Man kan idag notera en tendens med etniskt medvetna för vilka antikapitalismen också spelar en central roll. I Sverige har det således dykt upp en strömning med såkallade ”nationalkommunister”. Detta kan både ses som en lovande och en riskabel utveckling. Lovande eftersom det kan revitalisera både en vänster som tappat verklighetsförankringen och en radikal höger som lätt tappar sin antikapitalistiska grundsyn. Riskabel eftersom det är lätt att tappa bort det som trots allt skiljer en från den ”gängse” vänstern, och som gör att den gängse vänstern är skadlig. Dagens inlägg kommer därför att ta upp några områden som en etniskt medveten antikapitalist måste ta ställning till för att inte omärkligt glida över i skadliga ståndpunkter och okritiskt anamma den gängse vänsterns misstag.
Att hitta folkets revolutionära tradition
Den gängse vänstern kännetecknas av en abstrakt syn på nationen, vilket innebär att även när den blir ”nationalistisk” så är det nationalstaten i egenskap av en administrativ koloss som kan vara en motkraft till globalisering som försvaras. De unika folk som lever i olika stater brukar vara av mindre intresse för den gängse vänstern, vilket innebär att massinvandring och ”mångkultur” sällan kritiseras. På sin höjd talar man om att ”arbetarklassen är nationell” eller att ”borgarklassen är kosmopolitisk”, men det är då fortfarande något abstrakt som man menar gäller i alla länder. Det finns undantag, där man analyserar massinvandringens funktion för den globala kapitalismen, men det är just undantag.
En intressant och värdefull företrädare för en annan infallsvinkel står då den peruanske marxisten Mariategui för. Mariategui studerade det peruanska folkets inka-historia, och identifierade potentiellt antikapitalistiska traditioner och kultur i den indianska kommunen ayllu, och i inkaimperiet. Mariategui var ihop med Mao en inspirationskälla för den blodbesudlade gerillarörelsen Sendero Luminoso, och överhuvudtaget är det i maoismen som man ibland finner en syn på folket som mer än bara en abstraktion.
Nordeuropeiska antikapitalister bör göra något liknande, och spåra folkgemenskapens och frihetens skiftande former i våra folks historia. Man kommer då att finna att de tidiga germanernas samhälle präglades av en flexibel syn på ”äganderätt”, en ordning som representerades av Oden. Likaså finner man att den rent ekonomiska sfären ansågs underordnad den politiska sfären av våra indo-europeiska förfäder. Går man längre fram i historien kan man studera de olika formerna av gemensamt ägande och försäkringssystem, med allt från skrån till allmänningar. Former som sedan slogs i spillror av den tidiga kapitalismen (normalt med staten som mellanhand), men som envist återkommit i form av allt från sjuk- och begravningskassor till folkhemmet.
Det Mariategui gjorde i Peru skulle alltså vara möjligt att göra även i Sverige (även om jordgemenskapen/ayllun i vårt fall inte längre är en levande realitet som kan ligga till grund för någon politik, så lever det kvar i djupare mentaliteter).
Analys av massinvandring och ”mångkultur”
En etniskt medveten antikapitalist måste även analysera massinvandringens funktion i den historiska världskapitalismen. Denna funktion är uppenbar såtillvida att den pressar ner lönerna genom att nya grupper, ofta rättslösa och med lägre krav, förs in i de rikare nationerna. Mindre uppenbart är kanske att den försvårar för alla former av klasskamp. I ett mångetniskt samhälle konkurrerar andra grupper än enbart klasser mot varandra, något som till exempel delvis förklarar varför immigrant- och slaverinationen USA inte har ett egentligt arbetarparti. Detta kan man sedan beklaga, och man kan inbilla sig att det löser sig om man ”bekämpar rasismen”, men i verkligheten hade det varit betydligt lättare att undvika att situationen uppstod genom att inte acceptera massinvandringen. Och i nuläget innebär det att en omfattande repatriering är nödvändig.
Konkretisering
Som etniskt medveten antikapitalist måste man även ta ställning i konkreta frågor, som försämringen av de svenska trygghetssystemen. Detta kan förvisso framstå som tråkigt i jämförelse med ”svarta block” och palestinasjalar, men de sistnämnda har aldrig vunnit en rörelse folkligt stöd och är i grunden inget annat än attribut. Vi måste som ett minimum i varje fall ge ett muntligt eller skriftligt stöd till varslade anställda och drabbade sjukskrivna.
Den egna traditionen
Inte minst är det som etniskt medveten socialist viktigt att känna sin egen tradition, för det är ett av de viktigaste motgifterna mot risken att omärkligt överta vänsterns ståndpunkter, klyschor och poser. Detta är en tradition med många framstående företrädare, från Proudhon och Valois, via Niekisch, Doriot och den svenske Flyg, till Thiriart och vissa av de såkallade nationalbolsjevikerna). Där finns även namn som Engdahl och Panunzio.
Under studierna av dessa företrädare bör man inte minst reflektera över vad som skiljer den egna ståndpunkten från den gängse vänstern. Detta kan gälla synen på idealism, etnicitet, heroism, elitism, folkgemenskap, ruralism och andlighet. Det finns nämligen en anledning till att den historiska marxismen ledde till Holodomor och gulag, och den anledningen finner vi i marxismens brister som världsåskådning. Det finns frågor Marx knappt berörde alls, och andra frågor där han istället var helt fel ute (inte minst hans bristande antropologi, bristande analys av den etniska frågan, avsaknad av det politiskas begrepp, och den säregna blandning av utopism och nihilism som kännetecknar inte minst hans efterföljare). Det innebär att man som antikapitalist inte får bli alltför imponerad av den existerande vänstern.
Om skribenten: Joakim Andersen
