James Lafond är en av vår tids mest givande författare. Han har en brokig bakgrund och har skrivit initierat om allt från historia och våld till själsdödande arbeten och osäkra områden. Lafond är även en intressant skönlitterär författare som inte sällan skriver fantasy, man märker då ett tydligt släktskap med Robert E Howard. Det är ett släktskap Lafond är medveten om, han har skrivit insiktsfulla och läsvärda tolkningar av Howard. Något som underlättar dessa tolkningar är Lafonds självständiga ställning visavi samtida tendenser som politisk korrekthet och antivit misandri. Både hans perspektiv, med dess kombination av socialdarwinism och klass, och hans inspiration från historiska och fiktiva krigare ger honom en ovanlig förmåga att dissekera samtiden. Lafonds studier av slaveriets historia i USA, där han bland annat tagit upp hur många och hur brutalt behandlade de ofria vita var, har bidragit till hans perspektiv. Bland annat har han introducerat det behändiga men politiskt inkorrekta begreppet ”ethno-pets” för att fånga hur slavägarna behandlade vissa färgade slavar bättre än andra (jämför Genoveses analys av skillnaden mellan “our family, white and black” och vita anställda). I dessa avseenden är Lafond högintressant både för intellektuellt hederliga marxister och för den genuina högern.
Intresset för Howard och intresset för hur illa eliterna kan behandla vanliga vita strålar samman i Lafonds nya novell Last Whiteman. Den fiktiva utgångspunkten är att den är ett sent verk av Robert E Howard, från en alternativ tidslinje där han inte gick bort 1936. Istället levde han till 1968, då han slogs ihjäl under ett besök i rasupploppens Baltimore. Att Howard var intresserad av rasrelationer, och oroad för de vitas framtid, märktes redan i fragmentet The Last White Man från 1920. Howard följde där den sista vite mannen, i en värld där ”luxuries, idleness and pleasures” gjort de vita till ”degenerate weaklings”. De hade slutat föröka sig, de hade bekrigat varandra och de hade delat sina vapen med andra stammar. Dessa reste sig sedan, skoningslösa krig följde och i slutändan fanns bara svarta kvar. Intressant är att Howard här var besläktad med den, ofta omedvetna, woke synen på svarta som primitiva men vitala. Skillnaden är att han identifierade och uppskattade den barbariska ådran hos sina egna, något de woke mellanskikten är oförmögna att göra som följd både av egen praxis och långvarig sensitisering.
Lafonds howardesque berättelse skiljer sig oavsett vilket från Howards fragment inte minst genom att den äger rum i en framtid där samhället håller på att förfalla efter att de vita mer eller mindre försvunnit. Vi får veta att ”the automotive race had passed away and beyond this city. The few whites left were hidden in their square towers of glass thirty floors above the city center.” Bilarna har slutat att gå, strider utkämpas ofta med hammare och spjut, och människor lever i tältstäder i de gamla storstäderna, men något raskrig har inte svept över världen och städerna är fortfarande tätbefolkade. I förbigående sagt är denna bakgrund litterärt mer fruktbar än Howards fragment. Lafonds tolkning äger rum i en komplex framtid med flera aktörer och konflikter, Howards fragment saknade dessa möjligheter och förblev därför just ett fragment.
Lafond har skrivit ett flertal texter om Baltimores pågående förfall, i Last Whiteman följer han tangenten ett antal decennier framåt i tiden. Hans fokus på ofrihetens mekanismer finns kvar, i det framtida Baltimore har slaveriet brett ut sig igen. Det handlar här bland annat om öppna former kopplade till det som på 1500-talet gavs namnet kidnappning och det som idag kallas trafficking. Något större utrymme för krigarheder finns inte i en stad dominerad av bland annat en hallickmilis och nigerianska slavhandlare. Samtidigt som det hos flera karaktärer, vissa av dem oväntade, finns en längtan efter en värld med heder mellan män. ”For a man who had sold the better parts of his soul, it was a comfort to be accurate in his observations of the unsold.” Lafond skildrar en framtid där konflikterna inte försvunnit för att de vita gjort det, heller inte rasismen mellan de kvarvarande grupperna. Flera karaktärer är delvis ättlingar till de försvunna vita, en del saknar dem rentav.
I denna dystopi för Lafond in en dödlig vit krigare, en ”Hinterlander” som likt en framtida Yojimbo sätter ett brutalt skeende i rörelse. Det är en arketyp Lafond här mejslar ut, ”all in black: hard-booted, long-coated and slouch-hatted, come alone and in ill-content”. En vit protagonist med våldspotential är en arketyp lika tabubelagd som våld mot icke-vita i dagens woke populärkultur, Lafonds distans till politisk korrekthet gör att han kan utveckla karaktären på ett trovärdigt och intressant sätt. Hinterländaren har heller inga problem att skapa mer vänskapliga relationer med några av de hedervärda icke-vita karaktärerna, bland annat smider en av dem med stolthet i sitt hantverk en ”’ammer done come up from da forge o’ Hell”. Lafond utvecklar en framtida dialekt som sannolikt kan upplevas politiskt inkorrekt.
Miljön är intressant som dystopi och tankeexperiment. Bland de pre-rationella försvarslinjerna mot att reflektera över sådant som den framtida minoritetsstatusen finns den diffusa föreställningen ”det förblir som det är” hos många av våra samtida. Inget förändras om inte media säger det, det är uppenbart löjligt att påstå att vi skulle vara minoritet här lagom till att vi ska in på äldreboendet. Lafonds novell, om de mot förmodan läser den, underminerar den föreställningen något. Det är samtidigt en spännande berättelse, där vi än så länge vet ganska lite om den fåordige krigaren och vad som väntar honom. Släktskapet med Howard är också tydligt, inte minst i dialogen. Lafond för in både häxor, robotpoliser och kannibaler i handlingen men huvudpersonen är tydligt befryndad med både Conan och Solomon Kane. För den rätte läsaren rekommenderas novellen lika starkt som Lafond i gemen. Han är unik.
Om skribenten: Joakim Andersen
