Den moderna vänstern har hamnat i en skadlig återvändsgränd. För en utomstående tycks den i praktiken fungera som etablissemangets apologeter och/eller dåliga samvete, varvat med ritualiserade sammandrabbningar med poliser och ”nazister”. Att ett nytt och bättre samhälle skulle kunna bli resultatet av en sådan vänsters praktik är alltså lika osannolikt idag som det var för 20 år sedan. Detta inses inte sällan av vänsterns medlemmar, som talar om ”vänsterns kris”, ”arbetarklassens död” och liknande. Men när en rörelse har en dålig praktik kan detta tyda på en dålig teori, och efter 20 års tröstlöst harvande kan det därför vara dags att söka nya svar på nya frågor. Lösningen är alltså inte, som man annars gärna kan tro, att anstränga sig dubbelt så mycket, att ”konfrontera” dubbelt så många ”nazister”, att importera dubbelt så många ”proletärer”, eller att skriva dubbelt så många arga insändare till Metro. En alkoholist blir inte lyckligare av att dricka dubbelt så mycket, och inte heller kommer vänstern att lösa sin kris genom mer av det gamla invanda. Dessa nya svar kan istället sökas hos den italiensk-amerikanske samhällsfilosofen Paul Piccone, mest känd för sitt arbete med tidskriften Telos. Piccone utvecklar i artikeln The tribulations of left social criticism sin analys av den moderna vänsterns kris, och vägen ut ur denna kris. Man kanske inte håller med om allt, men Piccone beskriver nyktert den moderna vänsterns väsen, och även dess kris, varför hans analys också är av intresse för identitärer. Den strömning Piccone representerar var hur som helst en av de ganska få moderna vänsterrörelserna med potential att förstå en ny värld, och att förändra den till det bättre (andra sådana strömningar med potential torde vara nationalbolsjevikerna, vissa anarkister och maoister, och, med vissa reservationer avseende hans privata fördomar, Immanuel Wallerstein).
Den moderna vänstern som ideologi
Piccone inleder sin analys med att påpeka att den officiella vänstern har uppnått ett visst mått av makt, och att den därför blivit konservativ. Detta borde inte komma som en fullständig överaskning för en rörelse som så många gånger använt begreppet ideologi, många av de gamla 68-orna har idag höga poster i media, politik och kultur, och tidvis rentav i affärsvärlden. Piccone skriver:
Thus there is nothing extraordinary about the Left’s increasingly frequent defense of existing relations of dominations by mediatizing ”the underdogs” as advocates of a statism privileging a New Class of which Left academics have now become an integral part.
Vad han avser är att denna officiella vänster tenderar att försvara den rådande maktstrukturen och den moderna staten, eftersom den (och de själva) i deras ögon är det enda försvaret för ”de svaga grupperna”. Den officiella vänstern ”medierar” dessa svaga grupper (återigen i sina egna ögon) genom att tala för dem, genom att ”representera” dem. Piccone utgår också från begreppet Nya Klassen, som beskriver de nya sociala skikt som har en ökande makt i den terapeutiska staten. Denna Nya Klass innehåller en stor andel gamla 68-or och vänsterister av olika slag, och att de skulle skilja sig från tidigare överklasser på ett magiskt sätt genom att vara de första som inte månar om sina egna privilegier är bara löjligt att tro.
Han påpekar också att när en social grupp blir konservativ på det sätt som de gamla 68-orna blivit, så är den intellektuella klarheten det första offret. Det som tidigare var intellektuella begrepp som användes för att förstå samhället blir då istället ideologiska vapen. Man kan till exempel studera begrepp som ”rasism” och ”fascism”, och hur de utvecklats. Inledningsvis var de användbara begrepp, som beskrev verkliga fenomen, men idag är de skällsord vars betydelse tycks skifta beroende på vilken motståndare som för tillfället ska bekämpas.
Piccone demonstrerar också att begreppet ”höger”, som är så populärt bland vänstermänniskor, idag är närmast meningslöst, då ”högern” är så ideologiskt splittrad. Om både en nationalsocialist och en nyliberal ska ses som ”höger”, så kan man onekligen hålla med Piccone, då är begreppet värdelöst, eller i varje fall mer användbart för en senmodern demonologi än för verklig idéanalys. Däremot är den officiella högern och den officiella vänstern idag väldigt lika.
Piccone påpekar också att dagens vänster står inför ett val mellan pest och kolera. Antingen väljer den modernismen och universalismen, som samtidigt är en djupt eurocentrisk ideologi. Eller så väljer den att ta avstånd från detta, och står upp för mångkultur, men då förlorar den möjligheten att försvara exempelvis somaliska kvinnors rättigheter.
