Motsättningarna i den så kallade regnbågsalliansen har normalt både realpolitiska och teoretiska aspekter. I konflikten mellan svarta och asiater i USA handlar det realpolitiskt om resurser och rättsskipning. Teoretiskt omsätts detta i sådana diskussioner som huruvida asiater är ”white adjacent” eller inte, liksom i förklaringen att det anti-asiatiska våldet orsakas av ”white supremacy”. En motsättning där den teoretiska dimensionen är mer generellt avslöjande rör det som kan kallas aboriginalitet. Om vi utgår från det nya BIPOC-begreppet, även det omgärdat av konflikter som kläs i teoretisk dräkt men bottnar i högst realpolitisk rivalitet, så har vi att göra med gruppen I, alltså Indigenous.
Det behändiga begreppet härrör från Australien, där aboriginality betyder att man av sig själv och/eller andra identifieras som urinvånare, aborigin (alternativt medlem av den mindre men kulturellt åtskilda gruppen Torres Straitöbor). Juridiskt och politiskt har detta historiskt förutsatt tre ting, i en dom 1992 summerade som ”biological descent from the Indigenous people and on mutual recognition of a particular person’s membership by that person and by the elders or other persons enjoying traditional authority among those people.” Intressant här är att individens subjektiva självuppfattning bara är en av förutsättningarna, till detta kommer biologisk härkomst och erkännande av traditionella auktoriteter bland urinvånarna. Men åter till det nedan.
Givet att aboriginalitet, i ett Australien där urinvånarna utsatts för flera övergrepp historiskt, kan medföra olika former av kompensation och rättigheter till land så är det föga förvånande att flera konflikter rasat kring vem och vilka som ska räknas som urinvånare. På Tasmanien dog den sista urinvånaren 1905, men ättlingar till tasmanska kvinnor och vita män har fört vidare och knutit an till sitt aboriginska arv. Av dessa är de så kallade Palawa offentligt erkända och har fått rätten att avgöra andra gruppers aboriginalitet, något de förvägrat de så kallade Lia Pootah. Överhuvudtaget finns det en ständigt pågående diskussion om vem som är urinvånare ”på riktigt”, där bland annat Palawaledaren Michael Mansell beskyllt författaren Bruce Pascoe för att hävda en aboriginalitet Pascoe egentligen saknar.
Aboriginalitet finner vi även i USA, vid sidan av indianer rör det sig om inuiter och polynesier. Indianerna är organiserade i stammar. Flera av dessa har krav på ett visst ”blood quantum” för medlemskap, ett visst antal fullblod bland förfäderna. Här är den politiska konflikten lika synlig, då flera indianstammar försökt utesluta ättlingarna till svarta slavar. Det handlar bland annat om seminole, creek och cherokee. I bakgrunden finns ovilja att dela med sig av inkomster bland annat från casinoverksamhet, men försöken att utesluta slavättlingar är äldre än indiancasinon.
I Sverige finner vi motsvarande aboriginalitet i samepolitiken, den samtida definitionen av same är här mer socialkonstruktivistisk än motsvarande definitioner av ursprungsfolk i anglosfären. Fokus för rösträtt i valet till Sametinget ligger på självuppfattad identitet och samiskt språk. Samtidigt kan man notera att samer är förvånansvärt osynliga i svensk offentlighet, i synnerhet i jämförelse med de andra bokstäverna i BIPOC.
Det hela är oavsett vilket principiellt intressant, då vi i stater med olika former av offentligt erkänd aboriginalitet kan identifiera två logiker kring tillhörighet. Den dominerande hänger samman med det som i etnosociologin kallas nation, eller rentav socium, där det i grunden bara finns individer med medborgarskap. Blod, språk, traditioner och annat är irrelevant, obegripligt och farligt, utifrån den logiken, de kan inte ligga till grund för någonting. Aboriginalitet borde med utgångspunkt i denna logik betraktas som en social konstruktion. Men parallellt med den dominerande, liberala logiken finner vi ett erkännande av det som i etnosociologin kallas etnos, där både härkomst och traditionella auktoriteter är legitima grunder för aboriginalitet. På liknande vis är exkludering och gränsdragningar här både legitima och legala, oavsett om vi har att göra med samebyar som själva väljer sina medlemmar eller krav på blodsband för att räknas som aborigin eller cherokee.
Liberaler borde egentligen uppleva detta som ”problematiskt” (själv gör jag det inte). Men det gör de inte, och det tarvar en förklaring. Sannolikt kan en sådan förklaring också bidra till en inblick i det liberala samhällets verkliga ideologi, bortom den officiella retoriken och självbilden. Man kan då notera att urfolksbegreppet tillämpas selektivt, vita människor är per definition aldrig Indigenous. Vi har ett samhälle som på samma gång godkänner raslagar och säger sig vara mot rasism, ett samhälle som på samma gång godkänner och fördömer exkludering. Mönstret bakom denna till synes paradoxala situation är att det godkänns som kan antas vara till maximal skada för vita människor. Det är också ett exempel på en återkommande, om än omedveten, maxim hos vita liberaler – ”en regel för ingruppen, en annan för utgruppen”.
Men att den hegemona ideologin, liksom praktiken, idag är riktad mot vita är så uppenbart att den kan kännas banal att påtala. Motsättningen mellan de samexisterande och oförenliga logikerna avslöjar även annat, det ger oss möjligheten att göra en psykoanalys av det liberala samhällets ideologi. Vi finner då det förträngda i sagda samhälles ideologi. I den officiella retoriken förnekar liberaler att etnos är relevant eller legitimt, men med aboriginalitetsbegreppet avslöjas att även liberaler är mycket väl medvetna om vad ett etnos är. På samma sätt som de är mycket väl medvetna om gränserna mellan ingrupp och utgrupp trots att de förnekar detta (jämför reaktionerna på Yasin Byn, Zlatans självförgudligande et cetera). De ordnar själva världen utifrån dessa kategorier i minst lika hög grad som andra medlemmar av sin ingrupp. Man kan därför även föreställa sig att eftersom aboriginalitetsbegreppet rör tämligen fåtaliga grupper fyller det för ”ideologins omedvetna” också funktionen av ”undantaget som bekräftar regeln”. Det är en psykologiskt intressant tanke, aboriginalitet som koncentrat och bärare av sanningar vita liberaler inte kan hantera. Avslutningsvis kan i förbigående också noteras att I-gruppen i den socialt konstruerade BIPOC-kategorin ofta skiljer sig från de andra genom en mer traditionellt präglad kritik av den moderna världen. Men det är förmodligen redan välkänt.
Om skribenten: Joakim Andersen
