När Google nyligen stängde av Swebb-tv:s Youtubekanal och utan förvarning raderade hundratals filmer de lagt upp var det inte första gången ”Big Tech” tog politisk ställning. Mängder av mer eller mindre etablissemangskritiska konton på Youtube, Facebook, Twitter et cetera har stängts ner, skuggbannats, varnats och manipulerats, bland dem den amerikanske presidenten. Ibland har det föregåtts av regelbrott, ibland inte, en tydlig tendens finns oavsett vilket där regelbrott hanteras betydligt striktare när de begås från en sida än från den andra. ”Big Tech” är kort sagt politiska aktörer.
I fallet med Swebb-tv har det hela väckt reaktioner. Fria medier, bland dem Fria Tider, har rapporterat om de intima kopplingarna mellan Googles Sverigechef och det svenska etablissemanget, och om hur Google särbehandlats av svenskt etablissemang genom att bland annat de facto skattebefrias. Liknande konkreta kopplingar mellan Big Tech och etablissemang finns i USA.
Behandlingen av Swebb-tv är uppseendeväckande i sig, och borde väcka eftertanke och vrede hos alla som har intresse av folkstyre och yttrandefrihet. ”Först stängde de av högern men jag brydde mig inte för jag var inte höger” som bekant, ”och när de stängde av antikrigsvänstern fanns det inga kvar som brydde sig.” Det hela ger oss även en inblick i den politiska modell som växer fram, avsedd att ersätta demokratin sådan vi känner den till innehållet om än inte nödvändigtvis till formen. Demokratins former kan mycket väl finnas kvar långt efter att alla rester av reellt folkstyre avskaffats, i syfte att ge de styrande skikten legitimitet.
Den politiska modell som växer fram kan beskrivas som manageriell, den är intimt knuten till den manageriella revolution som högermän som James Burnham och Samuel Francis och mer heterodoxa vänstertänkare som paret Ehrenreich och Christopher Lasch beskrivit. Det klassiska borgerliga samhället är enligt dessa historia, liksom dess distinktion mellan ”borgare” och ”arbetare” och den tydliga gränsen mellan ”offentlig” och ”privat” sektor. I dess ställe har elitskikt av ”managers” tagit över, dessa kan återfinnas både i ”företag” och i ”partier”. Som bloggaren Fnordspotting noterat strävar de efter att göra sig oåtkomliga för folkviljan.
Ett viktigt inslag i denna strävan rör kontrollen över de så kallade låginformationsväljarna. När man blivit politiskt intresserad kan det vara frustrerande att en betydande del av ens samtida är ointresserade, oengagerade och okunniga, detta hör emellertid till spelets regler och den mänskliga naturen. En effekt av det är att låginformationsväljarna gärna blir centrala för eliter som för en antifolklig politik. ”Den som kontrollerar historien kontrollerar nutiden”, men ”den som kontrollerar den information och de perspektiv som når låginformationsväljarna kontrollerar också nutiden för låginformationsväljarna är sällan intresserade av historia”.
Att stänga ner Swebb-tv handlar då både om att förhindra framväxten av alternativa institutioner och att begränsa spridningen av information. Den politiska modell som eftersträvas genom en sådan praktik är vad vi kan kalla en medierad och modererad skendemokrati. Medierad såtillvida att vanliga människor aldrig ska få företräda sig själva eller tala i egen sak, de ska istället representeras av ett mindre antal av etablissemanget godkända personer. Debatten blir på så vis jämförbar med en monolog inom etablissemanget. Modererad såtillvida att den äger rum på plattformar som kontrolleras av managereliter, där deras regler gäller. För att återknyta till Foucault handlar diskursens ordning som bekant inte bara om vad som får sägas utan även om vem som får säga vad. En effekt av den godtycklighet och oförutsägbarhet som präglar moderationen är för övrigt att en känsla av osäkerhet och självcensur breder ut sig. Vilket även är avsikten, ”på deras frukter ska ni känna dem”. Den modererade demokratin är på många sätt att likna vid en dystopi, där den enskildes upplevelse av att rätten att yttra sig är både villkorad och osäker hela tiden bekräftas. Det önskade resultatet är en formell yttrandefrihet där ingen vanlig medborgare ids försöka yttra sig. När de nyttiga idioter som idag stödjer processen i riktning mot den modererade demokratin inser att detta även är tänkt att gälla dem själva är det menat att vara för sent för dem att göra något åt det.
Den socio-politiska modell vi ser växa fram har alltså betydande likheter med det tillstånd Marx och Wittfogel beskrev som orientalisk despotism. Det finns skillnader, givet att vår ekonomi inte baseras på jordbruk och att vi har ett liberalt arv, men den intima alliansen mellan ”offentliga” och ”privata” byråkratier för tankarna till Wittfogels varningar. Att kväva utvecklingen mot en sådan manageriell och modererad despotism i sin linda är då av avgörande vikt. Här krävs flera parallella strategier. Alternativ till ”big tech”är en av dem, information om det som pågår ett annat, och politiska insatser mot dessa svågerkapitalistiska jättebyråkratier ett tredje. Annars är risken stor att vi en dag vaknar upp i det tillstånd Wittfogel beskrev med orden ””the men of the apparatus state are a ruling class in the most unequivocal sense of the term; and the rest of the population constitutes the second major class, the ruled”.
Om skribenten: Joakim Andersen
