Sedan avkoloniseringens dagar har en stor del av den västerländska vänstern haft en olycksalig kärleksrelation till diverse afrikanska och andra post-koloniala diktatorer. Samtidigt har Tredje Världens folk fått spela rollen som den ädle vilden, den exotiske älskaren, och den rättfärdige motståndsmannen för stora delar av Europas folk. Särskilt gäller detta kanske Afrikas folk, som extra tydligt pressats in i dessa roller. Afrika är också den kontinent som tydligast lider under den senmoderna tidens tragedier, en kontinent där det arkaiska blandas med det hypermoderna, normalt med tragiska följder.
En film som på ett originellt sätt tar upp dessa teman är The Last King of Scotland. Filmen bygger på en roman (och är alltså inte självbiografisk, även om det är lätt att tro) om en ung skotsk läkare som reser till Uganda under 1970-talet för att hjälpa det ugandiska folket med sjukvård. Han träffar där den ugandiske ledaren Idi Amin Dada, som nyss tagit över makten i landet, och deras öden flätas sedan samman. Skotten blir Amins läkare, rådgivare och vän, och följer hans karriär till början på slutet.
Amin framstår redan tidigt i filmen som en kraftfull, karismatisk och vital natur (Forest Whitaker gör också en suverän skådespelarinsats som Amin, och förtjänar definitivt de priser han fått som följd). Han kan entusiasmera folkmassor, han har varit framgångsrik boxare, kvinnokarl av rang, möjligen kannibal, har utmärkt sig i brittiska armén, och tagit över makten över ett helt land. Idi Amin Dada kan alltså sägas förkroppsliga det socialdarwinistiska idealet, en kraftfull rovdjursnatur som går från framgång till framgång på grund av sin överlägsenhet över vanliga dödliga, en ständig segrare i det sociala kriget. Gradvis märks det dock att han saknar en inre kärna, en idé som ger stadga åt hans liv. Det är därför han gradvis blir alltmer nyckfull, och spårar ur.
Den skotske läkaren, dr Garrigan, blir redan tidigt fascinerad av Amin, som är så äkta, så kraftfull, och en så idealistisk representant för Uganda. Deras relation är alltså en relation i miniatyr av den västerländska vänsterns svärmeri för Tredje Världen. Amin i sin tur finner sin läkare och vän intressant, och trivs förmodligen med den bild av honom som en bättre människa som läkaren har. Tidvis är det en vänskap som är så intensiv att den närmar sig en icke-sexuell förälskelse, något som filmen fångat mycket skickligt. Men det är också en relation som bygger på en romantiserad bild av verkligheten, och när läkaren inser vem Amin egentligen är, och Amin i sin tur blir alltmer nyckfull och paranoid, så tar bitterhet och besvikelse vid. Amin yttrar då några ord som också kan riktas till den vänster som till varje pris vill ha så många afrikaner som möjligt till Europa för att kunna ”leka den vite mannen” med dem:
You came to Africa to play the white man. But we aren’t a game. We’re real. This room is real. Your death will be the first real thing that has happened to you.
Som helhet är det alltså en synnerligen bra film, och den är värd fyra i betyg av fem möjliga. Skådespelarinsatserna är bra (särskilt Whitaker som sagt), man får inledningsvis fina inblickar i ett afrikanskt lokalsamhälles mer positiva och idylliska sidor, manuset är spännande, och kopplingarna till verkliga händelser i Amins liv ger det hela en närmast dokumentär kvalitet. Filmen tar upp sådana verkliga händelser som Amins beslut att fördriva Ugandas asiatiska minoritet, som utgjorde en stor del av landets borgerlighet, och därför sågs av många svarta som främmande utsugare. Även gisslankrisen på Entebbes flygplats, där en palestinsk grupp kapat ett plan, och Amin för tillfället var antisionist, tas upp. Man får inga direkta inblickar i afrikansk inrikespolitik (som är starkt etnifierad. Amin rekryterade exempelvis främst sina män från sin egen stam, kakwa, och de illa sedda nubierna. Andra stammar hölls brutalt nere), eller i kopplingarna mellan kapitalism och (post-)kolonialism, men som en liten allegori över den vite idealistens olyckliga förälskelse i den exotiska och äkta afrikanen är det en ypperlig film. För det blir definitivt både lite för äkta och lite för exotiskt för dr Garrigan på slutet.
Äldre inlägg med koppling till Afrika:
När det gäller att förstå den historiska kapitalismens koppling till kolonialismen är marxisten Immanuel Wallerstein mer eller mindre omöjlig att inte ta upp (det kan dock diskuteras om Wallerstein egentligen är marxist, i flera frågor står han minst lika nära en konservativ ståndpunkt). Äldre inlägg om Wallersteins världssystemsperspektiv:
Den historiska kapitalismen – utdrag
Wallerstein och liberalismens död
Om skribenten: Joakim Andersen