It can remain ”progressive” in the traditional Eurocentric sense defined by a terminally incoherent, secularized Christian theory of history of which the concept of progress is an inextricable part, or else it can go ”multicultural” by dropping the old metaphysical groundings which have historically legitimated its claims to universality and provided it with a moral high ground. It cannot, however, remain ”progressive” while rejecting its traditional roots — even if, in the age of modernity, universality is now seen as part of a particular cultural project. It can either opt for equality (in the traditional Christian, liberal or Marxist senses of homogeneity of souls, legal rights or economic status), in which case allegedly qualitative differences are automatically reduced to contingent social pathologies, i.e., deviation from an allegedly universal identity; or insist on the irreducibility of cultural differences and stop privileging Eurocentric concepts of ”progress” and ”equality.” In both instances, the Left ends up in a ”conservative” predicament: in the first case it finds itself allied with the Right in defending traditional European metaphysics, while in the second it undermines the very possibility of universally-valid ”progressive” moral judgements by relegating all such judgements to expressions of particular cultural idiosyncrasies.
Invandring, Kultur och Demokrati
Piccone fortsätter med att försvara sin tidskrift mot de anklagelser om ”rasism” som automatiskt följer om man sätter lokalsamhällens rätt till självstyre högre än välmenande byråkraters och intellektuellas rätt att utsätta dem för massiv invandring. Det borde vara en självklarhet, men Picone tvingas ändå att skriva följande:
Local communities are not mere geographical locations but the product of efforts of previous generations of citizens in constructing social and political entities in particular ways, with specific characteristics. While all communities and societies are more or less demographically ”porous,” there are limits to the number of newcomers that can be integrated without causing considerable dysfunctions.
Han påpekar också att även Sovjet tvingades att begränsa migrationen när städerna hotade att bli överfyllda (i det fallet rörde det sig dock om intern migration, men en massiv utländsk immigration hade gissningsvis fått samma effekter). Här rör sig Piccone i närheten av Sverigedemokraternas argument (”vi kan inte hantera för stor invandring på för kort tid”), men oavsett vilket så har han rätt i sak.
Vänsterns kris och sökandet efter ett revolutionärt subjekt
Riktigt giftig blir Picones penna när han beskriver den senmoderna vänsterns sökande efter en revolutionär grupp som kan välta samhället över ända åt den. Den traditionella arbetarklassen visade sig vara en besvikelse för vänstern, och har otäcka tendenser till både nationalism och realpolitiska kompromisser med borgarna. Därför har man, sedan både Bakunins och Marcuses dagar, försökt hitta nya grupper som kan göra revolution. Ett tag svärmade man för det av Marx så föraktade trasproletariatet, men snart nog upptäckte man att det även fanns rasliga och etniska konflikter där man kunde välja den sida som verkade argast. Piccone påpekar hur absurd denna ståndpunkt i praktiken varit, där vänstern gett sitt stöd till vem som helst som verkat vara förtryckt eller missnöjd. I praktiken har detta omsatts i krav på att nya grupper ska ges en plats i systemet, vilket alltså är vad den radikala vänstern i praktiken uppnått.
Desperate to locate anything resembling a revolutionary subject to carry out the projected historical task — beyond a few pockets of intellectual elites — the Left has tended to latch onto whatever segment of society seemed at odds with the system, no matter how contradictory their political objectives might have been. At various times during the past three decades it has embraced women demanding universal equality, feminists vindicating gender particularity, civil rights demonstrators seeking to abolish segregation, black nationalists advocating separatism, upwardly mobile Afro-American professionals defending affirmative action, homosexuals fighting, first, ostracism, and seeking protected minority status later, illegal immigrants, farm workers, the homeless — any group complaining about something. Far from resulting in any ”rainbow coalition” able to challenge the logic of the system, such an opportunistic, indiscriminate approach may have resulted in a few tenured positions for Left ideologues scavenging ”cultural studies” for real or imagined subversive elements, but it has destroyed whatever there may have been of a coherent Left perspective. Thus it is no accident that the Left’s main goal today is merely ”inclusion” in a system no longer deemed in need of radical changes, rather than ushering in a qualitatively different society untainted by the structural flaws responsible, among other things, for the new fons et origo malorum: ”exclusionary mechanisms” keeping particular individuals and groups out of the mainstream.
