Det talas ibland om att dagens samhälle är feminiserat, mansfientligt och lider brist på thumos. Om man tar sig tid att begrunda sin samtid blir det uppenbart att så är fallet, liksom att det tar sig uttryck i allt från populärkultur till politik. Tid att begrunda samtiden är i det senmoderna skådespelssamhället en bristvara, men även forskningen bekräftar att testosteronnivåerna sedan decennier sjunker i Västerlandet.
Neil Howe, även känd som generationsteoretiker, beskrev detta 2017 i artikeln You’re Not the Man Your Father Was. Han tog där bland annat upp en studie som visade att en genomsnittlig 60-årig amerikansk man 2004 hade 17% lägre testosteronnivå än en 60-årig man 1987, och att männen blivit fysiskt svagare. Howe beskrev flera faktorer bakom detta, som gifter, minskad fysisk aktivitet och mer tid med barn. Det hela stämde in på en samhällelig tendens i riktning mot feminisering, betydligt färre tillfrågade 18-29-åringar beskrev sig som ”fullständigt maskulina” än tillfrågade över 65. Detta påverkade även dating och relationer, Howe skrev att ”when Boomer women were coming of age, they wanted kinder, gentler men in touch with their feelings. Now Millennial women yearn for guys who can “man up” and take care of business.” Att de fallande testosteronnivåerna inte behandlas som ett problem av etablissemang och eliter bekräftar att vårt samhälle är just anti-manligt. De styrande skiktens agenda avslöjas lika ofta av vad de accepterar som av vad de lyfter fram i sin retorik.
En följdfråga är om låga testosteronnivåer bidrar till att förklara massinvandringspolitiken. Vi vet att svenska män och kvinnor röstar på vitt skilda vis, men det finns också intressant forskning kring kopplingar mellan testosteron och politik. En studie tydde på samband mellan ansiktsform och förmåga att uttrycka ”fördomar”, en annan studie tydde på samband mellan mäns bicepsomfång och deras inställning till omfördelning. Intressant här var att rika men svaga män var mer positiva till omfördelning än sina starka likar, medan starka men fattiga män var mer positiva till omfördelning än sina svaga likar. Man kan sannolikt tänka sig att samma ovilja att försvara sina intressen återkommer i migrationsfrågan. Ibland rentav i kombination med en fientlig inställning till starkare män i den egna gruppen, jämför en del journalisters förhållande till poliser och ”nazister”. Här kan vi rentav ha att göra med en konflikt mellan personlighetstyper.
En effekt av de fallande testosteronnivåerna är annars att centrala begrepp och perspektiv i den europeiska idétraditionen blir obegripliga. Det gäller Hegels herre-slavdialektik, för den utan thumos förefaller herrens val besynnerligt. Men det gäller även Marx klasskampsteori, oaktat den socialistiska dimensionen blir tankarna om självorganiserande och stridbara klasser främmande för läsaren utan thumos. Detsamma gäller Burnhams engagemang mot den manageriella revolutionen och hans fokus på frihet istället för den säkerhet managereliterna erbjöd i utbyte mot bland annat ägande- och yttrandefrihet. I de klena händerna på männen ur PMC-skikten förändras både liberalism och socialism till något mycket olikt det grundarna tänkte sig. Nietzsches ”sista män” önskar inte frihet, de önskar den falska trygghet som organisationssamhället kan erbjuda dem. Även om det snart nog visar sig vara anarko-tyranniet de får istället, en lektion i Spenglers ”hellre död än slav”.
Man kan också genomföra en kulturkritik med utgångspunkt i testosteron och thumos, där musikgenrers uppgång och fall blir lika upplysande som filmer. Här blir jämförelser över tid användbara, det är nästan lika svårt att föreställa sig att en film som Conan Barbaren från 1982 skulle göras idag som det är att satsa pengar på en come-back för Dr Bombay. Kulturen blir mindre maskulin och det handlar här inte bara om ytfenomen som skådespelares kön och etnicitet utan även om djupare teman. Filmer och serier blir mindre utmanande mot de hegemona ideologierna, thumotiska värden som frihet, strävan och dominans ersätts av mer feminina och med organisationssamhället förenliga. Hjälten som mödosamt blir starkare försvinner, hans plats tas av freudiansk wish fulfillment.
Samtidigt väcker detta motreaktioner från de som ännu är män, och för den delen även från andra grupper. Organisationssamhället lyckas inledningsvis atomisera och pacificera sina motståndare, men som Francis förklarat i Leviathan & Its Enemies är det övergående. Över tid kan managereliterna inte upprätthålla ett fungerande samhälle. Vad som tar deras plats är däremot inte givet, därav värdet hos de nyss nämnda grupperna av män och vännerna av thumos.
Om skribenten: Joakim Andersen
