För ett tag sedan togs ”den okände Marx” upp på webblogg Oskorei, då vi bland annat fick ta del av Marx’ och Engels’ funderingar kring ”ahistoriska” folk, och deras mindre rumsrena funderingar kring sina judiska bekanta och negrer. Då var det alltså den okända negativa sidan av Marx som togs upp. Men han hade också en positiv sida som varken marxister eller anti-marxister haft något större intresse av att lyfta fram, och det faller därför på en identitär bloggares axlar att ta upp detta. Naturligtvis är det den äldre Marx’ intresse för för-industriella folk och kulturer som avses, och den multilinjära synen på historien, och positiva synen på lokalsamhällen, detta medför. Detta innebär inte att webblogg Oskorei plötsligt blivit en marxist-leninistisk blogg, utan får mer ses som en idéhistorisk exkurs. Förhoppningsvis kan den få en del marxister att inse att steget till en mer eller mindre identitär ståndpunkt inte är så extremt, och att man som marxist inte måste stödja kapitalismens utrotande av historiska gemenskaper och kulturer utan faktiskt kan försöka få en mer balanserad syn på sin egen, och andras, etnicitet och traditioner. Någon heltäckande artikel gör dock inte dagens inlägg anspråk på att vara, utan snarare en samling länkar för den hugade att själv undersöka. Dagens inlägg utgår främst från Karl Marx and the Iroquis och Engels’ Familjens, privategendomens och statens ursprung.
De etnografiska anteckningarna
I modern marxologi menar många att det finns ett brott mellan den unge, ”humanistiske” och Hegelinfluerade Marx som skrev Ekonomisk-filosofiska manuskripten och talade om människans ”Artväsen”, och den mogne Marx som skrev Kapitalet och skapade den historiska materialismen. Det finns dock tecken på att den åldrade Marx delvis återknöt till sin ungdoms projekt, men nu i form av ett intresse för de konkreta former människans Artväsen tagit historiskt (kort sagt, om den unge Marx’ ganska abstrakta ”humanism” här får representera tesen och den mogne Marx’ historiska materialism med dess intresse för konkret historia antitesen, så kan man se den åldrade Marx’ historiska konkretisering av ungdomens ”humanism” som syntesen).
Marx studerade under slutet av sitt liv inte minst antropologen Lewis Henry Morgan, och lämnade efter sig en närmast oläslig samling anteckningar som delvis låg till grund för Engels’ Familjens, privategendomens och statens ursprung. Men tesen i Karl Marx and the Iroquis är att Engels missade mycket av det viktiga i Marx’ anteckningar. Bland annat tycks den åldrade Marx här gå ifrån sin tro på att revolutionen skulle komma först i de industrialiserade länderna, och han lyfte fram kvinnans goda ställning hos ”primitiva” folk.
Marx delade Morgans respekt för irokeserna, som han tycks ha betraktat på samma sätt som Tacitus en gång beundrade germanerfolken. Dels var det deras aristokratiska jämlikhet och ”demokrati” som imponerade, men även en hel livssyn och personlighetstyp som radikalt skilde sig från den småborgerliga och där varje vuxen är en aristokrat. Engels skrev om detta i sin bok:
And a wonderful constitution it is, this gentile constitution, in all its childlike simplicity! No soldiers, no gendarmes or police, no nobles, kings, regents, prefects, or judges, no prisons, no lawsuits – and everything takes its orderly course. All quarrels and disputes are settled by the whole of the community affected, by the gens or the tribe, or by the gentes among themselves; only as an extreme and exceptional measure is blood revenge threatened-and our capital punishment is nothing but blood revenge in a civilized form, with all the advantages and drawbacks of civilization…And what men and women such a society breeds is proved by the admiration inspired in all white people who have come into contact with unspoiled Indians, by the personal dignity, uprightness, strength of character, and courage of these barbarians.
Intressant är att den åldrade Marx också menade att det framtida samhället kunde innebära en återfödelse av sociala former från arkaiska samhällen. Samtidigt finns det tydliga brister i dessa notböcker, exempelvis synen på primitiva folk som ”ateister”, en teori som inte var ovanlig på Marx´tid. De ansatser till en djupare insikt i modernitetens negativa väsen, den lokala identitetens betydelse och liknande som kan anas förblir också just ansatser, och vill man följa dem djupare bör man hellre studera konservativa revolutionärer som Jünger eller identitärer som de Benoist.
Den ryska miren och populisterna
En viktig insikt idag är att det sällan är som ”individer” människor gör motstånd mot stat, kapital och liknande, utan att det är som konkreta samhällen. Detta innebär att den moderna socialismens och liberalismens försök att ersätta sådana moraliska, historiska och sociala gemenskaper med ”individualism” paradoxalt nog försvagar deras förmåga att försvara sig (och inte minst att fostra individer som alls är intresserade av att försvara sig). När man påtalar detta stämplas man inte sällan som antisocialist, och ens motiv misstänkliggörs (även om vänstermän som Lasch och Piccone framfört just dessa tankar). Intressant är då att den äldre Marx var inne på liknande tankegångar, särskilt när det gällde den ryska bondekommunen, miren. Han läste också flitigt de ryska populisterna, som var en inhemsk revolutionär grupp och tradition. I en välkänd brevväxling med en rysk kamrat skrev Marx bland annat följande om miren:
…the special study l have made of it, including a search for original source-material, has convinced me that the commune is the fulcrum for social regeneration in Russia.
En intressant artikel som tar upp ex-bordigisten Jacques Camattes betoning av samhället snarare än klassen tar upp ett snarlikt tema:
Camatte, who advocates movements based on community rather than class, has written much on this subject. The concept of community is frustratingly vague when applied to contemporary Western societies, but is easier to see in relation to that greater part of the world where capital has still not completely penetrated the traditional societies, and social formations whose roots predate capitalism are still the norm. In his essay on the Russian Revolution, Camatte emphasized the populist, peasant-based dimension rather than the class-struggle dialectic of bourgeoisie vs. proletariat. He made the case that the workers’ councils were in a sense extensions of the peasant commune.
Irokesartikeln tar upp mycket intressant, och mycket kuriosa, såsom den unge Marx’ intresse för romantiken och umgänge med ockultister. Det centrala är dock avlägsnandet från den unilinjära historiesynen, till förmån för en mer multilinjär och historiskt rättvis, samt insikten att den ryska bondekommunen hade en revolutionär potential. Var och en kan själv fundera över hur dessa insikter kan omsättas i vår tid, inte minst för den som råkat födas som etnisk svensk.
Den hugade kan också läsa följande (förvisso främst av intresse för marxister och anarko-primivister):
The Tragedy of Progress: Marxism, Modernity and the Aboriginal Question
Mariategui En mycket intressant artikel om hur den peruanske marxisten Mariategui försökte skapa en inhemsk revolutionär teori, byggd på både marxismen och indiansk kultur. Man skulle gärna se en svensk marxist skriva lika positiva omdömen om den svenska kulturen och historien som Mariategui skrev om den indianska.
Marx’s Theory of Primitive Accumulation: a Suggested Reinterpretation
Marx och Engels i Rysslandsfrågan
The Mature Marx – Past and Future Communism
Om skribenten: Joakim Andersen
