1950 invaderades Tibet av kinesiska trupper. Den säregna tibetanska kulturen har sedan dess levt under en blodsbesudlad ockupationsmakt som varken delar dess religion, dess etnicitet, eller dess värderingar. Följderna av detta har för det tibetanska folket varit förödande. Under den kinesiska ”kulturrevolutionen” vandaliserades exempelvis 6500 kloster och religiösa byggnader av inresta kommunister och deras lokala samarbetsmän. Kostnaden i människoliv har också varit hög, siffror i stil med 1 miljon döda har nämnts. Detta är naturligtvis ofattbart när det rör sig om ett folk på totalt 6 miljoner.

Heritage Foundation sammanfattar den kommunistkinesiska ockupationen med följande ord:

If the matter of Tibet’s sovereignty is murky, the question about the PRC’s treatment of Tibetans is all too clear. After invading Tibet in 1950, the Chinese communists killed over one million Tibetans, destroyed over 6,000 monasteries, and turned Tibet’s northeastern province, Amdo, into a gulag housing, by one estimate, up to ten million people. A quarter of a million Chinese troops remain stationed in Tibet. In addition, some 7.5 million Chinese have responded to Beijing’s incentives to relocate to Tibet; they now outnumber the 6 million Tibetans. Through what has been termed Chinese apartheid, ethnic Tibetans now have a lower life expectancy, literacy rate, and per capita income than Chinese inhabitants of Tibet.

Tibet är alltså ett mycket tragiskt exempel på vad som händer när ett litet folk hamnar under ett större folks dominans, och när mångtusenåriga traditioner med våld och förtryck slås sönder av en främmande stormakt med en modernistisk agenda. Det är därför angeläget för både etnopluralister och traditionalister att ge det tibetanska folket sitt stöd.

Traditionalistisk aspekt

Tibet var vid tidpunkten för Kinas invasion ett traditionellt samhälle. Om landet hade kunnat utvecklas i enlighet med sina egna traditioner och förutsättningar är det troligt att det hade gjort det på ett sätt som påminner om Japans (en relativt framgångsrik modell för att kombinera tradition och modernitet). Istället har det tvångsmoderniserats av det kommunistiska Kina.

Intresset för den tibetanska traditionen är i våra dagar utbrett i Västerlandet, och personifieras inte sällan i en beundran för den tibetanske ledaren Dalai Lama.

Etnisk aspekt

Tibet har levt under kinesisk dominans i decennier. Under senare tid har det dock alltmer tillkommit en etnisk aspekt, då kineser av främmande etniciteter uppmuntrats att bosätta sig i Tibet. Så ska idag huvudstaden Lhasas befolkning till 60% bestå av icke-tibetaner, och tibetanerna har förvandlats till en fattig och förbigången grupp i sitt eget hemland. Detta illustrerar hur befolkningspolitik kan användas som ett vapen, inte minst som ett led i en ockupation (Marocko för samma politik i Västsahara, enligt många etniskt medvetna bedömare sker något liknande i dagens Sverige). Det visar också hur viktigt det är för en etnisk grupp att kontrollera statsmakten. Den som kontrollerar statsmakten kontrollerar också migrations- och utbildningspolitiken, och tilldelningen av poster och resurser via byråkratin. I dagens Tibet tycks byråkratin till stor del bestå av hankineser.

Det är webblogg Oskoreis bedömning att det är denna etniska aspekt som förklarar varför tibetanernas missnöje med ockupationen de senaste dagarna lett till ett förtvivlat uppror. För en ockupation kan man leva under i många decennier, som erfarenheterna från Östeuropa visar oss. Men när ockupationen också innebär att man blir minoritet, så är det för evigt. Än mer frustrerande är det när man på nära håll ser hur ens samhälle tas över av främmande folkgrupper, och hur dessa inte sällan ges fördelar i den moderna byråkratin och marknadsekonomin. Det är därför inte ägnat att förvåna någon att de tibetanska folkmassorna angripit medlemmar av andra etniska grupper. Händelserna i Tibet visar därför också riktigheten i professor Amy Chuas teorier om hur explosiva mångetniska samhällen blir i den globala kapitalismens tidevarv.

Detta är naturligtvis inte positivt, de icke-tibetanska immigranterna är också offer, men det är sannolikt oundvikligt. Det visar också att Kinas val att ersätta den tibetanska befolkningen med främlingar kan ha gjort att det tibetanska folket åter tagit steget från passivt missnöje med en främmande politik till aktivt motstånd mot en etnisk politik. Men det är i så fall den kinesiska regeringen som valt att föra in denna explosiva faktor i sin ockupation, och ansvaret för de döda vilar tungt på de kinesiska ledarnas axlar.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.