En av vår tids bästa politiskt inkorrekta författare är fransmannen Michel Houellebecq. Hans klarsynta skildringar av den senmoderna verkligheten är ofta direkt hänsynslösa. Detta gäller även sådana ”framsteg” som ”mångkultur” och ”sexuell frigörelse”, som Houellebecq behandlar som frågor om konkurrens, en konkurrens med både vinnare och förlorare. Hans skildringar är ofta så avslöjande att det är både förundrande och hoppingivande att han fortfarande ges ut på ledande förlag. Han är också en lysande inspirationskälla för den som har egna skönlitterära planer.
I romanen Refug fortsätter Houellebecq sin hänsynslösa beskrivning av det senmoderna samhället, men visar också sin förmåga att utvecklas som författare. Huvudpersonen är en framgångsrik komiker vid namn Daniel, som likt författaren själv ses som en ”vass observatör av sin samtid”. Parallellt med detta berättas historien av en Daniel24, den ursprunglige Daniels avlägsna klon, som lever tusentals år in i framtiden. Gradvis får vi veta kopplingen mellan dessa båda, och hur mänskligheten ersattes av de klonade nymänniskorna.
Den trötta politiska korrektheten
För övrigt ser jag ut som en svartskalle, vilket underlättar, den enda fråga vänstern hade kvar de åren var antirasismen, eller närmare bestämt rasismen mot vita.
Komikern utmanar flera gånger den politiska korrektheten, men Houellebecq har skärskådat den så många gånger i sina tidigare romaner att han tonar ner den aspekten i Refug. Istället koncentrerar han sig på relationen mellan generationerna, konsumtionssamhällets ytlighet och omöjliggörande av kärleken, och mänsklighetens frivilliga utdöende. Detta förhindrar dock inte vissa elaka kommentarer om den politiskt korrekta personlighetstypen, som huvudpersonen utan problem manipulerar att acceptera de mest hisnande politiskt inkorrekta skämt så länge han presenterar det på rätt sätt.
Vad är det här för människor? upprepade jag förtvivlat för mig själv medan jag petade i sillen… Det var uppenbart att de båda gnomerna inte hade haft något sexualliv, utom möjligen i vagt barnalstrande syfte… de tillhörde helt enkelt inte det slags människor som har tillgång till sin sexualitet. Det hindrade dem inte från att bli upprörda, kritisera påven och beklaga sig över aids som de aldrig skulle få tillfälle att ådra sig; allt det där gav mig en diffus dödslängtan, men jag lade band på mig.
Individualism och utdöende
Mer i centrum står relationen mellan konsumtionssamhälle, individualism, sex och familj. Houellebecqs tes är att sexualiteten alltmer frikopplats från kärleken, och att detta i kombination med att flera generationer uppfostrats av konsumtionssamhället på sikt leder till att kärleken blir en omöjlighet. Det innebär också att barn och familj blir allt mindre attraktivt, något man av bekvämlighetsskäl väljer bort. Hans beskrivning av Daniels syn på spädbarn är både underhållande och talande i sammanhanget.
Inte nog med att jag fylldes av den berättigade avsmak som fyller varje normalt funtad man vid åsynen av ett spädbarn, vilket inte enbart berodde på att jag var fast förvissad om att barn är ett slags ondskefulla och medfött grymma dvärgar som bär på artens sämsta egenskaper och skys av alla kloka husdjur…
Det är inte överraskande att Daniels första längre förhållande blir med en Isabelle som arbetar som redaktör på en flicktidning med det talande namnet Lolita. Tidningen vänder sig till flickor från tio års ålder. Daniel slås av innehållets allmänna ”fnaskighet”, men Isabelle berättar att i en värld där alla vill vara ”kids” så länge som möjligt är en viktig del av läsekretsen vuxna kvinnor.
Du känner till tidningen jag arbetar på: det vi försöker skapa är en artificiell, ytlig mänsklighet som varken är mottaglig för allvar eller humor och som fram till sin död alltmer kommer att jaga efter fun och sex – en generation av eviga kids.
Generationskriget
Inte nog med att de gamla inte längre hade rätt att knulla, fortsatte jag stridslystet, de hade inte längre rätt att uppresa sig mot en värld som skoningslöst krossade dem och förvandlade dem till försvarslösa offer för ungdomsbrottslingar innan de dumpades på motbjudande hem där de blev förödmjukade och hunsade av hjärndöda vårdbiträden, och trots det förbjöd man dem att göra uppror eftersom upproret – liksom sexualiteten, njutningen och kärleken – var förbehållet de unga; frågor som inte väckte de ungas intresse diskvalificerades direkt, kort sagt blev de gamla i alla avseenden behandlade som sopor och tvingades leva ett eländigt och alltmer kringskuret liv på andras villkor.
