Guy Debord beskrev i Society of the Spectacle hur ett skådespelssamhälle växt fram, ett samhälle där ”the tangible world is replaced by a selection of images which exist above it, and which simultaneously impose themselves as the tangible par excellence”. Det moderna samhället fylls av varor, bilder och roller, till den punkt där dessa varor, bilder och roller framstår som det verkliga och det egna livet är overkligt. Debord uttryckte sig alltid kategoriskt, ofta träffsäkert. Bland annat noterade han att ”the spectacle is a permanent opium war which aims to make people identify goods with commodities and satisfaction with survival that increases according to its own laws.” Han var marxist men flera av hans beskrivningar av skådespelssamhället rör sig bortom höger och vänster, en del av dem egentligen närmare högern än vänstern. Det gäller inte minst hans med Guenon besläktade distinktion mellan kvalitet och kvantitet. Debord skrev här att ”the loss of quality so evident at all levels of spectacular language, from the objects it praises to the behavior it regulates, merely translates the fundamental traits of the real production which brushes reality aside: the commodity-form is through and through equal to itself, the category of the quantitative.” I likhet med Klages skilde han mellan att leva och att överleva, även om den klagesianska terminologin var en delvis annan. I likhet med Klages intresserade han sig också för fenomenet materialiserad ideologi, ett ordval som påminner oss om att bakom varje IKEA-reklam och varje ful byggnad finns en ideologi. För att citera greve Stenbock, ”en ful lyktstolpe är en ond lyktstolpe”
Intressant är även Debords fokus på statsbyråkratin i den moderna världen, ett fokus starkare än de flesta marxisters, liksom hans användande av det marxska begreppet ”orientalisk despotism” för att karaktärisera tendenser i det moderna samhället. Där Michael Jones talar om ”slaughter of cities” resonerade Debord istället snarlikt kring hur den orientaliska despotismens förutsättningar återskapas artificiellt i den moderna storstaden (i stycke 177 av Society of the Spectacle, obligatorisk läsning). En splittrad och ahistorisk befolkning skapas genom stadsplanering och skådespel, Debord talade om ”artificial peasantry” och hur ” the ”new towns” of the technological pseudo-peasantry clearly inscribe on the landscape their rupture with the historical time on which they are built.” Oavsett hur man ser på hans inställning till historiska bönder är det en fruktbar insikt, byråkrati och konsumtionssamhälle formar tillsammans en apatisk, ahistorisk och atomiserad befolkning av undersåtar. Besläktad med denna insikt var också Debords kritik av Marx för dennes linjära historiesyn och underskattande av den moderna statens ekonomiska betydelse. Debord skrev i stycke 87 att ”simplification led Marx to neglect the economic role of the State in the management of a class society”. Sammantaget relevanta insikter, oavsett om man vill läsa Marx från höger, Rothbard från vänster, eller har andra suspekta avsikter.
Skådespelet antyder ständigt saker om den rådande ideologin, oavsett om det sedan handlar om afrikaniseringen av djuren i barnprogrammen eller att ”plötslig allmakt” ersatt ”mödosam övning ger färdighet” i flera filmer. Intressant givet Debords beskrivning av skådespelet som en process av förvaruligande, där varorna tidvis beskrivs närmast som personligheter, ”things rule and are young; things confront and replace one another”, är tendensen att varor blir karaktärer i flera barnprogram. Man frestas citera dr Ssempa, ”this is commodification on anotha level”, men citerar istället Debord, ”the spectacle does not sing the praises of men and their weapons, but of commodities and their passions.” Isolerat betraktade är huvud- och bifigurerna i serier som Shopkins och Regular show harmlösa och tidvis underhållande, serierna är heller inte sämre än andra i sina genrer. Men som historiskt fenomen är det nämnvärt att gränsen mellan det imaginära och det spektakulära, för att kombinera perspektiv från Castoriadis och Debord, brutit samman i sådan omfattning att en växande skara levande konsumtionsvaror medverkar i tecknade serier. Vi kan här samtidigt identifiera hur gränserna mellan historiska eror och mellan genrer brutit samman i ett collageliknande evigt nu (liksom för övrigt hur biologiska gränser upphört i broderskapet mellan levande cupcake och dinosaurie). Om det alls går att skilja hönan från ägget i ”den repressiva totaliteten” som Marcuse talade om, så finns ett uppenbart samband mellan denna tendens i skådespelet och flera samtida ideologiska tendenser (jämför Renaud Camus ”replacism”). Våra far- och morföräldrar berättade sagor om klättermöss och björnar, tomtar och troll, eftersom det var deras levda verklighet. Den levda verkligheten för deras barnbarnsbarn är i hög grad skådespelet, och därifrån hämtas också deras sagofigurer. På samma sätt har skogen ersatts först av småstaden och därefter av storstads- eller rentav hipsterkvarteret som bakgrund för deras eskapader.
Om skribenten: Joakim Andersen
