Året lider mot sitt slut och julen sätter ännu sin prägel på både hem och härd. Under denna liminala period är tomten närvarande i våra liv, oavsett om vi betraktar oss som gamla eller unga. Tomten är en relativt ung europeisk arketyp med drag av både Oden, husandar och kristna helgon. En fascinerande mytologi har vuxit upp kring honom, om den har vi skrivit tidigare. Många konstnärer, regissörer och författare har attraherats av detta rika mytkomplex, inte minst eftersom det så väl lämpar sig för en kulturkritik med utgångspunkt i motsättningar som magi och avförtrollning, familj/gemenskap och atomism, barndom och materialistiskt förtvinande. Det kan hanteras med varierande inkännande och fingertoppskänsla, men är i grunden en positiv företeelse.
I samband med julen förekommer det försök att ge jultomten en ny bakgrund, en ny backstory. I vad mån detta beror på konstnärlig lekfullhet alternativt är en del av en mer allmän tendens där den kristet västerländska civilisation vi tycks ha lämnat för något nytt får se sina rötter suddas ut varierar och kan i varje enskilt fall vara svårt att avgöra. Ett exempel på det är filmen Klaus, där en bortskämd ung man tvingas axla rollen som brevbärare i det gudsförgätna Smeerensburg och där, mer eller mindre indirekt, ger upphov till tomtearketypen. Filmen använder sig relativt väl av arketypens beståndsdelar, julens estetik och ovan nämnda kulturkritik. Den är även ganska rolig.
En annan tomtetolkning, även den med namnet Klaus, men något fler år på nacken, är Grant Morrisons tecknade serie. Morrison är en intressant historieberättare i sin egen rätt och har bland annat skrivit handling för flera kända serier och TV-serien Happy. Morrison är dessutom icke-binär och kaosmagiker. Det sistnämnda är tydligt i serien, där tomtearketypen ges en delvis ny bakgrundshistoria. Vi får följa en jägare vid namn Klaus under ett fiktivt, vagt nordeuropeiskt 1500-tal. Han är en jüngersk skogsvandrare som lever i den istäckta vildmarken med sin väldiga vita varg Lilli efter att han under närmast shakespearska former fördrivits från hemstaden Grimsvig. Klaus har sedan födelsen en stark koppling till vintern och nordmarken, han har också en shamansk kontakt med mystiska, icke-mänskliga väsen som lever där. Morrisons skildring av dessa, och andra, väsen är intressant och för tankarna både till Lovecraft och McKennas ”machine elves”.
För mycket ska inte avslöjas om handlingen, annat än att Klaus återvänder till Grimsvig för att sälja pälsar och finner att staden förändrats under de år han varit borta. Julen har förbjudits och den nye härskaren, usurpatorn Magnus, stjäl julklappar för att ge till sin son. Balansgången är här en utmaning om julens djupare mening ska förmedlas samtidigt som det hela ska hålla sig inom sin genre, Morrison lyckas väl med det. En underhållande detalj är när Klaus under en strid med en demonisk, barnaslukande varelse protesterar att ”det finns inga stygga barn”.
Efter bakgrundshistorien, där Klaus blir Klaus, har Morrison låtit honom uppleva en serie äventyr. Den väpnade tomten med sitt spann av vita vargar har tagit del i inbördeskriget på Månen, räddat barn från storföretag och utomvärldsliga väsen som stjäl deras fantasi, och försvarat vår värld från Surtr och hans släkte. Den kosmo- och mytologi som byggts upp är fascinerande, där finns givetvis runor, vårt solsystem är lika befolkat som i Lewis Perelandra, och inflytandet från Lovecraft och samtida ockultism är tydligt. Samtidigt har Morrison fångat flera aspekter av julens djupare mening, som barndomens magi. Klaus är en hjälte som kan ta strid men han hanterar också flera av sina utmaningar genom en förmåga att göra fiender till vänner.
Sammantaget är serien ett fascinerande exempel på hur tomtearketypen kan tolkas kreativt i vår tid. Inte minst inflytandet från Lovecraft är fruktbart och skulle kunna användas av den som vill tolka eller bygga vidare på äldre sagor och myter. Dan Moras estetiska vision bidrar till resultatet. Det är inte nödvändigtvis stor konst men det är bitvis både spännande och intressant och inte minst en möjlig inspirationskälla för andra konstnärer och historieberättare in spe.
Avslutningsvis önskas med- och motpolare en god fortsättning.
Om skribenten: Joakim Andersen
