Den egalitära tidsålderns kanske mest frustrerande inslag är det hav av kalleankor som den lockat fram från de mörka skrymslen där de tidigare suttit och skämts. Vad är då en ”kalleanka”, undrar säkert vän av ordning, som anar att det inte är en anka i sjömanskostym som här avses.

Begreppet ”kalleankor” myntades ursprungligen av serietecknaren Charlie Christensen, och användes då för att beskriva de sorgliga men enerverande existenser som hängde på Röda rummet och liknande lokaler. I dagens samhälle har termens betydelse förskjutits en aning, och avser de horder av amatörmässiga tyckare som översvämmar vårt land i efterdyningarna av den politiska korrekthetens triumf, och vars främsta funktion tycks vara att med ett högt tonläge upprepa sådant de hört eller läst. Kalleankan karaktäriseras idag av en synnerligen begränsad intellektuell förmåga, inte sällan ytterligare försämrad av en motvilja mot att på allvar sätta sig in i något innan han/hon uttalar sig om det. Kalleankan är sprängfylld av åsikter och värdeomdömen som måste uttryckas, inte sällan i upprörda former, men har egentligen ytterst få rationella argument som stöd för detta. Initierade bedömare menar att kalleankornas plötsliga och epidemiska invasion orsakats av den egalitära dogmen att alla är lika mycket värda, vilket i förlängningen lett till att det de har att säga också är lika mycket värt. Detta har lett till att individer som tidigare, med goda skäl, haft vett att hålla tyst när de vuxna talat numera saknar den självinsikt som är förutsättningen för att ett civiliserat samtal inte ska översvämmas av svallvågor av idioti. Personligen skyller jag dock på media.

Den som vill möta den svenska, och inte alltid fullt så svenska, kalleankan i hans/hennes naturliga miljö, bör besöka de svenska tidningarnas internetversioner, och särskilt då funktionen där vanliga läsare har möjligheten att kommentera nyheter av olika slag. Detta har gett oss möjlighet att få en inblick i hur trötta svenskarna är på massinvandringspolitiken, men det har också gett oss en hisnande inblick i hur många tyckmyckna kalleankor som delar vårt land.

Ett exempel på detta är Expressens artikel om att Carl Bildt anmälts för hets mot folkgrupp på grund av något en besökare skrivit i kommentarerna till hans blogg. Att läsa vissa av kommentarerna till artikeln om Bildt får en ömsom att brista ut i rungande hånskratt, ömsom att gömma sig under sängen då man inser att dessa människor har rösträtt. De flesta inläggen håller förvisso en seriös ton, men det finns några som så att säga sticker ut. Några personliga favoriter bland dessa är följande:

Kalleankan izbirakli, som uppenbarligen inte ens brytt sig om att läsa artikeln innan han/hon tvunget måste dela med sig av sina åsikter, skriver 16:22: Hur kan en offentlig och stor politiker, fälla sådana komentarer, det förvånar mig. det skulle jag inte göra,en person som han borde väga sina ord.

christina skriver sedan 17:18: Bildt en människa i fokus, nog borde väl han ha ett bättre vett än så, men tror man sig vara allsmäktig så får man ta vad som kommer oxå, Gäller alla som har en samhällsfunktion att fylla, då får man hålla igen privata rasistiska tänkanden. Att det även finns både radio och tidningar med samma inlagor är ju välkänt, så åtgärda det med nu när ni ändå är i gång

Lika fascinerande reaktioner på samtidshändelser finner vi i tidningen Östran. Som bekant har NSF en rikstäckande kampanj till yttrandefrihetens försvar i detta nu, vilket är ett i mina ögon både sympatiskt och genomtänkt initiativ. Men som led i detta har man delat ut flygblad till intet ont anande kalleankor, som reagerat genom att ringa tidningen snarare än genom att göra som man brukar göra med oönskad reklam (man slänger den i soptunnan). Den politiskt korrekta kalleankamentaliteten och dess ointresse av fakta firar veritabla triumfer i Östrans intervju, höjdpunkten för min del är följande:

– Jag tycker det är fruktansvärt. Här framställs ett par killar som
riktiga offer. Man använder sig av pastor Åke Green. Jag undrar om han vet
det. Man påstår att förintelsen aldrig existerat. Det är inte klokt.

Man tvingas faktiskt instämma. Det är inte klokt.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.