as cooks, scullions, ostlers, body servants, or in other menial capacities. One free citizen does not lord it over another; hence that feeling of independence and equality that distinguishes us; hence that pride of character, that self-respect, that gives us ascendancy when we come in contact with Northerners. It is a distinction to be a Southerner, as it was once to be a Roman citizen.
– Fitzhugh
Intressant är också att han gör en sociologisk elitstudie. Han finner då att i antika stater som Rom var staten/samhället allt, och individen inget. Trots detta kunde de fostra generationer av människor med föredömliga egenskaper, och en stark känsla för sitt samhälle. Fitzhugh jämför detta med de rika i Nordstaterna och Europa, som lever i ständig konkurrens och inte ser kopplingen mellan sina egna privilegier och det övriga samhället. Det formar därför en betydligt mindre sympatisk ”elit”, där exempelvis ockraren kan ses som en förebild, trots att det är ett värv som tidigare alltid betraktats med förakt.
Mankind have ever detested the extortionate usurer who takes advantage of distress and misfortune to increase his profits, more than a Robin Hood who robs the rich to relieve the poor. There is always at bottom some sound moral reason for the prejudices of mankind. Analyze their motives, their feelings and sentiments closely. The man who spends a life in dealing hardly and harshly with his fellow men, is a much worse and meaner man than the highway robber. The latter is chivalrous, and where there is chivalry there will be occasional generosity.
– Fitzhugh
Fitzhugh utgår alltså från en anti-egalitär människosyn, och menar att många människor behöver skyddas från den fria konkurrensen. Ett modernt exempel skulle kunna vara de lättillgängliga SMS-lånen, som drabbar många svaga individer. De individer som blir rika på dem behöver däremot aldrig få sin respektabilitet ifrågasatt. Fitzhughs starka betoning av samhället och institutioner för också tankarna till Polanyi och Veblen.
Handel som krig
Peoples and individuals must live by hand-work, or head-work, and those who live by head-work are always, in fact, the masters of those who live by hand-work. They take the products of their labor without paying an equivalent in equal labor. The hand-work men and nations are slaves in fact, because they do not get paid for more than one-fourth of their labor. The South has, heretofore, worked three hours for Europe and the North, and one for herself. It is one of the beautiful results of free trade.
– Fitzhugh
För den som utgått från att Sydstaternas argument mot Unionen var väldigt svaga, är Fitzhughs diskussion om handel och utsugning av intresse. Han, och många andra samtida företrädare för den blivande Konfederationen, föregriper nämligen neo-marxister som Frank och Amin, och menar att handel mellan en industrialiserad nation och en råvaruproducerande nation innebär exploatering, en överföring av mervärde. Sydstaterna ansåg alltså att Nordstaterna exploaterade dem, och ville skydda sig från detta och bygga upp en inhemsk industri (i likhet med infant industry-argumentet från det radikala 1970-talet). Den typen av handel leder också till centralisering (både ekonomiskt, politiskt och militärt, Fitzhugh berör alltså imperialismen).
Socialism som slaveri
We cannot believe that the Socialists do not see that domestic slavery is the only practicable form of socialism – they are afraid yet to pronounce the word.
– Fitzhugh
Fitzhugh menade alltså att slaveriet gav en trygghet åt människor som inte skulle ha kunnat hantera det fria samhället, och även att det gjorde dem moraliskt överlägsna sina ”fria” släktingar. Intressant är att han här anknöt till samtidens socialistiska tankegångar, som han helt korrekt identifierade som en besläktad kritik mot det fria samhällets effekter. Fitzhugh hade goda kunskaper om både Fourier, Marx och Saint-Simon.
Samtidigt menade han att den socialism de företrädde var underlägsen slaveriet, och att slaveriet var en form av socialism. En socialism som baseras på staten var underlägsen en socialism som byggde på decentraliserade relationer mellan ägare och slavar. Fitzhugh kritiserade också lönearbetet som ”wage-slavery”, där den anställde helt saknade trygghet.
Man kan naturligtvis tillämpa hans teorier på välfärdsstaten, som förhindrat den utslagning genom svält av de ”naturliga slavarna” han förutspådde. Detta perspektiv innebär då att man ser staten som en slavägare och socialismens släktskap med slavsamhället, vilket i sig kan vara givande. Som helhet illustrerar dock Fitzhugh att det fanns intressanta, och genuint antiliberala, tänkare även i Sydstaterna, och han är också en spännande bekantskap om man är intresserad av verkligt originella perspektiv. Han är en motståndare till liberala tankar kring sådant som framsteg och individ. Att många av hans påståenden och förslag till lösningar saknar relevans idag torde vara såpass självklart att det inte ens behöver nämnas, såvida man inte hellre läser historiska tänkare för deras brister än för guldkornen.
Fitzhugh på internet:
Georg Fitzhugh – Sui Generis (av C. Vann Woodward)
Tipstack till herr J.
Om skribenten: Joakim Andersen