Houellebecq har alltid varit skicklig på att sätta fingret på sammanhang som det officiella samhället överhuvudtaget inte tänker på. I Refug är det inte minst de äldres lott som intresserar honom. Det brukar sägas att ”när Fan blir gammal blir han religiös”, och många amoralister och cyniker blir mer och mer reaktionära ju äldre de blir. I styckena där de äldres lott beskrivs märker man att det döljer sig en besviken idealist även i den cyniske och nihilistiske Houellebecq, det är med äkta vrede huvudpersonen angriper de gamlas öde i ett ytligt och ungdomsfixerat samhälle.
Handlingen utspelar sig några år in i framtiden. Vid det laget har de alltfler äldre fått alltmindre resurser till sin vård, varför de ligger och ruttnar i sina egna lämningar än mer än idag och ofta väljer att avsluta sina liv frivilligt.
Post-humanismen och nymänniskan
Efter en framgångsrik karriär och ett par längre relationer inser huvudpersonen vilket helvete det är att bli gammal i ett materialistiskt samhälle. Det enda som ger hans liv mening är att ha sex med yngre kvinnor, och av rent biologiska orsaker orkar han detta i allt mindre grad. Bitter och cynisk ser han fram mot döden, individualismen och materialismen har gjort att han inte bryr sig om annat än den egna sexuella tillfredsställelsen.
Men den äldre Daniel kommer också i kontakt med elohimiterna, en sekt vars intresse för kloning och utomjordingar påminner mycket starkt om de Raelianer som finns i verkligheten. Det är här Refug blir riktigt intressant. Elohimiterna lovar odödlighet genom kloning, något som visar sig tilltala de individualistiska västerlänningar som tröttnat på familjer och barn men är livrädda för åldrande och död. Houellebecq beskriver en framtid där islam och elohimiter konkurrerar om Europas befolkning, men där elohimiternas löften ligger mer i linje med den materialistiska och individualistiska konsumtionskulturen och därför går segrande ur striden. Houellebecq har tidigare gjort sig känd som kritiker av islam, men i Refug märker man att huvudpersonen när han gör en karriär på att håna muslimer å det grövsta egentligen är väldigt trött på det.
Houellebecq anknyter också till Freuds tal om att ”vi vantrivs i kulturen”. Biologiskt är människorna anpassade för att leva i mindre grupper som jägare och samlare i naturen, och det industriella samhällets krav leder till vantrivsel. Detta har påtalats av många, men Houellebecq antyder lösningen: människan måste ersättas biologiskt av en ny art. Klonerna bildar denna nya art.
De kloner som bildar denna nymänsklighet konkurrerar på sikt ut de vanliga människorna (ett tema Houellebecq också berör i Elementärpartiklarna). Överbefolkning och naturkatastrofer har vid det laget förstört Jorden i omfattande grad (det är typiskt för Houellebecq att den framtida klon som beskriver detta skeende nämner massinvandringen som en faktor bakom miljöförstöringen. När befolkningsökningen äntligen började avta, upprätthölls den artificiellt genom massinvandringen till Europa under flera decennier). Nymänniskorna har utvecklats utan många av de mänskliga känslorna, de lever ensamma och har inte behov vare sig av sex eller kärlek. Samtidigt präglas deras ensamma liv av ett betydande vemod, och Houellebecq visar sig här vara en särpräglad science fictionförfattare.
Mot slutet av romanen för han dessutom in element som är ganska oväntade med tanke på de verk han skrivit tidigare. Det hela blir oväntat existentiellt, och kan rentav beskrivas som en kärlekshistoria. Han visar sig behärska även detta, liksom inslagen av science fiction, något som lovar gott inför hans framtida karriär. Hans tidigare huvudpersoner har ofta varit ”vassa observatörer av sin samtid”, men som personer tämligen intetsägande. I Refug framstår de som mer intressanta även i det avseendet, även om den bäst skildrade relationen i boken är den mellan huvudpersonen och hans hund.
Fördelen med att umgås med en hund är att man kan göra den lycklig, den har så enkla begär och så begränsat ego.
Kuriosa är att den gamle punklegenden Iggy Pop är en stor beundrare av Houellebecq, och gjort en skiva baserad på hans verk.
Mer Houellebecq:
H.P. Lovecraft – Mot världen, mot livet
Om skribenten: Joakim Andersen
