Vid en första anblick kan den nordamerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft framstå som en helt igenom morbid och perverterad sadist, som fann nöje i att antyda oroande saker om kosmos, rentav att han var, som Houllebecq hävdar, ”fientlig till livet”. En närmare studie av Lovecrafts rika författarskap ger vid handen att han även hade en romantisk och poetisk sida. Denna framträder som klarast i de Lovecraftnoveller som utspelar sig i Drömländerna, ett alternativt universum dit hans huvudpersoner kan komma i sömnen (och ibland med hjälp av vita skepp, silverne nycklar och portaler som är belägna på mindre kända platser med dåligt rykte i vår värld). Det är en fantasyvärld med en särskild koppling till människornas drömmar, där Lovecraft skapat oförglömliga platser som månens fasansfulla träsk, staden Ulthar där katter är fridlysta och det frusna Kadath där gudarna bor, märkliga fantasyraser som de små men sinistert glupska zoogerna, ghouler/likätare och intelligenta och militanta katter, egna gudar och återkommande huvudpersoner som Randolph Carter.
Lovecrafts Drömlandshistorier delar många drag med hans Cthulhuhistorier, såsom vissa invånare och skräckinslag. Men de har mer inslag av klassisk fantasy och även poesi än hans rena skräcknoveller. I Drömlandshistorierna hittar vi huvudpersoner som inte bara skrikande går sin undergång till mötes, utan som faktiskt har egna projekt och mål som de framgångsrikt genomför. Varelser som i Cthulhumytoset driver huvudpersonerna till vansinne bara med en glimt figurerar i Drömlandshistorierna istället som medhjälpare (kanske särskilt tydligt i historien om Randolph Carter och likätarbortbytingen Pickman i Dream-Quest of Unknown Kadath). Till skillnad från skräcknovellerna finns det i novellerna från Drömlandet en drömsk atmosfär, och en ständig underton av sorg över att allt vackert har ett slut, att man vaknar från varje dröm.
I Drömlandshistorierna tillåter sig Lovecraft också att måla upp arkadiska landskap och städer som är övervärldsliga i sin skönhet. Det finns här likheter med Baudelaire, och även med lord Dunsany som var en av Lovecrafts stora inspirationskällor och förebilder. Kort sagt innehåller Drömlandsfantasyn även en positiv aspekt, och en ledtråd till förståelsen av Lovecrafts antimodernism.
Flera tänkare har sagt om den moderna verkligheten att den innebär ett fortlöpande ”avförtrollande” av världen (så vitt skilda tänkare som Max Weber och Herbert Marcuse). En del av förklaringen till Lovecrafts popularitet är att han ”återförtrollar” världen, åter gör den till en magisk plats.
The Anti-Modernism of Randolph Carter
Lovecraft låter huvudpersonen i flera Drömlandshistorier (och några rena Cthulhunoveller), Randolph Carter, beskriva den moderna världens utveckling in i nihilismen i The Silver Key.
He had read much of things as they are, and talked with too many people. Well-meaning philosophers had taught him to look into the logical relations of things, and analyze the processes which shaped his thoughts and fancies. Wonder had gone away, and he had forgotten that all life is only a set of pictures in the brain, among which there is no difference betwixt those born of real things and those born of inward dreamings, and no cause to value the one above the other…
They had chained him down to things that are, and had then explained the workings of those things till mystery had gone out of the world…
So Carter had tried to do as others did, and pretended that the common events and emotions of earthly minds were more important than the fantasies of rare and delicate souls…
Once in a while, though, he could not help seeing how shallow, fickle and meningless all human aspirations are, and how emptily our real impulses contrast with those pompous ideals we profess to hold.
But when he came to study those who had thrown off the old myths, he found them even more ugly than those who had not. They did not know that beauty lies in harmony, and that loveliness of life has no standard amidst an aimless cosmos save only its harmony with the dreams…
Warped and bigoted with preconceived illusions of justice, freedom, and consistency, they cast off the old lore and the old way with the old beliefs; nor ever stopped to think that that lore and those ways were the sole makers of their present thoughts and judgments, and the sole guides and standards in a meaningless universe….