Piccones populism
Piccone beskriver sedan hur hans ideologiska strömning valde att gå andra vägar i sökandet efter den sociala faktor som kan stå emot den moderna universalismen. Man fann detta i det småskaliga samhället, som är organiskt och meningsfullt. Redan Frankfurtskolan hade försiktigt varit på väg i denna riktning, men aldrig kunnat dra konsekvenserna av det. För Piccone var det i den organiska gemenskapen som vi får våra värderingar och våra ideal, som ger oss mening i livet (här stod han alltså mycket nära den Nya Högern). Utan dessa värderingar, traditioner och gemenskaper skulle vi inte fungera, och de är en förutsättning för att det moderna samhället ska fungera likaså. Enligt Piccone undergräver dock det senmoderna samhället hela tiden de värderingar och gemenskaper som är dess förutsättning. Man skulle som exempel kunna ta forna tiders moral. Denna moral är en förutsättning för att inte byråkrater ska stjäla från sina byråkratier, och att sjukvårdspersonal inte ska förgripa sig på sina patienter, så fort de tror att de kan komma undan med det. Men i det senmoderna samhället undergrävs hela tiden denna moral av både kulturindustrins Skådespel och det faktum att vi nu lever i ett mångkulturellt samhälle av främlingar. På samma sätt kan man analysera det ökande gatuvåldet, det faktum att folk sällan ingriper, och att det offentliga rummet därför idag undergår en negativ förändring.
Detta kan beskrivas som att kapitalismen och universalismen idag också förstör de gemenskaper och traditioner som ger människor mening, utan att komma med något särskilt bra alternativ i deras ställe (konsumtionssamhället reducerar oss istället till en sorts driftstyrda djur i ett ekorrhjul där vi styrs av biologiska och ekonomiska belöningar och bestraffningar). Vår tids ödesfråga är därför försvaret av sådana gemenskaper enligt Piccone, vilket alltså skiljer honom från sådana vänstermänniskor som jublar åt kapitalismens nedmontering av gamla ”fördomar”.
The fading of the Cold War has meant the end of the two predominant universalisms, Wilsonianism and Leninism, and a redefinition of politics in terms of the primacy of culture, away from earlier questions of social, economic or technological modes of organization. Friend-enemy divides, the fundamental political determinants, are already being redefined along cultural lines inconsistent with traditional 20th century politics predicated on national cultural homogeneity and the neutralization of politics as mere internal administrative squabbles. Within such a framework, opposition to cultural homogenization (or ”Americanization,” as Europeans call it) is rapidly becoming not only a major international issue, but a domestic one as well — an issue of which the rise of multiculturalism is but a pathological symptom. Unlike futile past efforts to eliminate conflict altogether by devising appropriate organizational structures, today the task is to manage conflict and channel it in creative directions within new political institutions.
Att använda Piccone
Avslutningsvis kan några ord om vad Piccones populism kan innebära mer konkret vara på sin plats. Sannolikt skulle den innebära att man börjar skapa ett samhälle med federala drag, där olika minoriteter ges möjlighet att skapa egna samhällen i miniatyr. Detta skulle slutligen ge vänstern de argument de behöver för att försvara sitt projekt Christiania, men de skulle då vara tvungna att inse att om övriga samhället ska respektera deras rätt att bygga sitt idealsamhälle i miniatyr, så kanske de ska låta bli att genom politiker, media och politiskt våld försöka tvinga oss andra att leva med en massinvandring som skadar våra samhällen. En vänster som utgår från Piccone skulle förmodligen också se diverse invandrargrupper som sådana organiska och historiska gemenskaper som ger individen mening.
Som identitär behöver man dock inte ta till sig Piccones tankar till fullo. Den massinvandring som ägt rum under de senaste decennierna har varit av så stor omfattning att det inte är en lösning att skapa ett federalt samhälle, utan repatriering är nödvändigt. Piccones resonemang kan trots detta vara av värde när det gäller hur man ska hantera minoriteter som samerna, eller övervintrade Köpenhamnshippies. Det är också ett skarpladdat intellektuellt vapen att använda i försvaret av organiska och historiska gemenskaper som hotas av kapitalism, fientlig stat, massinvandring och kulturindustri, oavsett om dessa gemenskaper är en by, ett kvarter, ett landskap eller hela vårt svenska etnos.
Mer Piccone här:
Paul Piccone – en presentation
Piccones analys av den moderna vänstern påminner starkt om Paul Edward Gottfrieds, som också haft kopplingar till Telos, och den som får mersmak av Piccone rekommenderas därför att använda sökfunktionen på Motpol.nu och söka på Gottfried.
Om skribenten: Joakim Andersen
