När man i den moderna Västvärlden teoretiserar kring det bästa statsskicket sker detta ofta på en mycket hög abstraktionsnivå. En företrädare för detta synsätt är John Rawls, och hans ”slöja av okunnighet” (tanken bakom detta är att det idealiska politiska systemet är det som de flesta skulle välja om de inte visste vilken position de skulle hamna på, vilket kön, klass et cetera de skulle få).

Detta perspektiv är dock inte begränsat till Rawls, utan i många fall resonerar man kring politiska system på ett sätt som bygger på att man abstraherat bort flera viktiga grundförutsättningar. Denna naivitet orsakas av att Västerlandet under en historiskt lång period åtnjutit en ekonomisk och militär överlägsenhet som fått många av oss att tro att de historiska ”lagarna” inte gäller oss. Vi tror kort sagt att vi kan välja den ”finaste” politiken utan några större konsekvenser. Denna märkliga och farliga inställning kan man hitta hos såväl politiskt korrekta socialdemokrater som hos marknadsfundamentalistiska moderater, och många andra.

Det politiskas begrepp

Varje land har en armé … sin egen eller någon annans

– Mao Tse-tung

Den kanske grundläggande realiteten är den politiska. Vi lever i en värld där olika politiska enheter står mot varandra, i ett ständigt tillstånd av potentiell konflikt. Detta innebär att vissa, i sig mycket sympatiska, former av inrikespolitik är mindre goda då de innebär att vår konkurrens- och försvarsförmåga drastiskt sänks gentemot de andra spelarna.

Ett exempel på detta är anarkismen. Ett anarkistiskt samhälle med maximal frihet vore naturligtvis en underbar plats att leva i, och man skulle kunna ägna flera veckor åt att i detalj beskriva hur ett sådant samhälle skulle kunna fungera. Skulle det kanske vara anarko-primitivistiskt, eller varför inte anarko-pacifistiskt?

Problemet är naturligtvis att ett sådant samhälle snabbt visar sig försvarslöst gentemot yttre aktörer, och mot de nya aktörer som uppstår inuti det. Viljan att avskaffa det politiska innebär också att man missar att nya former av makthavare alltid uppstår, de kan däremot vara mer eller mindre synliga och mer eller mindre möjliga att påverka/utkräva ansvar av.

Denna politiska realitet abstraheras dock gärna bort när västerlänningar idag spekulerar kring det ultimata och utopiska samhället, vilket bland annat innebär att man fantiserar kring ett totalt avskaffande av ”tvång”, radikal nedrustning, och liknande.

Gruppevolutionära realiteter

Kopplad till denna politiska realitet är den gruppevolutionära verkligheten. En politisk enhet bygger i nationalstatens tidsålder normalt på en viss etnisk grupp, eller domineras av en sådan. Den etniska gruppens välgång är av stor betydelse, både i sin egen rätt och för den politiska enheten.

Detta är återigen ett område som gärna abstraheras bort i modern västerländsk debatt. Det är exempelvis så att ”frihet” ser bra ut på pappret, men i realiteten har som effekt att en etnisk grupps födelsetal sjunker markant jämfört med mindre frihetliga grannar. En följd av detta är att antalet unga européer utgör en allt mindre andel av världens befolkning.

Etniska realiteter

Politik är det möjligas konst

– Bismarck

Etniska gruppers relationer har också sin egen logik, sin egen unika ekonomi. Om man abstraherar bort denna kan man tro att det vore en fin tanke att avskaffa nationsgränserna, och låta migrationen vara ”fri”. Men återvänder man till verkligheten och studerar historien och sin samtid, upptäcker man att de etniska mötenas logik ofta kan bli mycket brutal.

Det är inte omöjligt att få även urspårade etniska relationer att återgå till ett fredligare tillstånd, men det är svårt och man kan därför fråga sig om fördelarna (?) är värda de stora riskerna man bygger in i ett samhälle när man medvetet gör det mångetniskt. Många statschefer brottas med en mångetnisk problematik de ärvt från kolonialismens dagar, i Europa anstränger man sig tvärtom för att skaffa sig sådan problematik.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.