I globalismens kölvatten har Västerlandets nationer gått från att vara aktörer till att bli arenor för främmande aktörer. Vad som är ägg respektive höna i utvecklingen kan naturligtvis diskuteras, att globalismen var en lämplig ideologi för att kamouflera och legitimera det Lasch kallade eliternas revolt bör oavsett vilket även ett barn kunna förstå. Nämnda eliter har i samband med detta inte sällan kommit att bli eliter-till-salu, vars lojaliteter är möjliga för främmande aktörer att köpa. Det finns flera varianter av detta, de flesta torde kunna räkna upp ett antal ickevästliga stater som köpt politiker och media i bland annat USA. När gamla gränser kollapsat har nya konfliktlinjer uppstått, något förenklat har klasser och folk ersatt nationalstater.
I samband med det amerikanska valet har fokus hamnat på det som kallats ”Kinaklassen”, de betydande delar av det amerikanska etablissemanget vars ekonomiska intressen knyter dem till Kina snarare än det egna folket. Lee Smith skriver om detta i en läsvärd artikel i Tablet. Likt Guillaume Durocher argumenterar han för historiekunskaper och därav följande förmåga att göra historiska jämförelser, Smith jämför ”Kinaklassen” med de ”trettio tyrannerna” som tillsattes i Aten efter att Sparta besegrat henne. Smith citerar här ett av Machiavellis råd till segrare i krig, att härska indirekt genom att tillsätta ”therein a state of the few which might keep it friendly to you”. En kompradorelit för att låna nymarxistiska termer, även om Simmel med sina tankar om tertius gaudens och divide et impera också är användbar i sammanhanget.
Man kan fråga sig om jämförelsen med Aten och Sparta är den enda som kan göras, processen där Storbritannien ersattes som världssystemets hegemona stormakt av USA under 1900-talets början kan vara väl så intressant. Men retoriskt och pedagogiskt är de trettio tyrannerna mer användbara. Smith följer i texten hur ”Kinaklassen” växte fram, ”a nexus of public and private sector interests that shared not only the same prejudices and hatreds, cultural tastes and consumer habits but also the same center of gravity—the U.S.-China relationship”. Samt hur de uppnådde ”klassmedvetande”, gick från att vara en ”klass i sig” till en ”klass för sig” på grund av det hot Trumps ekonomiska nationalism utgjorde för dem. Smith ger flera exempel på det kinesiska inflytandet och tunga amerikanska aktörers inkomster bland annat från uigurskt tvångsarbete. Enligt artikeln inkluderar de Nike, Adidas, Gap, Tommy Hilfiger, Apple, Google, Microsoft och General Motors.
Smith beskriver hur ”Kinaklassen” agerar och hur de anammar den kinesiska modellen istället för den amerikanska. Han menar att Bidens presidentskap ”marks the hegemony of an American oligarchy that sees its relationship with China as a shield and sword against their own countrymen”. Men han noterar även avslutningsvis att de trettio tyrannernas herravälde i Aten varade i mindre än ett år. En optimism som dock nyanseras något om vi jämför med den brittiska hegemonens reducering till amerikansk junior partner istället. Oavsett vilket är en elit beroende av främmande aktörer inte lika säker i sadeln som en elit förtjänt av det egna folkets lojalitet. Noteras kan även att ”Kinaklassen” här inte är unik och att Kina inte nödvändigtvis är den fiende Smith gör gällande, det finns flera aktörer som köpt eliters lojalitet i dagens sönderfallande Väst.
Om skribenten: Joakim Andersen