Having lost these artificial settings, their lives grew void of direction and dramatic interest; till at length they strove to drown their ennui in bustle and pretended usefulness, noise and excitement, barbaric display and animal sensation. When these things palled, dissappointed, or grew nauseous through revulsion, they cultivated irony and bitterness, and found fault with the social order. Never could they realize that their brute foundations were as shifting and contradictory as the gods of their elders…
I The Hound tar han upp samma tema i ett aningen mer makabert sammanhang, men även där kan huvudpersonernas gradvisa degeneration i jakten på nya kickar i en meningslös värld ses som historien om den moderna världen och konsumtionssamhället:
May heaven forgive the folly and morbidity which led us both to so monstrous a fate! Wearied with the commonplaces of a prosaic world; where even the joys of romance and adventure soon grow stale, St John and I had followed every aesthetic and intellectual movement which promised respite from our devastating ennui. The enigmas of the symbolists and the ecstasies of the pre-Raphaelites all were ours in their time, but each new mood was drained too soon, of its diverting novelty and appeal. Only the somber philosophy of the decadents could help us, and this we found potent only by increasing gradually the depth and diabolism of our penetrations. Baudelaire and Huysmans were soon exhausted of thrills, till finally there remained for us only the more direct stimuli of unnatural personal experiences and adventures. It was this frightful emotional need which led us eventually to that detestable course which even in my present fear I mention with shame and timidity – that hideous extremity of human outrage, the abhorred practice of grave-robbing.
Lovecraft ger dock i den tidiga novellen Poetry and the Gods också ett hopp, nämligen att de gamla gudarna, poesin och skönheten i världen, kommer att återvända, och låter Hermes yttra följande ord:
In thy yearning hast thou divined what no mortal, saving only a few whom the world rejects, remembereth: that the Gods were never dead, but only sleeping the sleep and dreaming the dreams of Gods in lotos-filled Hesperian gardens beyond the golden sunset. And now draweth nigh the time of their awakening, when coldness and ugliness shall perish, and Zeus sit once more on Olympus.
Kort om böcker, filmer och andra mytosförfattare
Det finns flera bra översättningar till svenska av Lovecrafts historier, och dessa brukar man kunna hitta på biblioteket. På engelska kan rekommenderas H.P. Lovecraft Omnibus i tre delar av Harpercollins, som innehåller alla de mer kända novellerna och flera tidiga och mindre kända verk (inklusive Supernatural Horror in Literature i det andra bandet).
Det har gjorts ett flertal filmer som utspelar sig i Lovecrafts mytos, faktiskt så många att jag inte haft möjlighet att se alla. Att det fasansfulla verket Necronomicon till namnet dyker upp i Evil Dead torde vara känt (men utöver det finns det få kopplingar till Cthulhumytoset i de filmerna, även om stämningen i första filmen påminner en del om Lovecrafts). Lovecrafts obehagliga fiskmänniskor, the Deep Ones, och deras blodtörstiga gud Dagon, dyker upp i filmen med samma namn. Den fångar väl stämningen i Lovecrafts noveller, och bygger på samma sätt upp en suggestiv atmosfär genom gradvisa antydningar snarare än genom blodbad och äckeleffekter (blod och äckel kommer däremot i slutet på filmen), och är klart sevärd för Lovecraftfantasten. I jämförelse kan sägas att Herbert West – Re-Animator är en mer blodig film redan från början, och den slutar inte heller med det vansinne som är så typiskt för Lovecraft. Därmed inte sagt att det är en dålig film i sin genre dock. En film som fångar mytosets atmosfär är däremot In the Mouth of Madness (även om den inte uttryckligen har några referenser till Cthulhu eller Lovecraft, så fångar den samma känsla).
Lovecraft brevväxlade med ett flertal andra fantasy- och skräckförfattare, och flera av dem skrev egna berättelser som utspelade sig i Cthulhuvärlden. Bland dessa kan särskilt nämnas RE Howard, vars mytosnoveller i västern- och sydstatsmiljö är små pärlor, och Clark Ashton Smith som också skapade mycket underlig konst. Båda dessa skapade också egna historiska epoker, som hänger ihop med Lovecrafts alternativa historia (så dyker till exempel Valusia och Tsathoggua upp både i Howards hyboriska noveller och i Lovecrafts). Robert Bloch (den blivande författaren av Psycho) och Lovecraft skrev rentav noveller med varandra som huvudpersoner, där de utsatte varandra för hiskeliga avlivningar.
Efter Lovecrafts död har antalet noveller som använder inslag från hans myos vuxit exponentiellt, och det är idag närmast omöjligt att ha koll på dem. I mina ögon är det i varje fall i första hand Howards och Smiths noveller som man bör läsa först, och därefter möjligtvis lord Dunsanys The Haschisch Man.
Om skribenten: Joakim Andersen
